Vada socken - 1850

23. Wada socken, mellan Angarn i söder, Wallentuna i sydvest, Frösunda i vester, Kårsta i norr, Össeby-Garn öster, upptager 0,159 qv. mil land, 0,009 vatten. Vestra delen utgöres af temligen bergländig skogsmark, nästan utan skog, östra och södra delarne åter af tvenne dalgångar som mötas, Helgö- och Wada-sjöarnes från norr, Angarns från sydvest; det förenade vattendraget fortgår åt sydost till Össeby-Garn. Rådande jordmån är svag lera, näringar som, i Angarns socken. Hemmantalet är 17 1/2 förm., hvaraf 7 3/4 skatte, 8 1/2 krono, 1 1/4 frälse; fastighetsvärdet år 1848 var 81,125 R:dr. Folkmängden år 1815 var 266, år 1840: 242, på 52 hushåll, år 1848: 270. - En väg mellan Össeby-Garn och Kårsta går genom socknens hela längd i nordlig rigtning, förbi kyrkan, som ligger nära Wadasjöns södra ända, 3 5/8 mil från Stockholm.

Wadha cum annexa nämnes 1314, såsom hörande till Valendahundæri. Det utgör nu med Angarn ett konsistorielt pastorat af 3:e klassen. Af kyrkoherdar förekommer en från 1323, kaplaner från 1641. Kyrkan är af sten, ursprungligen gammal, men ombygd 1822. En runsten skall finnas vid Benhamra.

Gårdar: Prestgånden, vid kyrkan, 1 mantal krono; kaplanen besitter 1/2 m. i Seneby. - Stora Benhamna, n. vid Wadasjöns vestra strand, 4 m. krono, synes fordom ha varit herresäte, för slägten Bjelke åtminstone från 1300-talet, och ännu i början af 1500-talet, derpå för slägten Tott, tills det 1588, jemte Lilla Benhamra och flera gårdar inom och utom socknen, i byte lemnades åt K. Johan III; än nu kungsgård. - Klingboda, n. vid samma sjös östra strand, 1/4 m. frälse, tillhörde 1685 Arved Ifvarssons enka. - Lilla Benhamra, n. vid Helgösjöns östra strand, 2 m. skatte, reducerades af K. Carl Xl under Kungsgården, tillhörde 1772 Theet, 1849 Wetterlind, till största delen.

ur "Beskrifning öfver Stockholms län" av Wilh. Tham 1850.

Johan Hadorphs bilder - 1684

Series Pastorum

Vada kyrka.
Från 31 augusti 1923 annex till Össeby-Garn.

1. Dom. Nicolaus (1325)
2. Dom. Nicolaus Bothvidi (1415)
3. Dom. Jonas 1508-1530
4. Olaus (1535)
5. Georgius (1556)
6. Joen 1578
7. Petrus (1593)
8. Simon (1603)
9. Gabriel
10. Marcus Christopheri 1612-1625
11. Gabriel Erici 1625-1629
12. Jonas Benedicti Rudberus 1629-1650
13. Joannes Joannis Roslagius 1650-1674
14. Jonas Olai 1674-1679
15. Johannes Olai Granstadius 1681-1692
16. Uno Simming 1693-1719
17. Anders Fast 1720-1724
18. Olof O. Rönmark 1725-1739
19. Mag. Jonas Lindberg 1739-1743
20. Martin Groth 1744-1771
21. Mag. Carl Fredric Ubström 1771-1790
22. Mag. Anders Wijkman 1791-1800
23. Johan Zackarias Oldberg 1801-1816
24. Mag. Johan Olof Bergensson 1816-1830
25. Pehr Anton Frankenberg 1830-1837
26. Pehr Kolmodin 1839-1852
27. Frans Adam Anjou 1852-1861
28. Lars Wennman 1861-1868
29. Adolf Engelberg Björkman 1870-1892
30. Johan Teodor Vilhelm Norman 1895-1902

Flyttintyg

Flyttintyg, framsida.	Flyttintyg, baksida.
Flyttintyg, framsida.	Flyttintyg, baksida.

Sjökullarna vid Vada - S. E. Vingedal 1973

Ur "Strövtåg i norrort. 18 utfärdsmål till norrorts sevärdheter".
Av S. E. Vingedal. Förlags AB Centrum. Täby 1973.

Som ett annat Gamla Uppsala i mindre skala ligger på en större, långsträckt åkerholme tre mätkiga hedna gravhögar om drygt 5 m i höjd och ca 30 m i bottendiameter längs den historiska Långhundraleden eller, närmare bestämt, intill den forna, nu utdikade Vadasjön i Vadaby strax NO om Vada kyrka. Det är det fornminnesrika Vallentuna härads eller, kanske rättare sagt, Garnsbygdens ståtligaste järnåldersgravfält med ett komplex av sammanlagt ca 120 fornlämningar och utvald plats för småkungar, hövdingar eller andra stormän från början av "Sveriges första storhetstid" (ca 400 - ca 600 år e.Kr.), d.v.s. den förflutna tid som arkeologerna kallar guldåldern, ty guld och dyrbarheter finner de ibland i avsevärd mängd i dessa kunga- eller furstegravar. I början av förra seklet, då man ännu, märkvärdigt nog, trodde på Oden och Odens korpar, benämnde man dessa högar "gudagravar".
Redan under "Nordens lysande bronsålder" eftersträvade man att ge de majestätiska s.k. kungshögarna ett monumentalt läge, helst på dominerande höjder och, som här i Vada, nära viktiga farleder så att de syntes vida omkring, ibland vid kultplatser. Än i dag har detta gamla agrara kulturlandskap, sedan all överflödig vegetation tagits bort, i någon mån bibehållit sin sjökaraktär och säregna skönhet. På ättebackarna, som ger en bild av tidlös ro och pastoral idyll, står höga enar som skiltvakter och här växer under den skira grönskan om våren blåsippor och pulsatilla. Den fortskridande landhöjningen gav alltmera tillgång på goda betesmarker och odlingsbar jord. Sjöarna och vattendragen var säkert då mera fiskrika och utökade tillgången på näringsrik föda.
Redan på 1600-talet nedtecknade man förekomsten av fornlämningar i vårt land. Stormaktstidens fornforskning hade dock stora brister och snedvridna uppfattningar. Om de många, delvis skattgrävda gravarna i Vada socken heter det t.ex.:
"Emällan Wada Kyrckia och Siön finnes åthskillige grafställen medh steen lagde grundar, deels fyrkantige, deels uthi 3 hörner, medh mehre notabelt, som der finnes, der sammestädes ähr fundne 2:ne lijk, begrafne då dhe der grafwit effter Sandh."
I en av ättehögarna vid Stora Benhamra gamla kungsgård i "Wada Sochn" fann Richard Dybeck på sin tid "en Jernurna och ett Svärd", båda nu tyvärr försvunna. Kungsgård blev Stora Benhamra 1588. Vada har alldeles uppenbart fått sitt sockennamn efter ett vad över farleden, ett övergångsställe som funnits i närheten av kyrkan. (För övervadande av vattendrag har djuren varit ofta varit föregångare.) I medeltidshandlingar heter kyrkbyn "Wadhar", "Wadha" och "Wadhum" och en urkund från 1274 - den äldsta kända - heter det att byn är belägen vid det numera okända "Wirasundh".
Vadaby är ett f.d. militärboställe. I tidig medeltid tillhörde gården som så många andra gårdar längs Långhundraleden ärkebiskopen i Uppsala.
Forskare anser att de stora högarna i Vadaby kan hänföras till det på andra sidan farleden liggande frälsehemmanet Husa, som troligen varit ett Husby i sveakonungens ägo. Ännu under medeltiden var sambandet intimt mellan kungsgård och kungshög. Vid den gård, där kungen dog, fick han väl sin grav. Dessa till kronan hörande, centralt belägna högar har också tjänat som hävdvunna kult- och tingsplatser för åkallan och rättsskipning för en hel bygd.
De ännu ej undersökta "Sjökullarna" eller "Vada högar", som ortsbefolkningen säger, låg i forntiden säkerligen på en ö i Vadasjön. Förbi dem strök segelleden från Trälhavet - Tunaviken - Garnsviken - Vada- och Helgö-sjöarna - Hedersviken - fram till bl.a. Lunda, där den försvunna Folklandstingstad låg med nyupptäckt vad och Helig källa (första gången omtalad i skrift 1310).
Vadasjön var i likhet med Helgasjön (båda ligger ca 3 m över havet) en gång en utvidgning av den över 5 mil långsmala farleden, som var en av vikingaflottans viktigaste sjöleder, "de våta stigarna", till Östersjön för vidare färd till Bysans.
I forntiden var den en skyddad havsvik, nuvarande långhundraleden, som gick tvärs igenom folklandet Attundaland och hade ett flertal smärre förgreningar - många nu torrlagda och uppgrundade - åt olika håll i ett då sönderskuret skärgårdslandskap tillhörigt Östersjöns vattensysten. (Vattenvägen Närtuna - Trälhavet, som var ett led i ett system av vattenvägar från Trälhavet, har använts långt ner i modern tid, nu tjänlig endast som kanotled.)
Att en över 900-årig vägövergång fanns här över den nu reglerade Vadaån vittnar alltjämt en runsten med enkel ornamentik intill farleden om. Den är rest mellan Vadasjön och Helgösjön, ca 1 km N om Stora Benhamra och ca 80 m S om bron vid östra kanten av landsvägen. Där står följande ålderdomliga budskap till eftervärlden:
"FINVID RESTE DENNE STEN EFTER SIN BRODER, TORD, TJÄLVES SON. GUD HJÄLPE HANS ANDE OCH GUDS MODER! HAN GJORDE BRON EFTER SIN BRODER, OCH ÅSA, DERAS MODER." Framlidne arkeologiprofessorn Birger Nerman har antagit att här någonstans i Garnsbygden har Attundalands småkonungadöme legat och professor Gunnar Ekholm, upplänning och expert på Upplands fornhistoria, håller för sannolikt att svearnas urhem, på grund av vissa arkeologiska förhållanden, bör kunna förläggas till Garnsbygden.
Gravhögarna av ynglingaformat vittnar, skriver arkeologen Sune Lindqvist, "vältaligt om den fornsvenska kungaättens vidsträckta makt och dess hävdvunna, genom sekler stolt bevarade begravningssed". Ättehagen, begravningsfältet intill gårdarna under vår hednatids sista århundraden, är det fria svenska bondesamhällets monument genom tiderna.
Gravhög med sten är de dödas heder, sa redan Homeros.
Ovannämnda Stora Beenhammar (eller Benhamra), huvudgården vid Vadasjöns västra strand, ett gammalt gods med anor från medeltiden och namn från forntiden, tillhörde vid medeltidens slut riddaren och riksrådet Erik Turesson Bielke och hans hustru Gunilla Bese, som ligger begraven i Vada kyrka under en inskriptionsförsedd häll. Redan på 1300-talet ägdes detta herresäte om 4 mantal av släkten Bielke. Tidigast kände ägare var Jedvard Filipsson av Rumby-släkten. På 1400-talet var en kantor Giördz ägare och en hans syster Ramborg. År 1588 förvärvades det jämte det ovanför liggande Lilla Benhamra och flera gårdar inom och utom socknen genom byte av Johan III, som förlänade Benhamra åt sin gemål drottning Gunilla (död 1597).
På 1600-talet ägdes gården av hertig Johan av Östergötland (död 1618). Den ärvdes därefter av gustaf II Adolf, som 1619 anvisade gården till vistelseort för den vidlyftiga och om sin heder föga angelägna Margareta Slotz (död 1669), moder till "bastarden", greve Gustaf Gustafsson av Vasaborg (död och begraven i Riddarholmskyrkan 1633), guldkonungens "oäkte" son. Kungsgården Benhamra reducerades 1681, men förlänades 1707 till Knut Posse.
I våra dagar ägs den av professor Sven Eketorp, som vårdar ömt alla minnen kring den historiskt så intressanta gamla sätesgården.
Vada kyrka vid Vadaby i Vada socken är byggd i början av 1200-talet. Namnet fick inte bara socknen utan också kyrkan efter vadstället vid den lika historiskt intressanta kungsgården Husa.
"Wada cum annexa" nämnes 1314 i gamla handlingar såsom hörande till Valenda hundare (Vallentuna härad), som fått sitt namn efter tingsstället. Kyrkan är en liten och tornlös gråstenskyrka, till utseendet likt de flesta medeltidskyrkor av sten i Roslagen. Valvet består av ett s.k. tunnvalv. Kyrkan reparerades efter en eldsvåda i början av 1400-talet. Ett nu rivet vapenhus fanns i söder. Muralmålningarna är från ärkebiskop Jacob Ulvessons tid (1470-1514) och omfattar bl.a. en s.k. credo-serie med svensk text. De framtogs så sent som 1955. Ett krucifix från 1400-talets början, en altartavla och medeltida kalk samt det till kyrkan skänkta altarskåpet från år 1515 såldes till Historiska museet. I kyrkan fanns in på 1700-talet en Kristi grav, d.v.s. en kista med en Jesusbild. Predikstolen är från 1600-talet.
Efter en eldsvåda 1697 reparerades kyrkan fullständigt. På 1700-talet företogs också en rad reparationer, bl.a. rappades hela exteriören, portalen i väster murades igen och ett nytt fönster togs upp på norra väggen.
På 1820-talet byggdes kyrkan om med bibehållande av de gamla stenmurarna, som utvändigt är täckta med tegel. En ny reparation företogs 1896. Då omrappades kyrkan som invändigt fick en ny dekoration, bl.a. lades cementgolv in och sakristian fick ett platt trätak.
Kyrkan säges vara helgad åt S:ta Birgitta och S:t Sigfrid, vilkas bilder finns på det sålda altarskåpet.