Jan-Eric Virgin

Jan-Eric Virgin.
18 september 1933 - 26 december 2006.

Herrskapet på Hakunge, Gunnel och Jan-Eric Virgin flankerade av Roland de Thorest de Thorey och Jan-Eric Virgins guddotter Marie-Thérèse de Thorey.

Hakunge fordom och nu. - Hugo Hult 1922

Hakunge är beläget vid sjön Garnsviken i Össeby Garns socken av Vallentuna härad i Stockholms län. Under forna tider tillhörde Hakunge Långhundra härad.

Langhundare 1 - sedermera Långhundra härad - sträckte sig under medeltiden från grannskapet av Uppsala å ömse sidor om Lagga ån och därefter på östra sidan om Närtuna ån till trakten av Hakunge. TIll häradet hörde då socknarna Lagga, Östuna, Husby, Gottröra, Närtuna, Kårsta och Garnabo (sedermera Garn, förenat med Östby socken till Össeby Garn).

I Uppland funnos fordomtima flera farleder från Saltsjön till det inre av landet. En bland de betydelsefullaste var den, som sträckte sig från Trälhavet vid Tuna genom hela Langhundare. Den gick genom Garnsviken, Vadasjön, Helgösjön och Hederviken till vattendelaren mellan Skepptuna och Vidbo samt vidare därifrån genom Norrbysjön längs vattendraget förbi Husby, Östuna och Lagga kyrkor till Säfja ån, som utmynnar vid Övre Föret i Fyris ån. På vissa punkter av denna farled, exempelvis vid vattendelaren, har man säkerligen måst någon kortare sträcka draga båtarna över land. Mellan Östuna och Lagga fanns ännu under 1700-talet en sjö upptagen på då utgivna länskartor. I övrigt äro de flesta av ifrågavarande sjöar och vattendrag ännu kvar, om än med tiden betydligt förminskade.

Gustaf Wasa, som var född och i sin ungdom vistats i dessa trakter, säger i ett kungl. brev den 18 april 1551, vari han befaller Närtuna åns upprensning, att skärkarlarna fordom kunnat komma där upp med sina fartyg. Detsamma framgår ock av under tidernas lopp i ärendet utfärdade dombrev, genom vilka "tvärtäppor" i ån förbjödos. Ett dombrev av riksdrotsen Knut Jonsson den 19 maj 1324, stadfästat av konung Magnus Eriksson den 22 juni 1341, angick blott vattendraget mellan Närtuna och Helgö. Men i konung Karl Knutssons brev den 3 maj 1455 beröras de anbrakta tvärtäpporna i hela vattendraget "alt intill Biskops Tuna". Sagda tvärtäppor voro påtagligen uppförda för fiskets skull. Förbuden upprepades i kungl. brev av Johan III den 22 april 1577, av Gustaf II Adolf den 10 maj 1625 och av drottning Christinas förmyndareregering den 18 april 1635.

Vad som i äldre tider bidrog till farledens betydelse var, att i närheten av Langhundares övre gräns låg på Lagga åns södra strand Mora äng med Mora stenar. Där förrättades ännu under medeltiden den hyllningsakt, som kallades konungavalet. Vid farleden hade också i början av 1300-talet vid det forna Folklands tingstad - sannolikt belägen å eller i närheten av ovan berörda vattendelare (i Lunda socken?) - uppstått en köpstad, vilken likväl till följd av Sigtunabornas handelsavund avlystes av konung Magnus Eriksson redan vid århundradets mitt. Sannolikt upphörde vid unionstidens början vattendragets brukbarhet för skärgårdsbefolkningens segelbåtar.

Åtskilliga namn, säger Styffe, bestyrka att vattendraget, "då landet först bebyggdes, varit en smal havsvik eller åtminstone en kedja av större vattensamlingar". Andra forskningsgrenar vitsorda detta. Sålunda har den geologiska vetenskapen funnit, 2 att vid stenålderns slut i Uppland gick havet "kanske inemot 30 meter över nutida havsytan" men att mot järnålderns slut landskapet "i det stora hela antagit nära nog samma kustkontur som i våra dagar". Landhöjningen har emellertid även sedermera i någon mån fortgått; och beräknas 3 för 1800-talet en sänkning av Saltsjön i Stockholms skärgård om närmare en halv meter på 100 år.

I ett utdrag ur "Öster Åkers Minnesdömme" av Isr. Acrelius, författat omkring år 1750, uppgives efter ett åsyna vittne, att 60 år tidigare funnits en järnring i Nordanberget vid Goderstad på gränsen mellan Skepptuna och Närtuna socknar. Och Acrelius själv hade år 1716 eller 1717 på en äng mellan Stora och Lilla Benhamra i Vada socken sett ett nedsjunket vrak av en skuta, varav "berghulten på sidorna" stodo en aln över jordytan. En senare författare 4 betygar, att en hamn funnits i Närtuna, där ännu i mannaminne funnits järnringar till fartygs fästande.

Beträffande farledens öden under senaste 300 år hänvisas till därom utgivna anteckningar "Ett hundraårsminne, Åkers kanal", av Hugo Hult, Stockholm 1922.

Langhundare är en av Sveriges äldsta kulturbygder. Hela trakten är rik på fornlämningar, gravhögar, stensättningar och runstenar, som vittna om en tät bebyggelse under järnåldern. Även för bronsåldern kan man räkna med en icke ringa bebyggelse, enär ej så få av traktens stenkummel torde gå tillbaka till denna tid. Fullt säkra bevis för bronsåldersbebyggelse äro dessutom en eller ett par hällristningar. Däremot äro minnena från stenåldern - liksom i allmänhet i östra Uppland - fåtaliga; några fasta fornlämningar från stenåldern finnas icke utan allenast en del lösa fynd.

Hakunge blev säkerligen tidigt bebyggt och torde då varit så mycket omgivet av vatten, att det låg på en ö eller halvö. I Antikvarisk topografiska arkivet i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien redogöres på följande sägg för Hakunge fasta fornlämningar:

"1. I parken söder om huvudbyggnaden ett gravfält, en halv km. långt norr-söder, en fjärdedels km. brett öster-väster, invid Garnsviken å ett moränparti - - -. Gravfältet torde vara ett av de vackraste i Sverige.

130 högar 5 och 7 ovissa sådana,

20 fyrsidiga stensättningar och 1 oviss,

4 jordfria rösen,

2 jordblandade rösen,

4 runda stensättningar och 2 ovissa,

2 triangulära stensättningar, alltså

162 säkra och 10 ovissa gravar.

2. Å en moränkulle strax öster (något åt söder) om n:r 1 finnas minst 4 kullar, närmast att rubricera som stenblandade högar - - -.

3. I Hammarhagen norr om gården, cirka 600-700 meter rakt norr därom, å ett gneisberg med dominerande utsikt över Garnsviken, ett nu upprivet röse av ca 8 meters diameter. Kanten är ännu ställvis tydligt bevarad, lagd av kantiga block (bronsålder?) - - -".

Om det ovan under n:r 1 omförmälda gravfältet yttras i "Där fädrens kummel stå" av Bror Schnittger och Hanna Rydh, Stockholm 1922, följande: "Det ligger en underbar stämning över denna lund med dess gröna kullar under träden och glittret från den smala sjön genom kronornas grenverk. Det väcker en hågkomst av barndomsårens mera romantiska uppfattning av forntiden. Var det kanske något liknande som Tegnér tänkte sig som Balders hage?"

Gårdsnamnet torde härledas från någon forntida storman med namnet Hake. Genom seklerna har traditionen på så sätt bevarat hans namn, att Hakes hög är än i dag benämningen på den största gravhögen. Hakes familj och arvingar torde i dagligt tal kallats Hakungar (jämför ur Sveriges historia släktbeteckningen Folkungar, Folkungaätten). Härur har uppstått gårdsbeteckningen Hakunga (plur. gen. "Hakungarnas"), vilket var det medeltida ortsnamnet och vilket understundom användes åtminstone hela 1500-talet. Bland Riksarkivets biographica finnes ett stamträd över ätten Silfversparre, sannolikt upprättat i slutet av sagda århundrade, i vilket stamträd på tvänne ställen begagnas ortsbeteckningen Hakunga.

ÄGARE TILL HAKUNGE

Den förste ägare till gården, som forskaren möter i häverna, är Olauus i Hakunge. I ett pergamentsbrev 6 från Åkers skeppslags ting den 23 maj 1392 angående köp av Näs i Öster Åkers socken nämnes han såsom "Widervaruman". Uttrycket "i" Hakunge tyder på, att Olauus var bonde. Men nyssnämna uppdrag angiver å andra sidan, att han hade en i viss mån framskjuten ställning och ägde förtroende utanför sin hemsocken och sitt härad. Han kan därför mycket väl hava varit en lägre frälseman, som rustade för sin jord.

BÖLLJA

- omkr. 1540.

Sannolikt ganska tidigt under 1400-talet har Hakunge kommit i den gamla Bölljaättens ägo. Laurens Niclisson Böllja 7 till Wiggby, (nu Wiggbyholm i Täby socken) och Lingshammar 8 9 (Uthamar, Uthamra, nu Braheberg i Närtuna socken) - åren 1410-1414 härads hövding i Waxala - var gift med Brita Jönsdotter Stolpe. Deras son

Nils Larsson Böllja 7 synes varit den, som fört Hakunge till Bölljaätten. Han var herre till Wadh (nu Vadaby i Vada socken), Lingshammar och Hakunge samt gift med Märeta, dotter av Thomas Andersson 7 till Årby och Tompta. Nils Larsson Böllja levde ännu 1462. Emellertid förefaller det, som om han på äldre dagar eller kanske snarare hans nedan nämnde son och arvinge åtminstode under någon tid haft gården förpaktad till eller förvaltad av

Joen Eriksson Ulfsax, 8 väpnare. Den 10 sept. 1482 avlät nämligen Stockholms magistrat till magistraten i Reval en skrivelse med begäran om tillrättaskaffandet av en båt, som välborne Joen Eriksson i Hakunge, ärkebiskop Jakobs (Ulfsson Örnfot) i Uppsala systerson, mistat genom några tjänare, som fört densamma till Reval - man bemärkte den direkta dåtida sjöförbindelsen mellan Hakunge och Reval! Att Joen Eriksson varit förpaktare eller förvaltare åt Nils Larsson Böllja eller dennes son synes så mycket sannolikare, som släkterna Örnfot och Böllja genom giftermål voro befryndade. Erik Magnusson Örnfot gifte sig 10 år 1444 med Elisif, dotter av Peder Åkesson Böllja till Lingsfors. Härtill kommer att ärkebiskop Jakob Ulfsson härstammade från orten såsom född sannolikt på Hacksta i Vallentuna härad (dåvarande Östby socken).11

En annan förklaring är möjlig. hakunge kan hava bestått av två hemman med olika ägare. För en sådan förklaring talar dels vad som längre fram (se sid. 15) anföres om Hakunge år 1571, dels Styffes uttryck att Hakunge i Sten Stures tid "beboddes" av Joen Eriksson, vilket uttryck skulle kunna tyda på äganderätt. Mot en sådan förklaring talar dels att Styffe angiver Hakunge såsom en enda sätesgård, dels att det dåtida Hakunge säkerligen var för litet att ägas av och rymma två frälsemän.

Joen Erikssons förekomst mitt i Bölljaättens ägarelängd finner sin naturligaste förklaring om man utgår ifrån, att han var förpaktare eller förvaltare. I Riddarhusgenealogien över ätten Böllja är hans namn infört - dock utan samband i övrigt med ätten - med den upplysningen, att han år 1475 "förseglade bref i Brännkyrka".

Vid Nils Larssons död ärvdes Hakunge av hans son

Thomas Nilsson Böllja, 12 riddare, vilken innehade gården redan i slutet av 1400-talet och som skrev sig herre till Hakunge, Lingshammar och Bredsjö (i Järlåsa socken). Han var Svea Rikes råd 1520-1521 och kom att i sådan egenskap på Wagnesö 1520 vara bland dem, som satte sina sigill under Christian II:s sedermera svikna försäkran till Sten Stures änka Christina Gyllenstjerna. Vid detta tillfälle nämnes han såsom en av de främste bland riddarna. 13 År 1474 gifte 14 han sig med Elseby, dotter av Johan Gynte från Danmark, herre till Bredsjö och Almö. Från sagda år finnas två dokument av intresse: det ena ett gåvobrev 15 av riksföreståndaren Sten Sture d. ä. till välborne sven Thomas Nilsson Böllja å en "gårdh Aalsta, som ligger för 14 öre och i Säby atto orthugh i Jhihrfalle Sokn och Sollentuna heredh"; det andra ett mårgongåvobrev 16 av Thomas Nilsson Böllja till hans hustru Elseby å jord i Aalista och Säby samt därtill 100 mark i penningar att lägga i fast egendom.

Det är sannolikt, att Hakunge brändes under Thomas Nilssons tid. De nuvarande närmre två meter tjocka grundmurarna av gråsten med en bågformig böjning i nordväst och med tvärmurar av tegel med spår av munkförband utvisa att här under medeltiden legat en byggnad av rätt så mäktiga mått. Tvärmurarna av tegel hava sedermera undergått en grundlig reparation i renaissanceförband, således med 1500-talets byggnadssätt. Vid nutida grävningar mellan murarna hava påträffats tydliga brandrester. Fru Birgitta Torsdotter Bonde - änka 1495 efter riksrådet Erik Ottesson Björnram till Smedby i Åkers socken - skrev i ett brev 17 från Skokloster den 27 nov. 1502 till Svante Nilsson Sture, att Smedby med underlydande bränts av danskarna sistnämnda år. Då Hakunge låg vid farleden blott några km från Smedby, ligger det nära till hands, jämfört med det nyss sagda, att antaga att gården 1502 fått dela Smedbys öde.

Av Thomas Nilssons barn med Elseby Gynte blev Märta andra gången gift med Carl Bengtsson Månesköld till Seglinge, under det att Brita hade med Ture Jönsson (tre rosor) en oäkta son Jakob Turesson, 18 som, uppfostrad av biskop Brask, blev adlad 1534 under namnet Rosengren. Två döttrar blevo nunnor i S:ta Clara kloster. Sonen

Nils Thomasson Böllja 19, ärvde Hakunge. Född år 1476, blev han herre till Hakunge, Lingshammar, Bredsjö och Billestad (i Frösunda 20 socken), den sistnämnda gården förvärvad genom hans gifte med Carin, dotter av Kettil Håkansson Hvessing till Billestad, Torp och Gräfsebo. Nils Thomasson deltog i Västerås herremöte 1527.21 Han hade med Carin Hvessing en son och flera döttrar. Sonen, fogden i Linköping Kiell Nilsson avled ogift 1558, därvid ett par av hans nedan nämnda svågrar fingo betala efter honom uppkommen uppbördsbrist 22; med honom utgick den äldre Bölljaätten på manssidan. En av döttrarna gifte sig med Claës Stensson 23; deras son Sten Claësson till Täby förlänades av Gustaf II Adolf år 1627 rättigheten att upptaga morfaderns namn och vapen, varigenom uppstod den yngre Bölljaätten. En annan dotter Märta 24 blev gift med Göran Johansson Rosenhane 25 till Torp och Gräfsebo (nu Haneberg). En tredje dotter Elsa gifte sig med Måns Persson (se nedan).

Nils Thomasson torde avlidit omkring 1540, under det att hans hustru levde ännu 1562, då boende på Gräfsebo.26

SILFVERSPARRE

omkr. 1540-1698.

Vid Nils Thomassons död övergick Hakunge och Billestad 27 genom arv - sannolikt delvis även genom inlösen från syskonen - till dottern Elsa och hennes man Måns Persson. Visserligen uppgiver Anrep att Hakunge och Billestad skulle ägts redan av Måns Perssons far, Per Sunesson, gift med Iliana, dotter av Per Olofsson till Wiggby. Men denna uppgift måste vara oriktig. Nyss anförda arvsföljd är så påtaglig. Vartill kommer ett direkt bevis för att Måns Perssons far icke ägt gårdarna. I det ovan å sid. 7 omtalade, bland Riksarkivets biographica befintliga stamträdet över ätten Silfversparre från 1500-talets slut - således uppgjort medan äganderättsförhållandena voro i friskt minne - angives att Måns Persson ägt Hakunge under det att motsvarande uppgift saknas för hans far Per Sunesson.28

Måns Persson, 29 väpnare, var således herre till Hakunge och Billestad. Om dåtida förhållanden skriver Forssell 30: Emellan högadeln och den "genom sin fattigdom och sin låga sociala ställning temligen lätt igenkänliga knapadeln urskilja vi en annan klass av frälse, som möjligen kunde kallas den provinsiela lågadeln. Där funnos gamla ärade namn, bragdrika vapensköldar, anständig förmögenhet". Bland denna frälseklass anför Forssell "I Upländerna - - - år 1562 isynnerhet - - - Måns Persson på Hakunge och Billestad med 16 hemman i Upland och 3 à 4 i Östergötland och vermland". 31 Beträffande Östgötaförbindelsen finnes i Riksarkivet ett brev av den 12 febr. 1558 från svågern fogden Kiell Nilsson i Linköping till Måns Persson, adresserat till Hakunge. Att Måns Persson var en betrodd man framgår bland annat av ett k. brev 32 den 12 maj 1558 till hertig Erik, däri meddelas att K. M:t "förschicker medt Månns Perssonn till Hachinge till Calmara 16,000 mark att affbetale thett olönte folck medt ther nedhre ähre".

Beträffande Hakunge anför Forssell följande: 33 "Hakunge hör till de gårdar, om vilkas säterinatur vid denna tid lätt kan uppstå tvivel. Å ena sidan skrives Måns Persson både förut och efteråt ofta "till Hakunge", så t. ex. i rusttjänstlängder från 1562 och 1563 samt inför konungens nämnd 1563, och sonen Axel Månsson kallas "till Hakunge" 1579. Men å andra sidan finnes en "egen uppgift" å frälsegods av Måns Persson från 1562, vari han i Garn socken uppger två landbohemman i Hakunge. Dessa två landbohemman i Hakunge upptagas ock i 1572 års jordebok såsom "Måns Perssons till Billesta", de hava bägge givit tionde och äro bägge taxerade 1571, det ena för rätt stor förmögenhet. Samma två landbönder upptagas även i 1573 års jordebok; men i avkortningen står, att hustru Elsa på Billesta "håller avel på ett sitt landbohemman i Hakunge", och hon ensam ger det året tionde med 6 tunnor. Möjligt är att sätesgård funnits i byn jämte landbogårdarna, men ock att gården tidtals varit bortstädslad". hustru Elsa på Billestad gav 1573 tionde och var då troligen änka. Mannen uppföres 1569, sonen Per Månsson med bröder 1579 i rusttjänstlängden.

Såsom av det anförda framgår, torde Måns Persson avlidit mellan 1569 och 1573. Han hade med Elsa Böllja tre söner och två döttrar, av vilka Carin blev gift med Udde Bengtsson Örnflycht till Granhammar. Äldste sonen Per torde ärvt Billestad, under det att Hakunge ärvdes av

Axel Månsson, 34 vilken icke trädda i statstjänst utan uteslutande ägnade sig åt gårdens skötsel. Han var gift med Ingeborg, dotter av Isac Nilsson Banér och Brita Lagesdotter. I socknens kyrka fanns ännu år 1828 ett huvudbanér 35 med Silfversparres vapen och påskrift "Axel Månsson död den 5 Martii 1593". Tidigare har i kyrkan även funnits en gravsten 36 med inskrift: "Här ligger begraven edle och velbördig Axel Månsson afsomnade i Gudi then 5 marti Anno 93". Han hade med Ingeborg Banér två söner, av vilka den äldre Isac blev överste och chef för (sedermera) Lifreg:tet till häst samt den yngre

Måns 37 Axelsson Silfversparre 34 (ätten introducerad 1625) ärvde Hakunge och liksom fadern uteslutande ägnade sig åt gårdens skötsel. I Riksarkivet finnes ett brev, daterat hakunge den 27 febr. 1625, från Måns Silfversparre till Johan Skytte, däri han hemställer att få av Kronan tillbyta sig Bromseby och Hersby i Garns socken mot en gård i Bromma. Måns Silfversparre var gift med Botilda, dotter av Christer Carlsson Månesköld till Seglinge och Hambra och Brita Björnsdotter Bååt. Han hade med henne fyra söner och sex döttrar, vilka samtliga avledo före fadern. Efter Måns Silfversparres död 1632 (?) gifte änkan om sig med vice presidenten i Åbo hovrätt Eric Ericsson Geete, herre till Svistad (i Östby socken) och Näs (i Åkers socken), i dennes tredje gifte. Till åminnelse av sistnämnda äktenskap donerade Geete en ringklocka - färdiggjuten först år 1651 - med sitt och Måneskölds vapen samt följande inskription (på latin): "Denna klocka är såsom gåva given Garns kyrka av välboren man herr Eric Ericsson Gethe till Svystad och hans maka fru Botilda Månesköld, till Guds ära, kyrkans prydnad, dem och deras avkomma till odödligt minne". Det märkliga med denna donation till Garns kyrka är, att församlingen sålt klockan till Vada kyrka, där den ännu finnes.38

Fru Botilda bodde kvar å Hakunge, där hennes styvson Jacob Geete och hon själv avledo "i pesten" 1639. Båda begrovos inuti sockenkyrkan, i Hakungegraven, vilken i sammanhang därmed förseddes med en gravsten 39 med följande inskription på svenska: "Här vnder saligen hwila Axil Månson med sin frw Ingebor Isacsdoter Baner sampt theras son Måns Sölfversparre til Hakvnge som hafver haft til hvstro Botila Christers dotter Månsköld och aflat barn tilsamman sönner fyra och döttrar sex hwilka moderen alla öfwerlefwat, lenge änkia svtit, omsider sig tröstat, på andro gifto gåt, föröka werlden åstvndat män förgefwes, Eric Ericson Gete till Swiistad mannen heet, som migh på denna ädla grift leggia leet, allom fortaldom til ähra, så och til åminnelse sin son Iacob Erson käre, hwilken på sit adertonde åhr nyligen af peste hädanrykt med myckin gråt och sorge sattes här nidh af bår nu önskandes the alla måtte i roo sofva och wii som här i werlden boo finnaas altid redo vara, hedan til them i grafven fara, och sedan på domedag wist vpstå med krop och siäl til ewigt liif ingå vthi himmelen med alla christ trogna tilsammans skoda Herrans Gvds ansigte med gamman. Skrifvit och vthuggit i Stockholm anno 1639 den 8 septembris. Salve inspector fave lector vade vale disce mori (frid vare dig åskådare, lycka ske dig läsare, gå, farväl, lär dig att dö)". I kyrkan har även tidigare funnits Jacob Geetes vapen med inskription. 40

Erik Geete hade i sitt första gifte med Christina Bengtsdotter, bland andra, dottern Elisabeth Cecilia, som gifte sig med översten och chefen för Västerbottens fotfolk Eric Silfversparre, en kusinson till Måns Axelsson Silfversparre. Genom arv eller köp eller sannolikt båda sätten i förening övergick Hakunge nu till dessas son

Carl Eric Silfversparre, 41 fänrik 1658, kapten 1667 och major vid ett Liffländskt fotfolk 1672 (?) samt herre till Hakunge och Hambra. Han var gift med Magdalena, dotter av vice presidenten Erland Kafle till Lidingsnäs och Brita Månsköld till Seglinge. I Riksarkivet finnas flera brev och handlingar från eller rörande dem. Från deras tid känner man, 41 att den 16 mars 1681 firades på Hakunge bröllop mellan Eric Geete till Sneslingeberg, Dyvik och Bellstad samt Brita Kafle, en syster till fru Margareta. Carl Eric Silfversparre och hans hustru hade nio söner och två döttrar.

Med honom slutar den Silfversparreska ättens innehav av Hakunge. Den 17 dec. 1698 utfärdades det köpebrev 42 - textat på pergament och försett med vederbörliga sigill i blå-gula sidenband - varigenom "Wij underskrefne Karl Erichson Sillfwersparre och Magdalena Kafle giöre Witterligit att Wij med Wåre Kiäre Barns gode Inrådande, Ja och Samtyckio, af wällberådt Mode, hafwe försåldt och till Kiöps uplåtit - - - till Hans Kongl. Maj:ts wår Allernådigste Konung och Herres Stallmästare och Kammarherre, Högwällborne Baron Salomon Cronhielm 43 wår Sätesgård Hakunge." Köpeskillingen utgjorde 16,000 dlr k:mt. Detta var första gången på omkring 300 år, som Hakunge gick i köp utan arvsföljd.

Kort därefter försålde Silfversparres svåger och svägerska Jean Philipp Bonde, "Capitein af Kongl. Maj:ts Liif-Gardie", och Margareta Kafle till bemälde Cronhielm de intill Hakunge gränsande hemmanen Rönninge och Stora Gillberga för en summa av 2,360 dlr s:mt. Köpebrefvet, 42 dagtecknat den 1 mars 1699, är textat på pergament och försett med vederbörliga sigill i gul-röda sidenband.

CRONHIELM

1698-1791.

Salomon Cronhielm, 44 född 1666, var son av Polycarpus Crumbygel - adlad 1675, friherre 1691 - och Hebbla Standorph. Farfadern invandrade från Tyskland.

Salomon Cronhielm, kammarherre, blev stallmästare 1698, landshövding 1701, överstallmästare 1717, riksråd 1719 och greve samma år. han gifte sig 1695 med friherrinnan Charlotta Sparre, född 1661, dotter av riksrådet frih. Axel Carlsson Sparre och grevinnan Beata Stenbock. I socknens kyrka finnes en oblatask med Cronhielmska och Sparreska vapnen, skänkt av Salomon Cronhielm. I riksarkivet finnas talrika handlingar rörande dem.

Den 3 juni 1702 utfärdade häradshövdingen över "några Härader och Skiepzlagor i Upland" Lars Stierncrona fastebrev 42 för Cronhielm å sätesgården Hakunge, frälsehemmanen Rönninge och Stora Gillberga samt åtskilliga skatterättigheter i Ådra, Morsta och Ösby. Det å pergamentet textade fastebrevet är försett med vederbörliga sigill i blå-gula band. Rönninge kartlades 1700; originalkartan finnes på Hakunge och konceptkartan i länets lantmäterikontor. Av arvsskiftet efter Salomon Cronhielm framgår, att han förstorade sina ägor inom socknen genom inköp även av Brollsta säteri.

Salomon Cronhielms och hans hustrus tvenne döttrar gifte sig 1720: den äldre Hedvig Eleonora med fältmarskalklöjtnanten frih. Philip Bogislaus von Schwerin och den yngre Beata med generalen greve Charles Emil Lewenhaupt (halshuggen 1743).

Salomon Cronhielm avled den 24 och hans hustru den 9 febru. 1724. Hakunge övergick då till ende kvarlevande sonen

Axel Cronhielm, 44 född 1699, vilken enligt köpebrev 42 den 16 juni 1724 utlöste sina systrars andelar i egenomdarna med 4,000 rdr eller 34,000 dlr k:mt. Han var då "corporal af Hans Kongl. Maj:ts Lifdrabanter".

Cronhielm råkade samma sommar ut för ett äventyr. 45 Natten den 21-22 juli kom han utanför Nyköping i slagsmål och dräpte därvid en odalman, varpå han rymde till Norge, där kommendanten i Fredrikshall och Fredriksten den 10 aug. utfärdade uppehållsattest för honom. Han sökte så och erhöll av K. M:t lejdebrev, innebärande frihet från tvång och arrest, om han komme hem för sin oskulds ådagaläggande. Men då han begärde att vid hovrättsförhöret få bära värja, avslogs detta genom en k. resolution den 2 april 1725. Förmodligen blev han frikänd eller slapp i varje fall lindrigt undan från äventyret.

Den 12 dec. 1725 ingick Cronhielm äktenskap med sin kusin friherrinnan Eva Christina Cronhielm, född 1695, änka efter archiatern Johan Lindestolpe. Hon var dotter av assessoren friherre Jacob Cronhielm och Sigrid Christina Klingstedt. Enligt gåvobrev 42 på bröllopsdagen erhöll hon i morgongåva sätesgården Hakunge "med alla de nu för tiden därunder liggande hemman och räntor". Hon avled 1770.

Enligt extract 42 av 1737 års Stockholms höfdingedömes special jordebok ägde Axel Cronhielm följande fastigheter i socknen: Hakunge säteri, Brollsta säteri, Rönninge n:r 1 och n:r 2, Ösby n:r 3 och Gillberga n:r 1, tillsammans 5 mantal. Å handlingen har sonen Axel Fredric Cronhielm sedermera antecknat, att Brollsta blivit sålt - detta skedde givetvis före hösten 1748, enär gården icke finnes upptagen i nedan omförmälda syneprotokoll för sagda år.

Axel Cronhielm blev med tiden överste i sachsisk tjänst. Han drunknade den 1 febr. 1739 i Värtan på resa mellan Hakunge och Stockholm, efterlämnande änka - som erhöll pension av Riksens ständer 45 - och den då 12-årige sonen

Axel Fredric Cronhielm, 44 född den 26 sept. 1726. Det vill synas, som om modern givit sonen en uppfostran, som avsevärt ansträngde familjens ekonomi. Enligt gravitationsbevis 42 den 15 okt. 1748 var Hakunge då besvärat av två inteckningar å 6,000 dlr k:mt vardera. Av handlingen framgår, att grevinnan Eva Cronhielm av baron Carl Thegner, enligt skuldsedel den 27 febr. 1745, mot inteckning till låns bekommit 6,000 dlr k:mt; att hon, enligt skuldsedel den 31 jan. 1746, till sin sons "förnödenhet" under hans utrikes resor av samme långivare mot inteckning bekommit ytterligare en lika stor summa; att, enligt särskild skrift av sistnämnda drag, sonen förklarat beloppen använda till hans enskilda nytta, vadan han samtyckte till deras intecknande i Hakunge med underlydande; samt att grevarna C. E. Lewenhaupt och Adam Lewenhaupt gått i borgen för reversen av den 31 jan. 1746.

En beskrivning över det dåtida Hakunge finner man i ett syneinstrument 42 den 29 okt. 1748, upprättat till stöd för ansökan hos Riksens Ständers Banco om ett lån å 17,000 dlr k:mt mot inteckning i familjens egendomar. Ur handlingen anföres följande:

"1. Häruppå togs först i ögonsigthe Hakunge sätesgård, som blifwit förmedlad til Ett mantal. I mangården fants en behållen caractersbyggning af två våningar med en flygelbyggning och iskällare samt flera til mangården hörande hus, äfwen ladugården med thess åbyggnad jämte en ria i godt stånd, en vacker trädgård och humelgård samt fiske i Garnsviken och två närliggande insjöar. Grödan består af 28 tunnor åhrligt utsäde, åkern är god samt i förswarlig och god häfd, samt äng til 200 lass mästadels hårdwall i medelmåttiga åhr. En stor och fullkomlig skog til timber och andra behof, godt mulbete både på skogen och i 3 beteshagar. Tvenne dagsverkstorp inom rå och rör, hwaraf sex giöra två och thet sjunde ett dagsverke i veckan, alt på egen kost, förutom några skjutsresor och hjälpdagswerken med flera förmåner. I anseende til sådant alt han Hakunge sätesgård med thess tilhörigheter icke ringare värderas än til 20,000 dlr k:mt.

2. Rönninge frälsehemman 1 1/2 mantal tilhopa om 15 öresland, med 13 tunnors utsäde i god jordmån, och 35 lass hö i medelmåttiga åhr, försvarligen bygdt i man- och ladugården; tilräcklig skog til timber, gärdsel och wedbrand, godt mulbete, fiske i Garnsviken, med flera förmåner, räntar åhrligen: 4 tunnor spannmål, 5 famnar wed, 15 tunnor kol, 15 sågstockar och 15 tiog löf, utom dagsverken och skiutsresor när påkallas. Altsammans utsättes i wärde til 6,000 dlr k:mt." Synemännen uppskattade därjämte Stora Gillberga 1/2 mantal frälse, till 2,000 och Ösby frälsehemman, 1 mantal, till 4,000 samt besittningsrätten till Ösby, ett helt hemman kronoskatte, "hwaraf Hakunge herrskap äger besittningsrätten men räntan Kongl. Maj:t och Kronan förbehållen", till 1000 eller för samtliga synade egendomar tillsammans 33,000 dlr k:mt.

Två år senare blevo desamma ytterligare skuldbelastade. Härom vittnar en den 5 mars 1750 daterad, av Magnus Flemming och Adam Lewenhaupt undertecknad borgensförbindelse 42 för ännu ett riksbankslån om 5,000 dlr k:mt mot inteckning i Hakunge med underlydande.

En interiör från denna tid lämnar följande anteckning 46 i Garns kyrkokassas huvudbok 1671-1769: "År 1755 den 18 Martii var Hans Majestet Adolph Fredrich på jagt uti Garn sokn, i följe med Frantzyska Ambassadeurn, och Preutziska Ministern, at skalla efter en Biörn på Stångberga skogen; men han flydde undan till Korsta sokn. Dock skiöt Hans Majestet en älg i egen hög person på Hakunge, sedan han spisat middag på Hakunge."

Axel Fredrik Cronhielm blev, enligt tidens sed, såsom sjuåring volontär vid Lifregementet till häst 1733, korpral vid S. Skånska kavalleriet 1743 samt sergeant och sedermera fänrik vid Hamiltonska reg:tet 1744. Efter några år i fransk tjänst, blev han fänrik vid Lifgardet 1747, kapten vid Österbottens reg:te 1748 och major där 1757 samt överstelöjtnant vid Västerbottens reg:te 1769 med transport åter till Österbottens reg:te 1771. I Österbotten blev han vice landshövding 1772 samt överste för reg:tet 1773. Han dog den 29 juni 1773 under en resa från Sveaborg till sitt finska boställe, och begrovs i Wasa stads kyrka. Cronhielm var gift tre gånger: 1) den 26 juni 1750 med Ottiliana von Schwerin, född 1726 och död på Hakunge den 3 juli 1758; 2) den 22 aug. 1759 med Ulrica Elisabeth Adlerberg, född 1738 och död den 3 juli 1765; 3) den 20 nov. 1766 med friherrinnan Christina Rålamb, född 1748 och sedermera omgift med hovmarskalken frih. Adolf Rudbeck. Hon dog den 2 okt. 1824.

Cronhielm efterlämnade i första giftet tre söner och dottern Eva Charlotta Ottiliana, i andra giftet dottern Fredrica Lovisa Wilhelmina samt i tredje giftet en dotter.

Bouppteckningen 47 av den 18 mars 1775 utvisade visserligen ett stort bo, men behållningen var så gott som ingen. Största fordringsägaren var dottern i andra giftet med fordran å 158,850 dlr k:mt för bortsåld möderne arvejord samt innestående möderne- och mormorsarv. Arvskifte 47 ägde rum den 30 mars 1776.

Hakunge övergick nu till

Fredrica Lovisa Wilhelmina Cronhielm, född den 8 juni 1765.

Av Svea Hovrätts utslag 42 den 21 febr. 1777 framgår, att hon genom sin förmyndare av övriga arvingar tillhandlat sig deras andelar i det till 164,000 dlr k:mt värderade Hakunge med underlydande Rönninge, Gillberga och Ösby. Likviden skulle fullgöras så, att hon dels övertog den intecknade återstående riksbanksskulden 10,675 dlr k:mt, dels betalade till styvmodern 24,000, till vardera av de tre halvbröderna 15,700 och till vardera av de två halvsystrarna 7,850 eller tillsammans omkring 86,800 dlr k:mt. "som nu i gångbart riksdalermynt giör 4,822 rdr 30 sk. 5 rst." Förmyndaren anmälde emellertid att han till köpeskillingens gäldande förfogade över endast vid pass 1,500 rdr, vadan han måste låna 3,400 rdr, och medgav Hovrätten att sagda belopp fick intecknas i egendomen.

I samband härmed vidtog förmyndaren flera åtgärder. Genom utslag 42 medgav Kammarkollegium dels den 15 maj 1777 att säterifriheten fick överflyttas från Åby i Garns socken till det av myndligen ägda frälsehemmanet Ösby n:r 3, som hädanefter skulle benämnas Ösbyhof, dels den 24 okt. s. å. att roteringen fick flyttas från Ösbyhof till Åby. Enligt inteckningsprotokoll 42 den 29 maj 1777 hade förmyndaren hos Arméns pensionskassa erhållit ett lån om 1,133 rdr 32 sk. sp. I Presteståndets enke- och pupillkassa erhölls ett lån om 1,500 rdr sp., för vilket ändamål syn 42 verkställdes den 27 nov. 1778. Slutligen utverkade förmyndaren resolution 42 från K. M:ts befhde den 24 jan. 1780 att frälsesäteriet Ösbyhof finge nyttjas såsom ladugård under Hakunge, varigenom vid Ösbyhof ej behövde uppföras någon kostsam säteribyggnad.

Styvmor och halvsyskon anförde klander mot förmyndareförvaltningen. Av de underdåniga besvären 47 i ärendet den 4 maj 1779 framgår, dels att säterifrihetens inköp till Ösbyhof var en rätt så tvivelaktig affär, dels att förmyndaren i övrigt handskades nog så egenmäktigt.

Fröken Cronhielm gifte sig den 22 april 1783 med sin styvbroder majoren frih. Carl Fredric Rudbeck, men avled redan den 14 juni s. å. Hakunge övergick då till den äldre halvsystern

Eva Charlotta Ottiliana Cronhielm, 48 född den 8 sept. 1754 och sedan den 12 jan. 1781 gift med majoren Conrad Wilhelm Ankarcrona i hans tredje gifte, född 1733.

Genom avhandling 42 den 18 juli 1786 pantförskrev Ankarcrona och hans hustru till grosshandlaren Eric Giers Hakunge och Ösbyhof med därunder lydande Rönninge n:r 1 och 2 och Gillberga n:r 2 "med all dess förmåner och härligheter" emot en summa av 11,333 rdr sp., varav 4,833 erlades kontant eller genom revers under det att för återstoden övertogs betalningsansvaret för de till omkring 6,500 rdr sp. uppgående inteckningarna. I protokoll 42 den 26 okt. s. å. intygade Kammarkollegium, att "Hakunge säteri är af gammal frälse natur, och således icke, hwarken för någon bytesbrist eller annan af reductionen härrörande gravation, hos Kongl. Maj:t och Cronan häftande".

För reglering av inteckningar och lån verkstäldes ånyo syn den 10 okt. 1787. Syneinstrumentet 42 är betydligt vidlyftigare än det tidigare av 1778. De båda handlingarna lämna rätt så ingående beskrivningar över egendomarna och giva vissa hållpunkter för bedömande av Hakunge utseende på 1700-talet. Ur desamma må följande anföras.

Synemännen bedömde till en början belägenheten: Hakunge säteri är med sin åbyggnad belägen på en högländ plan och har en vacker utsikt ej mindre över Garnsviken än ock över trädgård och andra in- och utägor av åkrar, ängar, lövträd samt angränsande skog och mark.

Huvudbyggnaden, "för längre tid tillbaka uppsatt", var 23 alnar (13,66 m.) lång, 21,5 alnar (12,77 m.) bred och 10,5 alnar (6,24 m.) hög, under brutet spåntak. Den hade två våningar, källare och vind. I nedre våningen funnos förmak, sal, tre kammare - därav två väster och en öster om salen - panelad passage, garderobe och förstuga, den sistnämnda "tilökt med en utbygnad i skapnad av en salon, i bredden likställig med förstugan och i höjden under ett taklag med själfwa byggningen". Övre våningen hade fem rum och kök. I de flesta rummen funnos kakelugnar; i de övriga spislar. Endast en skorsten synes hava funnits; den var plåtbeslagen. Under huset funnos fem källarrum, murade med gråsten men med skiljeväggar av tegel.

Flygelbyggnaden låg åt väster på gårdsplanen. Den hade brädfodrade furuväggar under spåntak samt inrymde kök, brygghus, sex kammare, vind och källare.

Norr om huvudbyggnaden lågo stall och vagnbod sammanbyggda.

Gården var planerad "i tvänne afsättningar" och stängd dels av nyssnämnda kringliggande hus, dels av ett staket med portar och grindar.

Utanför staketet lågo följande byggnader. Nordväst om vagnboden låg en statbyggnad med två stuvor och två kammare. Nere vid sjön var tvättstugan. Vidare fanns en visthusbod och en spannmålsbod, sammanbyggda. Den s. k. ladugården, nybyggd i början av 1770-talet, utgjorde en fyrkant med i väster fähus med sexton bås, redskapsskjul, stall med fyra spiltor och loge med ett golv, i norr loge med två golv, i öster oxhus med tolv bås, vagnshus, fårhus, svinhus och två foderbodar samt i söder två redskapslider. Väster om fähuset låg brännvinsbränneriet med inmurad kopparpanna. Till uthusen hörde slutligen badstuga, smedja och ria. Flertalet uthus voro täckta med näver och torv, några med halm.

Trädgården, belägen öster och söder om huvudbyggnaden, var "stor och vidsträckt", genom sandgångar avdelad i åtta till jordfrukter och kökskryddor planerade kvarter samt försedd med granrishäckar vid norra och södra långsidorna, till lugn mot infallande stormväder och köld. Kvarteren voro garnerade med vinbärs-, stickelbärs- och hallonbuskar. Flera hundra äldre och yngre fruktträd funnos. I nordöstra hörnet låg orangeriet. En humlegård fanns söder om trädgården.

Å gården funnos fyra ruddammar, därav två söder om huvudbyggnaden och två norr om vägen mellan gårdsplanen och ladugården.

Hakunge åker medgav 28 tunnors årligt utsäde och gav i medelmåttiga år åttonde kornet. Ängen lämnade i medeltal 170 lass hö. Skogen, vid pass en halv mil lång och tre åttondels bred, var ymnig och god. Utöver bränsle och husbehovsvirke beräknades den till avsalu årligen lämna 30 famnar ved och 50 timmer eller 20 tolvter bräder.

Mjölkvarnen, i kvarnängsbäcken, hade 9 alnars vattenfall och ett par stenar. Väderkvarnen var tydligen mera anlitad och användes även såsom tullkvarn för grannars behov. Ett grovbladigt sågverk med ett sågblad låg vid Sjötorpet och var i gång mestadels hela året, använt även av andra sockenbor.

Efter redogörelsen för Hakunge följde i syneinstrumentet särskilda redogörelser för Ösbyhof, Rönninge och Gillberga.

Torpen voro Harsbro, Falltorpet, Ottoberg, Kristineberg och Axelsta under Hakunge, Forsenberg och Sjötorpet under Rönninge samt 3 under Ösbyhof och 2 under Gillberga. De lämnade tillsammans 1,092 mans- och 232 hjälpdagsverken, 51 Stockholmsskjutsar samt diverse timmer, spånad, lövtäkt o. d.

Fisket beräknades giva 150-200 lispund (1,275-1,700 kg.) per år.

Värdet av Hakunge med underlydande gårdar uppskattades vid 1778 års syn till 7,116 rdr sp. och vid 1787 års syn till 12,648 rdr sp.

Grosshandlaren Giers synes hava mött icke så ringa svårigheter i sina åtaganden att söka reda upp affärerna, vadan Ottiliana Cronhielm och hennes man majoren Ankarcrona alltjämt kvarstodo såsom ägare till den pantförskrivna och skuldbelastade egendomen. Enligt gravationsbevis 42 den 11 dec. 1790 hade inteckningslånen nu högst betydligt ökats. Genom utslag 42 av Kammarkollegium den 4 juli 1791 överflyttades säterifriheten från Ösbyhof till ett mantal Rönninge n:r 1.

Så avled Giers, och man lyckades finna påtagligen ekonomiskt mera välsituerade köpare i två bröder Silfverstolpe. Salubrevet 42 av den 11 juli 1791 innehåller i huvudsak följande. Sedan Ankarcrona och hans hustru den 7 dec. 1786 av numera avlidne grosshandlaren Giers upptagit ett lån och till säkerhet hörför pantförskrivit Hakunge med underlydande, så hade man nu förnummit att Giers sterbhusdelägare enkefru Anna Maria Brandel å egna och dess dotters mademoiselle Brita Sophia Giers vägnar samt mågen löjtnanten baron Clas Samuel Lybecker för sig och dess fru friherinnan Anna Maria Lybecker, född Giers, den 9 juli 1791 överlåtit sin förpantningsrätt till löjtnanten vid Lifregementet till häst Johan David Silfverstolpe och dess broder underlöjtnanten vid Artilleriet Lars Silfverstolpe emot en för panteskillingen samt gjorde nybyggnader och förbättringar i ett för allt erlagd summa av 11,555 rdr sp., däruti likväl inbegripa de skuldsummor, som i egendomen voro intecknade, så avsade sig Ankarcrona å egna och hustruns vägnar all rätt till återlösen och försålde Hakunge och Ösbyhof med underliggande hemman och lägenheter till bemälde herrar Silfverstolpe. Lars Silfverstolpes andel i köpet var emellertid endast formell. Genom å köpebrevet den 27 aug. 1791 gjord anteckning avsade han sig sin rätt till förmån för brodern, som ensam erlagt köpeskillingen.

SILFVERSTOLPE

1791-1812.

Johan David Silfverstolpe 49 var född den 19 maj 1766. Han blev löjtnant vid Lifregementet till häst 1784, ryttmästare 1793, major 1802, överstelöjtnant 1809, överste 1818, överste i Generalstaben 1820, erhöll avsked 1830 och dog 1833. Han gifte sig 1792 med Eva Christina Lewin, född 1768 och död 1829.

Silfverstolpes första åtgärd var att ordna de å egendomen vilande inteckningslånen. Alla äldre inteckningar dödades. Lånen koncentrerades till riksbanken, som enligt gravationsbevis 42 den 29 juni 1793 innehade samtliga inteckningar om sammanlagt 5,000 rdr sp.

Silfverstolpe ägnade sig med stort intresse åt försöket att förbättra sjöförbindelserna till Hakunge; och han kan anses vara den verkligen initiativtagaren till den några tiotal år senare öppnade Åkers kanal. I egendomens arkiv finnes ett med Silfverstolpes handstil skrivet koncept till 1798 års inlaga angående den gamla farledens upprensning. Av konceptet får man, bland annat, en rätt så fullständig förteckning över Hakunge grannar 50 sagda år ävensom den upplysningen, att en parskjuts till och från Stockholm kostade 2 rdr 36 sk. b:o.

Silfverstolpes intresse för Hakunge blev emellertid icke långvarigt. Enligt kontrakt 42 och pantebrev av april 1800 bortförpantade han Hakunge och Rönninge med tillhörande torp, kvarnar, krog m. m. på en tid av 50 år mot en summa av 20,000 rdr sp. till rusthållaren Johan Johansson. Däremot synes han tillsvidare behållit Ösbyhof och Gillberga.

Emellertid hade rågångarna mellan Rönninge å ena samt Ösby och Gillberga å andra sidan blivit uppgångna år 1800. Därvid hade utrönts, att Rönninge i själva verket var till arealen något mindre än vad det med Johansson upprättade förpantningsbrevet angav. Med anledning härav träffades en tilläggsöverenskommelse 42 den 17 jan. 1801, genom vilken Silfverstolpe till Johansson - som nu antagit familjenamnet Saxenberg - med 50 års förpantningsrätt överlämnade följande, Gillberga hittills tillhöriga områden, nämligen 18 kappl. i den s. k. Forsenbergsgropen, 13 kappl. till Axelsta slåtterhage samt 1 tnl 6 kappl. av "uptagan" på Gillberga eller tillsammans 2 tnl. 5 kappl., varjämte Saxenberg erhöll kontant gottgörelse.

Förpantningarna förvandlades sedermera till köp, i det Silfverstolpe genom salubrev den 6 mars 1812 mot en köpeskilling motsvarande förpantningssumman till Saxenberg försålde Hakunge och Rönninge jämte av Gillberga nyssnämnda 2 tnl. 6 kappl. - i förpantningsbrevet av 1801 stod 5 kappl. -, på vilket köp Saxenberg erhöll fastebrev 42 den 21 maj 1813.

SAXENBERG

1812-1855

Johan Saxenberg kom från Tadhem i Skånella socken, vilken gård han den 15 april 1800 försålde 42 till sin bror "Danviksrättaren" Abraham Jansson i Saxsta. Detta gårdsnamn angiver möjligen, att Saxsta var fädernegården, efter vilken familjenamnet bildades. Saxenberg var gift första gången med Brita Jansdotter från Husby och Wreta, död 1798, samt andra gången med Christina Andersdotter från Sjöberg. Båda hustrurna, särskilt den sistnämnda, synes hava medfört betydande förmögenheter i boet.

I nov. 1812 förrättades på Hakunge lantmäteriförrättning, 42 vid vilken rågångarna uppgingos, röjdes och förseddes med rös, därav n:r 1-10 mot Åkers prästgård, n:r 11-16 mot Järsättra (n:r 16 vid Bromsebyvägen), n:r 17 å Storholmen, n:r 18-24 mot Gillberga och n:r 25 på Kangelholmen, dock att linjen mellan rösen n:r 24-25 "överstrykes" av Forsenbergs äga, som följer "vägen ner i sjön". Sistnämnda utvidgning var påtagligen delvis föranledd av 1801 års förpantning samt 1812 års salu- och 1813 års fastebrev. Förrättningen med tillhörande karta, 51 protokoll och beskrivning fastställdes 42 av häradsrätten den 1 mars 1813.

År 1815 erhöll Saxenbergs hustru 12,000 rdr b:o för sin andel i Sjöberg m. m., varigenom Saxenberg kunde göra Hakunge i det närmaste skuldfritt.

Saxenberg avled den 19 okt. 1822, efterlämnande änka samt i första giftet en dotter och i andra giftet en dotter och en son. Av bouppteckningen 42 framgår, att kreatursbesättningen utgjordes av 4 hästar, 1 föl, 6 oxar, 2 stutar, 1 tjur, 16 kor, 6 kvigor, 3 kalvar, 1 bagge, 32 får, 23 grisar och 10 höns, att kronodebetsedeln för 1822 utgjorde 63 rdr b:o, att den fasta egendomen Hakunge och Rönninge värderades till 15,300 rdr b:o och lösegendomen till 3,094 rdr b:o samt att kartor funnos upprättade över Rönninge år 1700 och över Hakunge med Rönninge år 1812. Enligt testamente 42 skulle främst till änkan utgå hennes i boet medförda 12,000 rdr b:o.

Boets delning föranledde flera års rättegångar med äldsta dottern och hennes man, så att slutligt arvskifte 42 icke ägde rum förrän den 4 aug. 1825, därvid Hakunge med underlydande så skiftades, att änkan erhöll 15/21 sonen Abraham 3/21 samt vardera döttrarna 1/14. I sammanhang därmed försålde äldsta dottern sin andel till brodern. Den 1 april 1821 bortgav änkan Saxenberg sina andelar så, att sonen erhöll 10/21 och hennes dotter 5/21. Omedelbart därefter försålde även den yngre dottern sina andelar till brodern, som härigenom blev ensam ägare till Hakunge och Rönninge.

Abraham Saxenberg var född 1804 och blev alltså vid unga år "säteriägare", såsom titeln löd i alla egendomen och familjen rörande handlingar. Fastebreven 42 å de olika förvärven äro daterade den 15 febr. 1827 och den 7 okt. 1829.

I juni 1834 företogs lantmäteriförrättning för rågångarnas uppgående och stängselskyldighetens fördelning. Av handlingarna 42 inhämtas följande. Mot Åkers prästgård har Hakunge stängselskyldighet från sjön 1,590 alnar (944 m.); återstoden intill Järsättra gräns 3,978 alnar (2,362 m.) stänges av Åkers prästgård. Mot Järsättra 53 har sagda gård stängselskyldighet från Åkers prästgård 456 alnar (270 m.) och därefter Hakunge 1,825 alnar (1,084 m.). I protokollet antecknades, att stängslet mot Bromseby fanns och fick dervid bero, samt att mot Gillberga stängselskyldigheten var fördelad enligt 1812 års förrättning och karta. Mot Ösbyhof 54 har Hakunge stängselskyldighet från Gillberga rågång 142 alnar (84 m.); återstoden 94 alnar (55 m.) fram till landsvägen stänges av Ösbyhof. 54

Denna lantmäteriförrättning kom att orsaka en rättegång. Såsom ovan omtalats hade år 1801 till Rönninge överförts bland annat den s. k. Forsenbergsgropen vilken sedermera inbegripits i 1812 års salu- och 1813 års fastebrev samt 1812 års karta. Emellertid hade detta jordförvärv råkat i glömska, vadan Forsenbergsgropen fortfarande brukades av Ösbyhof. Rätta ägoförhållandet kom påtagligen icke ånyo i dagen förrän vid 1834 års lantmäteriförrättning, men hade till följd att Saxenberg 1835 inhöstade skörden i Forsenbergsgropen. Med anledning härav blev han stämd av Ösbyhofs ägare. Men genom häradsrättens utslag den 12 febr. 1836 ogillades käromålet och förklarades området lagligen tillhöra Rönninge.

Genom salubrev den 30 mars 1835 frånsöndrade Saxenberg från Hakunge och försålde den skogsremsa, som öster om dåvarande Harsbro ängen låg längs Järsättra rågång.

Saxenberg lärer skött jordbruket väl enligt dåtida anspråk. På husunderhållet offrade han föga. Dock påbörjade han i slutet av 1840-talet en reparation av huvudbyggnaden, därvid tyvärr det gamla brutna taket fick skatta åt förgängelsen - det inre reparationsarbetet avbröts snart men hade dock sannolikt medfört de gamla kakelugnarnas rivning. I övre våningens salong stodo flera vävstolar i flitigt bruk, och hörnrummen voro förvandlade till välförsedda "klädkammare". Tegelbruket - avsett för husbehov - var i gång ännu på 1850-talet; tillverkningen skedde inne i logen; ugn låg vid Hästbacken. Enligt gravationsbevis 42 den 4 mars 1856 funnos icke några inteckningar i egendomen. Densamma kartlades ånyo 1845. 55

Saxenberg blev gift med Christina Sophia Bennet från Hammarby-Väsby, som arrenderades av hennes far.

Genom köpekontrakt 42 den 3 dec. 1855 försåldes Hakunge och Rönninge till kapten Johan Gustaf Georg Dalman 56 för 66,666 rdr b:o jämte 5,000 rdr b:o för kreatur, gröda och inventarier. Köpet finansierades av J. A. Walldén. Redan i köpekontraktet framträdde denne såsom borgensman. Och genom kontrakt 42 den 12 febr. 1856 mellan Dalman och Walldén övertog den sistnämnde halva köpet. Dalman skulle emellertid t. v. handhava egendomens skötsel.

WALLDÉN

1855-

Hypoteksvärdering 42 ägde rum i maj 1857, därvid egendomsvärdet uppskattades till omkring 80,000 rdr b:o, taxeringsvärdet uppgavs till 13,775 rdr b:o och brandförsäkringsvärdet befanns vara 14,310 rdr b:o. Av skogen hade 400 tnl. Nyligen avverkats. Torpen angåvos vara: Sjötorpet, Högbro, Axelsta, Forsenberg, Rönninge, Kristineberg, Harsbro, Malmbacken, Karlberg, Ljungen, Berg, Myrboda, Sjöhagen (Sjöhamra), Vik, Udden, Malmvik, Höjden och Jansberg.

Dalman invecklades i flera rättegångar, 42 av vilka en rörde avloppet mellan Harssjön och Tärnan, där Dalman på Bromseby ägor låtit utan vidare riva en damm. Av rättegångshandlingarna erfares, att uppodlingen av Harsbro ängen tog sin början 1856.

Walldén synes hava fått förskottera ytterligare medel för affären, vilken slutligen ordnades så att Walldén genom köpekontrakt 42 den 12 juni och köpebrev 42 den 26 juni 1858 ensam övertog egendomen till ett beräknat pris av 135,000 rdr jämte 15,000 rdr för kreatur och inventarier. Lagfarten 42 är dagtecknad den 27 april 1860.

Jonas Adolf Walldén 57 var född den 3 jan. 1807, son av prosten i Arbrå Abraham Walldén och Gunilla Christina Astner. Från 1826 var han delägare i och från 1834 ensam ägare och utgivare av “Stockholms Dagblad”. Han gifte sig 1835 med Lavinia Elisabeth (Lalla) Schagerborg, född den 27 nov. 1807, dotter av artisten och hovmålaren Bengt Johan Schagerborg och Maria Helena Juthe. Han ägde, förutom huset V. Trädgårdsgatan n:r 7 i Stockholm, även arrenderätten till egendomen Adolfsberg på Kungsholmen.

Walldéns första åtgärd blev att ny- eller ombygga nästan alla hus på egendomen, vilket arbete utfördes åren 1859-1864 (jfr sid. 53-54). Ur byggnadskontraktet 42 må anföras följande detaljer. Å huvudbyggnaden höjdes taket omkring 1,5 m., fyra vindsrum inreddes och norra utbyggnaden (den förut å sid. 31 omnämnda “salongen”) påbyggdes med ett rum varjämte å södra sidan anordnades en veranda. Mejeribyggnaden uppfördes och förbands med huvudbyggnaden medelst en korridor. Inspektorsbyggnaden tillkom på så sätt, att man rev västra gårdsflygeln och flyttade huset till nuvarande plats. Likaså tillkom Hammartorp genom flyttning av den vid gårdsplanen belägna smedjan. Samtliga statare- och uthus samt flertalet torp nybyggdes.

Uppodlingen vid Harsbo fortsattes. Genom oförsiktighet vid svedjande därstädes utbröt 1863 en skogsbrand, som övergick avsevärda delar av skogsmarken och nådde ända fram till huvudgårdens inägor. Harssjöns utlopp i Tärnan upprensades, och den vid Blinkarby befintliga sågen flyttades till Hakunge oxhage; härigenom sänktes Harssjön 2,5 à 3 fot.

Den 1 nov. 1861 anställdes Jakob Lundgren från Valbo socken i Hälsingland såsom förvaltare vid Hakunge. Hans efterkommande kvarstå fortfarande i befälsställning vid egendomen (se sid. 54).

Taxeringsbevis 42 från 1866 och 1869 angiva taxeringsvärdet till 150,000 rdr. Från förstnämnda år förefinnes beslut 42 att socknens spannmålsmagasins tillgångar skulle fonderas, uppbringas till 20,000 rdrs kapital och avkastningen tillkomma socknens jordägare.

Av handlingar, 42 upprättade 1869 i hypoteksvärderingssyfte, erfares följande om egendomens utveckling under 1860-talet. Genom påkörning och utfyllning med jord hade övre parken blivit ordnad, omfattande omkring 4,5 tnl.; i samband härmed hade de gamla uthusen norr om huvudbyggnaden rivits och en av dammarna igenfyllts. Trädgården hade utvidgats till nära 5 tnl.; i densamma hade planterats 300 nya fruktträd och 800 bärbuskar. Av åkern hade 86 tnl. Täckdikats; en mängd sten hade bortförts; dyjord hade påförts; stora avloppsdiken hade rätats och fördjupats; mer än 40 tnl. hade nyodlats. Torpen Berg, Myrboda, Höjden och Jansberg hade blivit nedlagda, varemot Hammartorp tillkommit. Kartor hade upprättats 1863 över inägorna och 1864 över skogsmarken. Åkers kanal och sluss hade nyligen reparerats. Egendomens totala brandförsäkringsvärde utgjorde 72,370 rdr. Skatterna uppgingo till 503 rdr, därav kronoskatt o. d. 80 rdr, prästutskylder 130 rdr samt kommunalskatt och vägunderhåll 293 rdr.

J. A. Walldén fick icke länge njuta av sin kraftiga insats till egendomens uppryckande. Han avled den 12 febr. 1872, efterlämnande sin hustru och sonen Wilhelm Walldén. Av bouppteckningen 42 framgår, att antalet nötkreatur sedan Saxenbergs tid ökats med omkring 25%, att korthornsras höll på att införas samt att fastigheten var intecknad för 109,060 rdr och numera taxerad till 125,000 rdr.

Enligt inbördes testamente skulle fru Lavinia Walldén sitta i orubbat bo, men egendomens skötsel övertogs omedelbart av sonen

John Wilhelm Elis Walldén, 58 född den 17 sept. 1836 och sedan 1866 gift med Ebba Langenberg, 58 född den 6 juni 1847, dotter av brukspatron Eric Wilhelm Langenberg och Ebba Maria Ljunggren. Han var sedan 1869 ägare och utgivare av “Stockholms Dagblad”, representant för Stockholms stad i riksdagens 2:a kammare 1872-1875, 1887, 1891-1893 samt i 1:a kammaren från 1893 till sin död, stadsfullmäktig 1869-1875 och 1885-1900, ordf. i drätselnämndens 1:a avd. 1890-1900 samt från 1899 led. av konsortiet för operabygget och ordf. i Nationalmusei nämnd.

Fru Lavinia Walldén avled den 5 maj 1877, varefter Wilhelm Walldén blev ensam ägare till Hakunge, liksom till huset V. Trädgårdsgatan n:r 7 i Stockholm. Lagfarten 42 å Hakunge är dagtecknad den 20 dec. 1877.

En driftskalkyl 42 från denna tid utvisar, att man räknade med en medelskörd per år av 22,000 kg. höst- och 34,000 kg. vårsäd samt 400 lass hö. Ladugårdsbesättningen uppskattades till 60 djur. Med tvekan tänkte man sig kunna ur skogen erhålla 50 famnar saluved per år. Driftspersonalen beräknades till vid huvudgården en rättare, sju statkarlar och en mjölksköterska samt vid Nya Harsbro två statkarlar. Nettoinkomsten per år bedömdes till något under 4,000 rdr.

I början av 1880-talet upptogs tanken att ånyo försöka odla kvarnmossen, vilken hade legat under plog på 1840-talet och kanske senare; men det visade sig, att arbetet icke var ekonomiskt lönande. År 1884 insattes en ny lokomobil och ett 4-fots dubbelrensande tröskverk. År 1887 anlades vattenledning från sjön upp till en av stockar byggd reservoar i stallet; grenledningar gjordes till ladugård, huvudbyggnad och trädgård; uppfodringsverket drevs med koleldad varmluftspump.

År 1889 verkställdes undersökning 42 angående Forsenbergsbackens sänkande, men frågan förföll på grund av motstånd från socknens maktägande. Av klagoskrifter 42 till pröfningskommittéer och andra myndigheter finner man, att Hakunge gärna uppskattades högt, när det gällde skatter, allmänna utgifter, vägunderhåll o. d., men däremot saknade understöd i frågor, som kunde vara till någon egendomens nytta.

Wilhelm Walldén ägnade stor omsorg åt jordbruket; täckdikningen fortsattes; gödsling och kalkning voro rikliga. Skogen sparades, kanske t.o.m. mera än rationellt. Husunderhållet var icke så uppmärksammat, men flera nybyggnader tillkommo. Sålunda flyttades det gamla båtsmanstorpet till nuvarande Hammarlund, ny smedja uppfördes, Gamla Harsbro ombyggdes och Lugnet nybyggdes. Inteckningarnas storlek minskades kraftigt.

Wilhelm Walldén avled den 18 maj 1906, efterlämnande sin hustru jemte barnen: 59 sonen Jon, löjtnant i Lifregementets dragoner och vid Generalstaben samt döttrarna Ebba och Märta, den sistnämnda gift med dåvarande översten vid Generalstaben Hugo Hult. Bouppteckningen utvisar att Hakunge med underlydande var taxerat till 103,000 kr. Enligt arvskifteshandlingar 42 den 5 nov. 1906 och den 7 juni 1907 skulle Hakunge t. v. förbliva oskiftat och stå under förvaltning av överste Hult.

Emellertid avledo löjtnanten Jon Walldén den 26 febr. 1908, fröken Ebba Walldén den 20 sept. 1912 och fru Ebba Walldén den 26 sept. 1913. Slutligt arvskifte 42 ägde rum den 19 febr. 1914 – egendomens taxeringsvärde hade då stigit till 137,300 kr. – varvid, genom testamentariska förordnanden och inlösen från medarvingar, fru Märta Hult tillskiftades 11/12 av Hakunge under det att löjtnant Jon Walldéns 1/12 tillskiftades hans efterlämnade hustru fru Lilly Walldén, född Engellau, jämte deras båda döttrar Barbro och Brita Jonsdotter Walldén – dessa båda numera de enda ättlingarna av familjen, vilka bära familjenamnet. Enligt överenskommelse av samma dag övertogs sagda andel på arrende av huvudlotten genom dåmera översten och sekundchefen för Svea Lifgarde Hult. Lagfarten 42 är dagtecknad den 17 mars 1914.

Märta Maria Elisabeth Walldén, 59 född den 13 febr. 1874, är sedan den 18 nov. 1893 gift med numera generalmajoren Hugo Ernfrid Hult, 60 född den 13 okt. 1861.

Under senare år har å egendomen vidtagits följande förbättringar. Huvudbyggnaden har in- och utvändigt fullständigt reparerats samt försetts med centraluppvärmning, badrum o. d. Parkvillan har tillkommit. Två nya bostadshus – Lyckebo och Gladbo, det sistnämnda ursprungligen avsett till sjukstuga – samt nya växthus, hönshus, pumphus och garage hava uppförts. Gamla stathuset har tillbyggts. Ladugården har ombyggts. Stallet har försetts med cementgolv och ny vagnbod. Skeppartorp har anordnats till sjukstuga. Flertalet lägenheter hava reparerats. I berget ovan stallet har nedsprängts en vattenbehållare. Egendomen har elektrifierats. Mjölkningsmaskiner hava införts. De stora utfallsdikena hava ytterligare sänkts, i samband varmed landsvägsbroarna måst ombyggas. Täckdikningen har avslutats och stenrensningen har fullföljts.

År 1910 avsöndrades och försåldes lägenheterna Udden om 1,64 hektar och Skogshyddan om 0,31 hektar.

DET NUVARANDE HAKUNGE

Frälsesäteriet Hakunge n:r 1, ett mantal, frälsesäteriet Rönninge n:r 1, ett mantal och frälsehemmanet Rönninge n:r 2, ett halvt mantal, omfattar något över 2,000 tnl. – 1,009 hektar – därav omkring 300 tnl. åker. Denna är fördelad med vid huvudgården omkring 200 tnl., Nya Harsbro 45 tnl., Sjötorpet och Ljungen vardera 10 tnl., Forsenberg och Kristineberg vardera något under 9 tnl., Sjöhamra 6 tnl., Malmbacken 3 tnl., Rönninge 1,5 tnl., Gamla Harsbro 0,5 tnl., och Högbro 0,2 tnl. Lägenheterna Axelsta, Skeppartorp och Karlberg sakna jord. Trädgården upptager omkr. 4 tnl.

Taxeringsvärdett är vid 1922 års fastighetstaxering höjt till 277,000 kr.

Huvudgårdens under egen plog liggande jord brukas sedan 1890-talet i 9-årigt omlopp sålunda: 1) helträda, 2) höstsäd, 3) vårsäd, 4) vall, 5) vall, 6) vall, 7) vårsäd, 8) grönfoder, ortfrukter o.d., 9) vårsäd. Med hänsyn till nutida arbetskostnader skall denna allt för intensiva drift med början år 1924 utbytas genom omläggning till 7-årig omloppstid. Växtföljden vid utgården Nya Harsbro är följande: 1) helträda, 2) höstsäd, 3) vårsäd, 4) vall, 5) vall, 6) vall, 7) vårsäd. Stråsädessorterna äro: Thulevete II, “Midsommarråg” sådd i aug. och Kungshavre samt vid Nya Harsbro Guldregnshavre. Vid huvudgården odlas föga råg; veteodlingen plägar gå in även på något vårsädesskift.

Kreaturbesättningens storlek växlar givetvis något olika år; icke minst har detta varit fallet under och efter världskriget. Besättningen har i allmänhet utgjort 14 à 18 hästar, 2 oxar, 2 à 3 tjurar, 65 à 75 kor, kvigor och kalvar, 25 à 35 får och 100 höns. Hästarna, i regeln uppfödda på egendomen, äro av ardennerras. Från och med år 1907 har använts tjurar uteslutande av rödbrokig svensk ras (R. S. B.), inköpta från Kloster, Stjernsund, Öster Malma och St. Sundby, med vilka den förutvarande korthornsstammen korsats. Fåren äro av shropshireras. Av besättningen pläga på Nya Harsbro vara uppställda 4 hästar och 18 nötkreatur, främst sinkor och ungdjur.

Den elektriska installationen omfattar, förutom belysningsanordningar, 6 motorer (jämte transformatorvagn) à 25-1 hkr. för tröskning, gröpning, brädsågning, vedkapning, magasinsarbeten, vattenpumpning, maskinmjölkning och mangling samt värmeelement för pumphus, hönshus, mjölkningsmaskinrum och garage.

Vattenledning finnes till huvudbyggnaden, parkvillan, ladugården, stallet, tvättstugan, garaget, trädgården och planen vid inspektorsbyggnaden. Vattenbehållaren rymmer 31,4 kbm. Dess botten ligger 37 m. över Garnsviken, därifrån tryckledningen är 480 m. lång. Pumpen lämnar 25 à 30 liter i minuten.

Skogen omfattar bestånd av alla åldrar intill 150 år. För skogens skötsel och tillgodogörande upprättades plan år 1907, men denna måste snart övergivas på grund av en våldsam orkan, som övergick egendomen nyåret 1909, kullkastande flera tiotusental träd. Följderna av denna förödelse hava knappast ännu år 1922 övervunnits och hava krävt omfattande skogsodlingar.

Beträffande kommunikationerna är följande att bemärka. Ångbåtsförbindelsen plägar börja i april och fortgå till eller inemot jul. Under maj-sept. är ångbåtsförbindelsen daglig med avgång från Hakunge brygga till Stockholm omring kl. 5 f. m. Under seglationstiden i övrigt avgår båten till Stockholm 4 gånger i veckan. Avståndet till järnvägsstationerna är: till Åkersberga 7 km., till Åkers-Runö 7 km. och till Vallentuna 15 km. Landsvägen till Stockholm är 38 km.

Egendomens driftspersonal består av vid huvudgården 1 förvaltare, 1 rättare, 10 fast anställda män och 1 mjölksköterska, vid Nya Harsbro 1 rättare och 2 fast anställda män samt i trädgården 1 trädgårdsmästare och 2 biträden, vartill komma 5 torpare med 1 à 3 dagsverken per vecka. Av personalen innehava 9 patriotiska sällskapets medalj.

Byggnaderna äro uppförda följande år: huvudbyggnaden i början av 1500-talet (ombyggd på 1840-talet och 1859), mejeribyggnaden och magasinet 1859, ladugården 1859 (ombyggd 1908), inspektorsbyggnaden 1859-1860, statbyggnaden 1860 (tillbyggd 1920), stallet 1860 (tillbyggt 1915), logen 1860 (tillbyggd 1881), tvättstugan och Hammartorp 1860, Kristineberg ombyggt 1860, trädgårdsmästarebostaden, Rönninge och Malmbacken 1862, Sjöhamra 1862-1866, Nya Harsbro 1863-64, Sjötorpet och Forsenberg 1864, Ljungen 1869, Gamla Harsbro 1884, Lugnet 1899, smedjan 1902, Hammarlund 1903, parkvillan och växthusen 1909, hönshuset 1912, Lyckebo 1913, Gladbo 1915, pumphuset 1919 och garaget 1920. Skeppartorp är uppfört 1878 (reparerat 1920) samt Högbro, Karlberg och Axelsta på 1840-talet (Högbro reparerat 1921).

Vattenledningen är anlagd 1887, vattencisternen 1908, elektrifieringen är gjord 1919, den elektriska pumpningen genomförd 1920 och mjölkningsmaskinerna (Omega) införda 1921.

Biblioteket räknar omkring 4,000 band. Den franska 1700-tals litteraturen är väl och vackert representerad.

Arkivet omfattar uteslutande gårdens historia och dess ägares familjehandlingar från 1600-talet till våra dagar.

Flera av gårdens familjer äro där representerade i fjärde eller femte led. Förvaltaren Jacob Lundgren (se sid. 45) utgör andra, hans son rättaren Walter Lundgren utgör tredje och dennes barn utgör familjens fjärde generation på egendomen. I slutet av 1850-talet inflyttade släkten Samuelsson till Gamla Harsbro; och utgör nu Albert Samuelsson i Högbro andra, hans son trädgårdsmästaren Axel Samuelsson tredje och dennes barn fjärde generationen av familjen på egendomen. På 1830-talet inflyttade, likaledes till Gamla Harsbro, familjen Johansson; och utgör nu fodermarsken Carl Johansson tredje, hans söner Helmer, Erik och Knut fjärde samt deras barn familjens femte generation på Hakunge.

I den förut (sid. 6) omförmälda boken “Där fädrens kummel stå” yttra förf:a om Hakunge att det är “ett gammalt herresäte med anor från medeltiden och namn från forntiden”. Vad Hakunge varit under nya tiden och vad det är i nutiden har i det föregående i korthet skildrats. Med tanke på svenska folkets i våra dagar ringa förståelse för historisk tradition och nedärvd kultur kan man vara berättigad med en viss undran spörja sig, vad egendomens framtid skall bliva.

Må framtiden varda sådan att om Hakinge blivande ägare med fog skall kunna sägas:

BEATI POSSIDENTES!

Fotnoter.

1. Efterföljande ortsskildring är hämtad ur "Skandinavien under unionstiden" av Carl Gustaf Styffe, tredje upplagan, Stockholm 1911, "Om Sveriges kanalbyggnader intill medlet av adertonde seklet" av Carl Gustaf Styffe, Stockholm 1846, och "Om kanaler och slussar" av Gustaf Nerman, Stockholm 1894.