VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Philipp Johann von Strahlenberg och hans karta öfver Asien
Teckning af AUGUST STRINDBERG.
Föredragen i Geografiska Sektionen d. 18 Febr. 1879.

De spår, som de svenska krigarnes fångenskap i Sibirien efter slaget vid Pultava lemnat efter sig i den geografiska och etnografiska litteraturen, äro icke få och icke heller obetydliga. Man tycker sig i dessa enligt föreställningen obildade krigares verksamhet se ett sista utbrott af 1600-talets, storhetstidens, oerhörda rikedom på kraft och vetande, som icke en gång på Sibiriens stepper blir steril. Der ser man öfverste PETER SCHÖNSTRÖM upptaga och fortsätta sin svåger Olof Rudbecks etnografiska forskningar, hvaraf resultatet blir ett manuskript, som först hundra år senare utgifves (af Hammarsköld 1816, se fotnot (1)), sedan det blifvit begagnadt för SCHLÖZERS år 1761 utgifna Allgemeine Nordische Geschichte, ett arbete som skänkte sin författare stor heder. Ingeniörlöjtnanten LORENZ LANGÉ har utgifvit dagböcker öfver fyra af sina beskickningar till kejsarhofvet i Peking för ryske Czarens räkning, i hvars tjenst han fann för godt att inträda, hvilket missförhållande nog i hög grad bidragit att göra hans namn glömdt i fäderneslandet (se fotnot 2). Kornetten vid Gyllenstjernska dragonerna JOH. CHRIST. SCHNITSCHER beskrifver det Ajuckiniska Calmuckiet (se fotnot 3), hvilket arbete utgafs i Stockholm 1744, försedt med noter af förre styckjunkaren vid artilleriet JOHAN RENAT, hvilken varit i 16 års fångenskap hos Calmuckerna och slutat med att som deras general föra dem mot China (se fotnot 4). Dragon kaptenen JOHAN BERNHARD MÜLLER beskrifver Ostiakernas lefnadssätt och vanor i ett litet arbete, som redan 1720 utkommer i Berlin (se fotnot 5) och sedan synes på franska i Recueil de voyages au Nord. En BENTINCK utgifver 1726 i Leyden en öfversättuing af Abul-Ghazis Ost-Turkiska Krönika och förser den med notor, som han fått af Strahlenberg, samt med en karta, som är en kopia af Strahlenbergs första, hvilken var färdig redan 1715. Dessa noter utgifvas sedan i bokform (i tionde delen af Recueil de Voyages au Nord) under titel: Relation de la grande Tartarie dressée sur les mémoires Originaux des Suédois Prisonniers en Sibérie pendant la Guerre de la Suéde avec la Russie.

Äfven D’Anville’s atlas öfver Chinesiska riket (Haagupplagan 1737) bär vittne om att de svenska fångarnes geografiska arbeten i Asien icke blefvo obegagnade. Kartorna äro nemligen föregångna af en liten afhandling: Description de la Boucharie Par un officier Suédois qui a fait quelque séjour dans ce Pays. Denne officer är återigen Strahlenberg, hvilken dikterat denna uppsats för en »vän» (troligen Bentinck), hvilken först utgaf den i Cöln 1722, sedan eller samtidigt lät den ingå i Das Veränderte Russland och så slutligen i ofvan nämde Atlas (se fotnot 6).

Kommer så Strahlenbergs stora arbete: Das Nord- und Ostliche Theil von Europa und Asia. Mycket damm har under tidernas lopp fallit öfver detta arbete och det är icke utan möda man genom hopar af oriktiga uppgifter kommit till följande detaljer rörande arbetets tryckning och utgifvande (se fotnot 7).

Boken trycktes i Leipzig första gången 1730. Kartan är graverad af P. J. Frisch i Berlin och planscherna af F. H. Frisch sammastädes. (Utkom äfven i Leipzig 1730 (se fotnot 8) under titel: Historie der Reisen in Russland, Sibirien und der grossen Tartarey. 4:o).

Andra upplagor af detta arbete äro:

An Historico-Geographical Description of the North and Eastern parts of Europe and Asia. London 1738. 4:o
Description Historique de 1’Empire Russien. Amsterdam (Paris) 1757, 2. vol. 12:o.
Nueva Descripcion geographica del imperio Ruso, en particular y en general. Trad. del Francés. Valencia 1786. 4:o.

Författaren till detta verk, Philipp Johann Tabbert, sedermera adlad von Strahlenberg (se fotnot 9) var född I Stralsund 1676. Föräldrarne voro landträntmästaren Isr. Tabbert och Maria Klinkow. Tidigt ingick han på den militära banan; blef volontär vid Machliers regemente 1694, korpral samma år; förare 1695, underkonduktör vid Fortifikationen 1697, löjtnant 1698, regimentsqvartermästare vid Södermanlands regemente 1701, kapten 1703. Adlades 1707. Fick vid hemkomsten 1723 öfverstelöjtnants karakter. Död 1747, ligger han begrafven i Getinge kyrka i Halland. Strahlenberg utmärkte sig rätt ofta under kriget (se fotnot 10), deltog i slaget vid Pultava och blef fången vid öfvergången af Dniepern samt derpå förd till Sibirien. Der qvarblef han i tretton år och återkom arm och sjuklig till fäderneslandet. Hans arbete, som både berör historia, geografi, etnografi, arkeologi och filologi (se fotnot 11), väckte rättvis uppmärksamhet i hela det lärda Europa. Det citeras och omnämnes i Petersburgs Akademis Handlingar, i Franska Vetenskaps-Akademiens Mémoires, i Philosophical Transactions; omnämnes och bedömes i Journal des Savants, skattas högt i Acta Literaria, öfversättes 50 år efter sitt första uppträdande och anföres ännu 1816 af Alexander von Humboldt i dennes Vues des Cordilleres.

Af större intresse dock för vårt ändamål torde den arbetet åtföljande kartan vara, i hvilken författaren framlade resultaten af sina egna på stället gjorda forskningar och andras, dem han inhemtade under sina resor. Vid sjelfva det kartografiska arbetet hade han hjelp af kapten JOH. ANTON MATÉRN vid Fortifikationen, hvilkens namn, ehuru det är utsatt i kartans nedre kartousch till höger, dock råkat i förgätenhet och nästan aldrig namnes bredvid Strahlenbergs (se fotnot 12).

Deras sätt vid kartans utläggning under stor brist på både instrumenter och andra hjelpkällor är ganska sinnrikt. Grunden hvarpå de bygde var de franska geografernas glob, der första meridianen går genom Ferro, och der Tobolsk ligger under 90° long. (Af särskilda anledningar flyttar Strahlenberg den till 88° long.) Sitt vidare förfaringssätt skildrar förf. på följande sätt. »Då jag nu tillbragt den största delen af min fångenskapstid i Tobolsk och äfven förfärdigat min första karta flerstädes, så har jag tagit besagde stads grad till min första meridian, och från denna såväl åt öster som vester sökt tvenne andra hufvudmeridianer, nemligen den i vester genom Moskwa, dit icke allenast den rakaste vägen från Tobolsk blifvit uppmätt af oss Svenskar, som ofta bereste den, utan hafva vi också genom de förmörkelser, som under vår fångenskap förefallit, observerat distanserna emellan Hamburg, Moskwa och Tobolsk och derigenom kollationerat förbemälde mätningar. På sådant sätt har jag fått Moskwa accurat på 60° long. Hvad nu den andra hufvudmeridianen i öster beträffar, så har jag bekommit den genom tillförlitliga berättelser från missionärerna i China, nemligen: att den sista Ryska gränsstaden mot det Chinesiska eller östra Tartariet, hufvudstaden i Daurica, som heter Nerschinsk, ligger i det närmaste på samma meridian eller longitud som Chinesiska residensstaden Peking. Och då icke allenast vägen från Tobolsk , . . blifvit uppmätt, utan äfven longitudo mellan Tobolsk och Tomsk genom förmörkelser af oss blifvit befunnen vara en timme och tio minuter och äfven derjemte bela vägen fram till Nerschinsk ofta blifvit af svenska landsmän berest; så har genom dessa mätningar och resor hela afståndet från Tobolsk till Nerschinsk, hvilken såsom nämdes ligger under samma meridian som Peking, blifvit kollationeradt och temligen riktigt befunnet.»

Det är hufvudsakligen trenne punkter som Strahlenberg berömmer sig af att hafva närmare bestämt och dervid gått om sina föregångare, nemligen: Kaspiska hafvet, Nova Zembla och Asiens nordöstliga udde med Kamtschatka. Uppgifterna om Kaspiska hafvet erhöll han dels af envoyén Fabritius, som flere gånger varit svensk minister i Persien, dels från svenska deltagare i den expedition, som under Alexander Beckewitz företogs utmed östra sidan af Kaspiska hafvet, hvarvid denne satte upp en hel dragonsqvadron af svenska fångar under befäl af Caspar v. Frankenberg. Rörande Nova Zembla försäkrar författaren, att han af pålitliga personers utsago blifvit till fullo öfvertygad om att den sammanhänger i öster med fasta landet, dels genom isberg, dels genom ett näs. Denna Strahlenbergs mening behöfva vi nu icke jäfva. Hvad åter den nordostliga delen af Asien beträffar, torde väl icke vara opåkalladt, om vi något längre uppehålla oss vid historien om dess bestämmande och kartläggning.

Den äldsta karta öfver Sibirien finnes i ORTELII Theatrum Orbis terrarum. Denna grundar sig på sagor och gissningar; kartan kallas Tartariae, sive Magni Chami regni typus. Här ser man bl. a. Juda 10 stammar omkring floden Ob ända upp till 82° n. lat. I öster aftager landet hastigt ända till 60° n. lat., vid hvilken grad yttersta udden enligt Plinius ännu kallas Promontorium Tabin. Amerikanska landet är ganska rätt placeradt, men efter gissningar.

Mellan ORTELIUS och MERCATOR ega inga större förändringar rum med Asiens karta. Sundet mellan Asien och Amerika kallas dock efter år 1500 och sedan långt fram i tiden Fretum Anian efter det så af spaniorerna benämda amerikanska landet. Mera utförlig blir dock NICOLAES WITSENS år 1687 i Amsterdam utkommande Nieuwe Landkarte van het Noorder en Ooster deel van Asia en Europa. Det är denna karta (jemte Delisle’s) som är Strahlenbergs närmaste föregångare och som han också börjar med att kriticera för att sjelf få sig sin plats. Korrigerad och tillökt (antagligen af Witsen sjelf) finnes denna karta i Isbrand Ides 1697 utkomna resa från Moskwa till Peking och det är endast genom denna senare vi ha varit i tillfälle att få en föreställning om Witsens, som är sällsynt. Här på Ides karta är Kamtschatka första gången antydt, då det upptäcktes af Ryssarne 1690. Förr förvexlades detta med det af Holländarne upptäckta och på kartorna kallade Jedso, hvilket namn länge bibehålles på Kamtschatka.

I geografiens historia fördunklas dock Witsens arbete af det samtidiga DELISLE’ska, som utkommit första gången 1700, ånyo blir synligt i en reviderad upplaga 1723 och då anses hafva gifvit fixa gränser åt det förut så sväfvande Asien, hvars längd, mellan Medelhafvet och Stilla Oceanen, man ända hittills öfverskattat med 5 a 600 lieues.

Huru frestande det än kan vara att för landsmanskapets skull vilja tillkämpa Strahlenberg och hans karta en verkligt betydelsefull plats mellan DELISLE och. D’ANTILLE, hvilken senare (1751—1753) fullbordade hvad den förre börjat, så lärer detta hos utländingen numera svårligen hafva någon framgång att påräkna. VIVIEN DE SAINT-MARTIN gifver Strahlenberg en blygsam plats bland de många materialsamlarne och MALTE-BRUN nämner honom i förbigående. Detta hindrar dock icke, att Strahlenbergs förtjenster blifvit i ganska hög grad förringade, särskildt nu vid bestämmandet af det så omtvistade nordöstra hörnet och Kamtschatka, för att icke nämna det inre af Sibirien, som han sjelf genomströfvat många gånger. För att få tillräckligt antaglig grund till detta påstående måste man ihågkomma, att Strahlenberg hade sin karta färdig redan 1715 och att, då han stod i begrepp att öfversända densamma till en person i Moskwa, hvilken lofvat honom 200 dukater för densamma, guvernören öfver Sibirien, Knees Gagarin, konfiskerade den, emedan den innehöll uppgifter om hvarest guld och andra dyrbara minerialier funnos, hvilket Gagarin, som var en egennyttig man, icke ville att verlden, icke ens Czaren, mot hvilken han stämplade, skulle veta. Om man derjemte betänker, att Strahlenberg hade sin andra karta färdig 1718 och att han äfven förlorade densamma, samt att hans vänner honom ovetande utgåfvo den i Leyden 1726 jemte hela hans manuskript till Norra Asiens historia i form af noter till Abul-Ghazis Turkiska Krönika (se fotnot 13), hvilken Strahlenberg uppsökt i Turquestans arkiv och jemte ryske läkaren Messerschmidt låtit öfversätta till tyska, så kan man finna, att en så frikostig person, som opåtaldt lät sig plundras, slutligen skulle bli mindre uppskattad, då hans egna arbeten alltid kommo i efterhand.

Detta bekräftas också helt tydligt af sjelfva kartan, ty den Leyden 1726 (se fotnot 14) utgifna skiljer sig föga från den allmännast kända Leipzigeditionen 1730, och då nu Leydenkartan torde vara bygd på 1718 års karta, framgår deraf, att Strahlenberg icke låtit inverka på sig af DELISLE’S nya redaktion af 1723. Och hvad nu kartorna sjelfva angår, eger Strahlenbergs särskildt hvad de norra och östra trakterna beträffar ojemförliga företräden. Den Witsens-Ides’ka kartan 1697 har en högst schematisk framställning af Tschuktscherlandet, och Kamtschatka antydes endast genom en flod och en stad vid 72° n. lat. Strax söder om Svetoi Nos. För öfrigt går norra kusten nästan rakt i vester och öster till 140° long. 75° lat., der den östra möter i rät vinkel och fortsätter nästan rätt i söder utan att bilda några inskärningar i landet. DELISLE’S karta är icke stort annorlunda. Ännu är icke Kamtschatka (äfven kallad Jedso) någon halfö och som ett spröt skjuter Is-Cap ut ifrån 65° n. lat. Hela Beringssund är ett stort haf kalladt Mer d’Amur och af Amerikanska landet synes knappt något. Alla de nya upptäckterna i norr äro okända eller åtminstone obegagnade.

Strahlenberg åter har sin kust långt mera detaljerad. Utanför Kolymas mynning ligger en stor ö mellan 158—178° o. long., hvilken beledsagas af följande underrättelse: »Från bergens spetsar invid Kolymas mynning och Svetoi Nos kan man se en obebodd ö, hvars läge och naturbeskaffenhet man ännu icke kunnat bestämma.» Om man erinrar sig, att Nya Sibirien upptäcktes 1759 (70, 73, 1805) och att dess läge nu är bestämdt till omkring 155°—170° o. long. och 75° n. lat., så finner man att Strahlenberg var ganska väl underrättad.

Nordöstligaste hörnet af fasta landet utlöper i två uddar, den nordligare Gap Tszalatstoi, den sydligare Noss Anadirskoi (Caput Patientiae) mellan 50—55° n. lat. Utanför skildt genom ett sund, för första gången af rimlig bredd, ligger en stor ö med följande inskription: »Invånarne på denna ö skilja sig från de andra folkslagen på fasta landet både genom språk och seder och kallas af dessa Puchochotski eller Pugohotzki. De föra krig med Giuchiegis.» Denna ö är utan allt tvifvel Prinsens af Wales ö, d. v. s. den del af Norra Amerika som i verkligheten ligger närmast Asien. Kamtschatka är utlagd som en halfö, skild från fasta landet genom Ochotska hafvet och visar den långsträckta form den eger i verkligheten.

Huru Strahlenberg erhållit underrättelser om dessa trakter, hvilka redan på 1600-talet af kosacker blifvit besökta (Deschnew gick ju 1648 sjövägen från Kolyma till Anadyr), ehuru berättelserna derom icke skola hafva blifvit bekanta förr än 1736 genom Gerhard Friedrich Müllers fynd i arkiven i Jakutzk, berättar han på flere ställen i sin numera föga lästa bok, och finnes särskildt ett ställe (sidd. 98 -100), som bevisar att Strahlenberg haft reda på dessa ryssarnes sjöfärder från Lena till Kamtschatka. »På samma sätt har landet Kamtschatki eller ön Jedso blifvit af Ryssarne upptäckt från Lenaströmmen längs Ishafvet, nemligen så, att, då vinden blåst från Norden och isen drifvit mot stranden, de retirerat in i flodmynningarne, men att då vinden blåst från Söder och drifvit isen från land, de åter begifvit sig ut och sålunda avancerat åt öster ända till Jedso eller Kamtschatki.» De fartyg, som till dessa färder begagnades, rymde endast 10 á 14 personer och Strahlenberg såg sjelf i Tobolsk en sådan »so vom Eissmeer bey Kamtschatki hingebracht ward», och hvars spant voro af hvalfiskben och beklädnaden af sjöhundsfällar. Strahlenberg hade sålunda fulla bevis för sin uttalade öfvertygelse, hvaråt han också ger uttryck på sin karta, att Asien och Amerika icke sammanhängde, ett förhållande som man alltid antagit, men som Bering än i dag anses hafva först bragt till visshet. Bland upptäckarne af dessa nordostliga trakter, af hvilka Strahlenberg erhållit upplysningar, nämner han tvenne svenska fångar, hvilka användes i sådana ärenden af den alltid verksamme guvernören Gagarin. År 1713 skickar denne en svensk korpral HENRICH BUSCH på upptäckter till Kamtschatka. Denne bygger sig derstädes ett fartyg af asp och björk och gick dermed verkligen öfver Kamtschatkiska hafsviken från fasta landet och äfven tillbaka, på hvilken återresa han blott använde sex dagar. Tyvärr hafva vi ej kunnat erhålla närmare upplysningar om denna märkliga färd. Kom Henrich Busch till Amerikas fastland eller uppnådde han endast någon af Aleuterna?

För att verifiera BUSCHS uppgifter skickade Gagarin tre år senare en svensk löjtnant, hvilken förut blifvit använd som fästningsbyggare, AMBIÖRN MOLIN (se fotnot 15) till samma trakter och bekräftar denne Buschs utlåtande rörande landets naturbeskaffenhet.

Säkert är och som Strahlenbergs förtjenst måste framhållas, att han först af alla geografer gifvit någorlunda form åt denna del af Asien och att han långt före Bering, hvilken på visst sätt gjorde gjord gerning, egt fulla bevis på att ett sund förefanns mellan Asien och Amerika. På hans karta står intyget i följande inskrift på Ishafvet utanför Indigirkas och Kolymas mynningar, en inskrift som intygar att kringseglingen af Ostkap varit långt vanligare än till och med urkunderna i Jakutzk gifva vid handen: »Här hafva Ryssarne från äldsta tider (ab initio) mellan isberg, hvilka vid nordlig vind drifvas till stränderna och vid sunnan åter till hafs, med mycken möda och med lifsfara färdats till Kamtszatka.»

Men om Strahlenberg är öfvertygad om en nordostpassage från Lena’s mynning, så är han deremot obeveklig när det gäller att medge möjligheten af en dylik från Archangel till Japan, oaktadt Prof. Eberh. Dav. Hauber i en Discurs von dem gegenwärtigen Zustand der Geographie (år 1727) förklarar, att »numera vore den länge sökta vägen genom Ishafvet till Orienten i och med Kamtschatkas upptäckande funnen», hvilken mening helt öppet uttalats förr i en hel liten litteratur, på hvilken en förteckning förlidet år blef synlig i den af Geografiska sällskapet i Wien utgifna ofvan nämda Arktiska Bibliografien.

»Ryssarne, säger Strahlenberg, hafva icke kommit till Kamtschatka eller Jedso genom Waygatz, utan från Lenaströmmen, hvilken ligger öster om Nova-Zembla. Och då denna ö icke kan omseglas i Norr, så går det icke heller för sig vid Waygatz i och för isbergens och drifisens skull, utan man kommer dessutom icke förbi det så kallade Promontorium Tabin, som ligger längre i öster från Waygatz af samma ishinder.» Med Tabin kan icke menas annat än Cap Tscheljuskin, hvilket på Strahlenbergs karta helt enkelt upplöser sig i och betecknas med Montes glaciales, hvilka sammanhänga med Nova Zembla.

Ännu tydligare uttalar sig BENTINCK, den ofvan nämde företagsamme vännen, fyra år förut, i sina (från Strahlenberg lånade) noter till Abulghazis Krönika, rörande dessa frågor (se fotnot 16): »Likasom sundet mellan Nova Zembla och Sibirien alltjemt är betäckt med is, kunna inga fartyg utgå från Ob eller Jenissei, hvilka hafva sina mynningar i detta sund, men från Lena och de andra floderna, som ligga öster om denna stora ström, utgå fartyg om sommaren, hvilka handla på kusten; men de måste då noga akta på vinden och begagna tillfället då isarne drifvas ut af sydlig vind, som kommer från land, ty så snart vinden kastar och blir nordlig, måste de rädda sig i vikar eller små floders mynningar, ty om isen öfverraskar dem, äro de ofelbart krossade. Man har hittills trott, att Asien sammanhängde i Nord-Ost med Nord-Amerika och att af denna orsak det var omöjligt att komma ifrån Ishafvet in uti La Mer Orientale, men sedan Kamtschatka upptäcktes, vet man positivt att Amerika icke sammanhänger med Asien; ty de Ryska fartyg som befara kusten dublera för närvarande Gap Svetoi Nos eller Promontoire Saint och komma för att handla med Kamtschadalerna på kusten af La Mer Orientale (50° lat.), men derförinnan måste de passera fasta landet och en stor ö som ligger nordost om Cap Svetoi Nos.»

Af samtiden erhöll Strahlenberg som nämdt är mera erkännande än af efterverlden. Czar Peter, som enligt berättelse fått Strahlenbergs karta i sina händer genom en i Moskwa bosatt köpman, till hvilken Strahlenberg skickat densamma, träffade tillsammans med honom år 1722 och erbjöd honom plats som chef för ett landmäterikontor, som skulle inrättas. Strahlenberg afböjde förslaget och Czaren behöll kartan. Denna måtte sedan hafva fallit i glömska, ty för några år sedan vid en i Moskwa hållen kongress väckte den af Säberg i Stockholm i fotolitografiskt tryck reproducerade kartan mycket uppseende och bidrog att upplifva den i glömska fallne mannens minne. Förklarligt nog har hans förtjenst så mycket som möjligt blifvit förringad af de ryska afundsmännen, Akademikerna MÜLLER och GMELIN, hvilka i sina stora vetenskapliga arbeten farit ganska illa med Strahlenberg, hvilken dock sednare i LINNÉS vän PALLAS funnit en försvarare.

Huru än domen i sista hand må blifva om Strahlenbergs arbete, så skall detta alltid stå som ett minnesmärke öfver vår forna storhet och som ett bevis på, att dessa Carl XII:s män icke blott kunde vinna Europas uppmärksamhet med bullret af sina vapen lyckans dagar, utan att de äfven i motgången, öfvergifna af landsmän, konung och fädernesland, egde kraft att i vetenskapens fredliga tjenst göra sig hörda af det lärda Europa så, att ryktet om deras bragder på forskningens mödosamma fält trängde ända till bildningens medelpunkt, Frankrikes hufvudstad. Det är ett vackert erkännande Czar Peters loftalare i L’Academie des Sciences, M. de Fontenelle, gifver de svenska fångarnes förhållande under fångenskapen i Sibirien, då han den 25 November 1725 håller sitt äreminne öfver den aflidne kejserlige ledamoten och dervid bland annat yttrar:

»Svenskarnes nederlag vid Pultava förskaffade Czar Peter, i hvad beträffar bildningens utbredande, en fördel som han säkerligen icke väntade. Omkring 3,000 svenska officerare blefvo utplanterade i alla hans stater och förnämligast i Sibirien, ett vidsträckt landområde som utbreder sig ända till Chinas gränser och är afsedt att vara en straffort för landsförvisade Ryssar. Dessa fångar, som saknade sitt lifs uppehälle och sågo sin hemkomst aflägsen och oviss, företogo sig nästan alla att utöfva de olika färdigheter som de kunde ega, och nödvändigheten gjorde dem hastigt ganska skickliga. Det fans till och med språkmästare och matematici. Sålunda blefvo de ett slags koloni som civiliserade de gamla invånarne; och den bildning som, ehuru bofast i Moskwa och Petersburg, ännu kunde ha behöft lång tid för att tränga fram till Sibirien, fann sig helt hastigt hemmastadd derstädes.»

Philippe-Jean Tabbert, anobli von Strahlenberg, né á Stralsund en 1676, mort en Suéde en 1747, officier suédois, fat, aprés la bataille de Pultava, emmené prisonnier en Sibérie. Il employa les treize années qu’il y passa (1709—1722) á la rédaction de son grand ouvrage »Das Nord- und Ostliehe Theil von Europa und Asia», Stockholm (Leipzig, Heinsius) 1730, in 4° avec Carte. (Cet ouvrage a été publié également en plusieurs autres langues; cf. p. 3.)

La carte, gravée á Berlin par P.-J. Frisch, et suivant immédiatement en date celle de Delisle, de 1’année 1723, lui est de beaueoup supérieure, principalement pour ce qui concerne la détermination topographique de 1’Asie du Nord-Est et des régions intérieures de la Sibérie. Un officier suédois (Hollandais) au service de Charles XII, nommé Bentinck, s’est servi d’une maniére pen délicate de la carte originale et du manuscript de Strahlenberg, en publiant á Leyde, en 1726, 1’Histoire généalogiqne des Tartares par Abul-Ghazi, ouvrage qu’á la grande surprise de 1’auteur suédois il accompagna d’une carte d’aprés un premier tracé de Strahlenberg, et de notes tirées du manuscript de ce dernier.

Déjà 1’année auparavant, il avait été pnblié dans le »Recueil de Voyages au Nord», vol. 8, une carte ayant pour titre »la Russie asiatique, tirée de la Carte donnée par ordre du feu Czar». Ce titre est incorrect et G.-F. Müller indique (Sammlung Russischer Geschichte) que ladite carte avait également été dressée par des prisonniers snédois en Sibérie.

Strahlenberg avait la pleine certitude que 1’Asie et l’Amérique étaient séparées par l’eau longtemps avant que Bering en eût fourni la preuve pratique; c’est ce que montre sa carte, qui porte la légende suivante en dehors des bouches de 1’Indigirka et de la Kolyma: »Hic Rutheni ab initio per Moles glaciales quae flante Borea ad Littora flanteque Austro versus Mare itero pulsantur mango Labore et Vitae Discrimine transvecti sunt ad Regionem Kamtszatkam.»

Fotnoter:

Under titel: En kort anledning till Svenska Historiens förbättrande.
Enligt Manual of Chinese Bibliography, utgifven 1876 i Shanghai af bröderna P. G. och O. P. VON MÖLLENDORFF, skulle af LANGES dagböcker finnas utgifna fyra olika, hvilka framkallat följande bibliografi: 1715: Tagebuch Zweier Reisea nach China. I Jetziger Staat von Russland II, 1780. I Das Veränderte Russland I. Utg. af v. Weber, 4:0, Frkfrt 1721. Separat: Lpzg 1781, 8:0. Äfven i Pallas’ Neue Nord. Beitr. II, 1781. På engelska af DUDGEON, Chinese recorder III, p. 12. 1719: (Grefve WASSILJEFF ISMAILOFFS ambassad, hvarvid LANGE fungerade som sekreterare.) .
I Jetziger Staat von Russland II, 1780. — Journal du Sieur Lange contenant ses negotiations å la cour de Chine. Leyde 1726. Äfven i: Receuil de Voyages au Nord, V och VIII. 1727. I (utgör mest andra delen af) JOHN BEI,L’S Travels from S:t Petersburg in Russia to diverse parts of Asia . . . 4:o l, 2. Glasgow 1763. Under särskild title: Journal of the Residence of Mr De LANGE agent of H. I. M. of all the Russians Peter the first, at the Court of Pekin during the years 1721 and 1722, Translated from the French (Leyden-upplagan 1726, se ofvan).
1727—1728: Tagebuch einer Karavanenreise von Kiachta nach Peking 1727: PALLAS’ Neue Nord. Beitr. II, 1781. — På engelska i Hist. Sketch of the Rel. of Russia with China. Shanghai 1872. Append.
1736—1737: Tagebuch einer Reise von Zuruchaitu durch die Mongolei nach Peking, 1736—1737, I Pallas Neue Nord. Beitr. II, 1781.
1 Berättelse om Ajuckiniska Calmuckiet. (På tyska i Sammlung Russischer Geschichte IV.)
ENNES upptager en JOHAN RENARTH såsom styckjunkare vid artilleriet med bifogad anmärkning »gick uti Rysk tjenst och blef fången hos Calmuckerna 1716.»
I Sammlung Russischer Geschichte IV läses: ”»Under BUCHOLTZ tåg mot Calmuckerna 1716 gick äfven svenske styckjunkaren JOHAN RENAT och råkade bli fången. Han lärde Calmuckerna att smälta jermnalm, gjuta kanoner och bomber och gick med dem såsom öfverste-fältherre emot Chineserna. Han återvände 1733 till fäderneslandet genom Ryssland och Sibirien efter att hafva samlat en oerhörd för mögenhet.»
Hos HENEL (1735) återfinnes han såsom löjtnant på Beställningsstaten och kallas der JOHAN GUSTAF RENAT.
I Krigsarkivets mönsterrullor f. Artilleriet uppgifves han vara född 1658, östgöte.
I ENGESTRÖMSKA manuskript-samlingen i K. Bibi. finnes en handskrift med titel: Några små annotationer gjorde vid en kort conferens emellan Lieut. RENAT, som ifrån Calmuckiet återkommit, och Bisk, Benzelius 1738. RENAT omnämnes flerest. i Benzdiernas brefväxling.
Leben und Gewonheiten der Ostiacken. (Finnes äfven i v. WEBEES Das Veränderte Russland.)
Se den 1726 utgifna Vorbericht till Strahlenbergs stora arbete.
Åtta mot hvarandra stridande uppgifter hafva stått till vårt förfogande, i BENZELIERNAS Brefräxling förekommer åtskilligt om utgifvandet.
1755 enligt Heinsius och enligt Die Literatur iiber die Polar-Regionen de Erde.
* På titeln till sitt stora arbete skrifver han sig Philipp Johann von Strahlenberg, hvarföre förf. bibehållit detta skrifsätt, oaktadt Stjernman, Låstbom, Gezelius, Ennes, Biogr. Lex. Och Anrep hafva annat.
Se: Utkast till en historia om Kongl. Södermanlands Regemente. Stockholm, 1786—94.
EBERT kallar det: Ein in linguisticher Hinsicht sehr wichtiges Werk.
J, A. MATÉRN, nobil. v. M., f. 1683 i Stockholm. Konduktör vid Fortifikationen 1704. Löjtnant 1708. Blef fången vid Dniepern och vistades sedan mest i Tobolsk. Återkom 1722 och avancerade till öfverste. Förestod fästningsarbetena vid Oxdjupet. Dog 1767 el. 68.
I Upsala Universitets Bibliotek finnes en Codex Djagataicus, som i Tornbergs katalog, under nummern CCLXX, kallas Stemma Turcarum i. e. historia Turcarum orientalium quam Muhammed Khan Abu-l-Ghazi Behadur-Khan, anno 1664 mortuus, composuit. Liber Casani anno 1825 editus et Abulghasi Bahadur Chani Historia Mongolorum et Tatarorum inscriptus, satis superque doctis innocuit. Codex noster magnam lectionum variantium messem dabit.
Härunder finnes följande anteckning: P. Schönström, qui librum bibliothecae donavit, haec in fronte ejus adscripsit. »Denna Kitap eller Tatterske Släktregister, som jag mig under den tijd, då jag i Sibirien fången satt, förskaffat hafwer, förärar jag till Upsala Bibliothec. Jag hafwer henne ock uti Sibirien låtit öfversätta på, Tyska. Berenshammar d. 5 Nov. 1722, P. Schönström.»
Emellertid blef handskriften ntgifven under titel Histoire Généalogique des Tartars Traduite du manuscript Tartare D’Abulgasi Bayadur-Chan. Par D. Leyde 1726.
I företalet läses: »Publiken står i förbindelse för utgifvandet af denna historia hos fångne svenska officerare i Sibirien; ty några af dessa herrar, som voro lärde män, hafva köpt det tartariska manuskriptet af en Boucharisk handlande som fört det till Tobolsk, och låtit öfversätta det på egen bekostnad till Ryskan, hvarpå de sedermera sjelfva öfversatte den till flere språk.»
Klaproth säger i sin skrift Beleuchtung und Wiederlegwng der Forschungen des Herrn J. J. Schmidt, Paris 1824, att Messerschmidt och Strahlenberg låtit öfversätta den till Ryska af Mullas eller Bucharer, hvarpå de verterade den till Tyska, och att den sålunda kommit till Europa i två versioner. Detta bekräftas af Strahlenberg, hvilken i en 1726 utgifven Vorbericht till N. u. O. Th. v. E. u. A. bebådat utgifvandet af ett tartariskt manuskript, hvilket han senare i sitt stora förutnämda arbete, p. 113, förklarar vara just Histoire Généalogique des Tartars, »wie solches durch meine Vorsorge aus dem Tartarischen ins Teutsche, aus disem aber von einem andern guten Freunde ins Frantzösische gebracht und vertiret worden, der es anno 1726, zu Leyden . . . drucken lassen». Huru denna motsägelse i uppgifter tillkommit torde på annat ställe af Förf. komma att utredas.
Redan 1725 utgafs i Leyden en karta öfver Sibirien, hvilken uppgifves vara utlagd på Czarens befallning. Denna uppgift är enligt G. F. Muller falsk. Han påstår, att kartan blifvit utgifven af f. d. Svenska fångar. Den återfinnes i vol. 8 af Recueil de Voyages au Nord under titel »La Russie Asiatique tirée de la Carte donnée par ordre du feu Czar».
Henel 1729 har en Ambiörn Molin som Ryttm. på Norra Skånska Reg.
Not. Sid. 108.

PHILIPP JOHANN VON STRAHLENBERG OCH HANS KARTA ÖFVER ASIEN.