Född 1746 12/6 i Uppsala, död före 1779 i dec., trol. i Lovisa.
Akademigravör. Underofficer. Son av ullkammaren Carl Ö. och Brita Menlös. Elev av Anders Åkerman i Uppsala från 1759. Volontär vid Fortifikationen 1771. Överflyttade 1773 till Åbo, där han var verksam som akademigravör till 1777. 'Graveuren wid kongl. academien härstädes Eric Österberg har till allmänhetens och i synnerhet scholornes tjänst, i koppar stuckit en swensk och latinsk föreskrift, jämwähl alphabeterne, som med wacker stil och accuratesse äro förfärdigade, och säljes i partie för 2 dal. 26 öre, men styckewis för 5 dal. K:mt...' (Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo 1776 29/2). Ö. begav sig 1777 till Lovisa, där han tog tjänst som underofficer vid ett värvat regemente.
Bland arbeten.
S. DURAEUS, De visu, diss., resp. J. Södervall, Uppsala 1765: schematisk framställning av ögat jämte geometriska figurer, kpst. Ö. graverade ett flertal geometriska figurer för matematiska dissertationer vid Åbo akademi och Uppsala universitet under presidium, av bl.a. M. J. ALOPAEUS, Åbo 1764-74, O. S. WETTERQUIST, Uppsala 1765, S. DUILEUS, Uppsala 1766, H. H.
WALLENBERG, Uppsala 1766, samt för A. PLANMAN, Åbo 1776.
Karta över Bornholm, efter T. Cöhler, 1765.
A. ÅKERMAN, Atlas juvenilis. 1:a uppl., Uppsala 1768: 16 kolor, kartblad över Europa; 2:a uppl., u. o. [1774]: 20 kolor. kartblad över Europa.
C.F. GEORGII, De insula Sela, Sudermanniae, diss., resp. E. Humbla, Uppsala 1771: karta över Selö i Mälaren.
DENS., De paroecia Braenkyrka toerneae meridionalis in Sudermannia, diss., I, resp. J. W. Brannius, Uppsala 1769: tab. med kufiska mynt, etsn.
J. IHRE, De runarum in Suecia antiquitate, diss., resp. U. von Troil, Uppsala 1769: tab. med 3 runstenar och runalfabet, etsn.
H. G. PORTHAN, Narratio R. V. Pauli Juusten episcopi Aboénsis de legatione sua russica, diss., I, resp. G. W. Rydman, Åbo 1775: vapensköld, etsn.
J. LINDELL, Cantilenae selectiores, Åbo 1776: titelblad, titel och vignett med lekande skolpojkar, inom rik rokokoram, efter G. P. Nordberg, kpst., samt 15 text-och notsidor, kpst.
Född på godset Wesselhof i Lettland 1898, död den 15/7 1988 i Sverige.
Konstnär och arkitekt. Född 1898 på släktgodset Wesselhof, dåvarande ryska guvernementet Livland idag Lettland. Ätten är urgammal svensk adel. Bodo von Campenhausen utbildade sig till konstnär och verkade som professor i keramik vid konstakademin i Berlin. Han lämnade Tyskland strax innan andra världskriget såsom motståndare till nazisterna och slog sig sedermera ner i Lund. Som konstnär målade han akvareller med stor framgång men är mest känd för sina kavaljersperspektiv, liknande fågelperspektiv, över städer.
Satte hunden på kartan för kärlekens skull - ur Sydöstran 7/7 2007.
Namnet Bodo von Campenhausen är det kanske inte många som känner till. Däremot är hans hans detaljerade karta över Karlshamn välbekant. Denna gjorde han under en resa till staden 1963. På kartan finns även en kvinna med hund. Den enda person han avbildade på sina kartor.
Strax innan andra världskriget bröt ut flydde arkitekten Bodo von Campenhausen från Tyskland till Sverige. Han var en stark motståndare till nazis...
Bland arbeten.
Åhus 1949
Lund 1953
Kristianstad 1958
Ystad 1960
Laholm 1961
Karlskrona 1962
Karlshamn 1963
Sölvesborg 1965
Lund Mårtensgatan till Tvärgatan 1966
Lund Stadskärnans sydvästra del 1967
Ronneby 1968
Växjö 1969
Kalmar 1970
Vimmerby 1971
Visby 1974
Simrishamn 1975
Helsingborg 1976
Perstorp 1977
Borgholm 1978
1512-1577.
Cartographer, publisher and printer of maps and graphic art. Born in France, Lafreri moved to Rome in 1540 where he launched a business in 1544. His great triumph came in 1572 with the publication of a catalogue including a reduced copy of Olaus Magnus's famous Carta Marina.
Sveriges sjökartor – A. Hedin.
Gulddistriktet Klondike - ca 1897.
Backtimjan, Thymus serpyllum - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.
'Etsad av'
'Artist's proof', konstnärens provtryck.
Akvatin'ta (lat. aq'ua ti'ncta, färgat vatten), grafisk metod för framställning av konstnärlig etsning i halvtonmanér. På en blankslipad kopparplåt påföres kornig grund, ant. (torra metoden) genom överpudring med finkornig asfalt, som fastbrännes genom plåtens uppvärmning, el. (flytande metoden) genom att ett hartsämne, upplöst i sprit, överhälles plåten och vid spritens avdunstning kvarsitter i form av ett fint, jämnt fördelat kornskikt. Sedan teckningen överkalkerats på plåten, täckas de partier, som i trycket ej skola lämna färg, varefter plåten nedlägges i utspädd salpetersyra, som angriper metallen mellan de fina kornen. Genom att med fernissa efter hand täcka olika partier, alltefter graden av den svärta de skola giva i trycket, och fortsätta etsningen erhålla dessa olika djup och kunna, sedan etsgrunden avlägsnats, vid färginvalsning upptaga och kvarhålla olika mängder färg. Vid avtryck å papper från en sådan plåt erhålles en bild i en mängd valörer, påminnande om en lavering. A. kan användas antingen ensamt eller i förbindelse med linjeetsningen och andra konstgrafiska metoder.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
Strandkarta. Läran om ett lands uddar, vikar, bukter, öar och andra vatteninskärningar.
'Utgiven av'
Latin word to be used by an author that repeats a quotation taken from a consulted work, without having direct access to the original text. I kartografiska sammanhang betecknar Apud utgivaren.
Aquaforti fecit, Aquaforti, Aquaf., Aq.
'Etsad av'
The use of this phrase signals that any repair has been done professionally using acid-free material, and that the repair is in principle fully reversible.
Grekiska för öar i Atlanten.
I Homeros Odysséen stöttar Atlas de pelare som håller isär himmel och jord. Pelarna stod i havet vid den västra horisonten, och kanske därför blev Atlas namnet på en bergskedja i Nordvästafrika. I varje fall berättar en grekisk myt att Atlas var kung i området och att han förvandlades till ett berg av hjälten Perseus. I en annan mytologisk historia var Atlas en av titanerna, som efter ett krig mot Zeus fick som straff att bära upp himlavalvet på sina axlar. Om det var den ena eller den andra myten den flamländske kartografen Gerardus Mercator (1512-94) var inspirerad av är ovisst, men att han använde en Atlasfigur med den himmelska globen på framsidan av sina kartsamlingar gör att vi i dag kallar en kartbok för atlas. Atlas har även gett namn åt Atlanten.
'Författad av', alternativt 'utgiven av'.
Finns på kartuscher och syftar på att kartan är framställd i Augsburg. taden uppstod av den år 15 f.Kr. grundade romerska militärkolonin Augus'ta Vindelico'rum.
Namnet förekommer i kartuschen på äldre kartor. Staden Augsburg var en stor kartproducerande ort där många kända kartografer verkade.
Avvittringskartor från 1700 och 1800-talen i norra Sverige.
Symbol för att visa terrängens lutning. Streck av olika tjocklek användes beroende på lutningsgraden.
Besier-Ecksteins kromolitografi och litotypografi.
Recension i Teknisk Tidskrift 1872 av Algernon Börtzells verk 'Beskrifning öfver Besier-Ecksteins kromolitografi och litotypografi'.
Sedan ryktet om den för litografien otvifvelaktigt betydelsefulla uppfinning, som för någon tid sedan efter många års oförtrutet arbete gjordes af dåvarande direktören för topografiska byrån i Holland, generalmajor J. A. Besier och hans tekniska biträde, herr C. A. Eckstein, spridt sig äfven till oss, och då man redan länge inom kartografien känt behofvet af en billig och i öfrigt ändamålsenlig metod för litografiskt färgtryck, erhöll ingeniör A. Börtzell i uppdrag att på allmän bekostnad tillsammans med litografen W. Schlachter afresa till Haag för att der inlära den ifrågavarande nya metoden. Frukten af denna resa har redan visat sig i en utmärkt vacker färgtryckt karta, åtföljande ett från Sveriges Geologiska Undersökning utgifvet arbete, 'Beskrifning öfver Skånes stenkolsförande formation' af E. Erdmann, hvilken karta under herr Börtzells ledning utförts på herrar Schlachter och Seedorfs litografiska anstalt och vittnar om, att man numera äfven hos oss är herre öfver ifrågavarande metod.
Enär redogörelsen för dessa nya förfaringssätt förtjenar en allmännare uppmärksamhet har derjemte ingeniör Börtzell på anmodan af chefen för Sveriges Geologiska undersökning under ofvan angifna tittel bland de af denna anstalt publicerade arbeten lemnat en särdeles intressant och fullständig redogörelse för alla detaljerna vid den Besier-Eckstein’ska 'kromolitografien' och 'litotypografien', hvilken beskrifning vi på det högsta rekommendera till alla, som i ett eller annat afseende intressera sig för denna sak. Vi kunna dock ej neka oss nöjet att efter det anförda arbetet i största korthet gifva våra läsare en idé om principerna för ifrågavarande, man kan väl säga, genialiska litografimetod.
'Metoden afser i främsta rummet att förminska de kostnader och den tidsutdrägt, som vid färgtryck på vanligt sätt uppkomma, derigenom att hvarje färg eller färgnyans i allmänhet fordrar en särskild tryckning. Detta problem har blifvit löst på ett så lyckligt sätt, att ett betydligt antal färger kunna åstadkommas genom endast trenne tryckningar. Ett annat, med samma framgång ernådt mål var minskandet af de betydliga kostnaderna för 'skriftgravyren', som ersatts genom en tryckning för hand med vanliga boktryckstyper och öfvertryck på sten. Slutligen hafva metodens uppfinnare lyckats att genom användande af fotografien minska kostnaderna och olägenheterna af det förut vanliga sättet att på sten öfverföra original teckningar'. I stället för att medelst kalkering anbringa en kopia af originalteckningen på sten, tager man nämligen af denna först en negativ fotografisk bild på glas, som sedan lägges på en för ljuset känsliggjord sten, på hvilken teckningen således afkopieras genom ljusets inverkan. Dernäst kommer tillredningen af stenen för svarttrycket, hvilket å kartor vanligen endast Utgöres af skriften och gränsbeteckningarne. Skriften anbringas medelst vanliga boktryckstyper på ett särskildt prepareradt papper och öfverföres sedan härifrån på den för svarttrycket bestämda stenen, å hvilken derpå det öfriga svarttrycket intecknas med litografiskt tusch med ledning af den å stenen anbragta fotografien.
Vidare har man prepareringen af färgstenarile, den intressantaste delen af metoden. 'Vid färgtryck på vanligt sätt kan man som bekant icke – åtminstone ej då det är fråga om från hvarandra skarpt skilda, noggrant begränsade färger, sådana de förekomma t. ex. på en geologisk karta – från en och samma sten trycka mera än en ton af en färg; förekomma således på en karta flera nyanser af samma färg, måste för hvar och en af dessa en särskild tryckning ega rum. Det är denna svårighet man i Holland vetat undvika genom ett alldeles egendomligt förfaringssätt. Man trycker nämligen färgerna icke såsom vid vanligt färgtryck från jemna ytor, som helt och hållet äro bötäckta med färg, utan från ytor, som äro öfverdragna med täta, hvarandra körsäiidfy genom etsning åstadkomna streck, hvilka emottaga mera eller mindre färg, allt efter som de äro mera eller mindre etsade. Genom att således etsa olika ställen af en sten olika starkt, kan man från samma sten trycka flera nyanser af samma färg. Sedan denna uppgift var löst, låg det nära tillhands att genom tryckning på hvarandra af olika nyanser af de här för lämpliga färgerna blått, gult och rödt söka åstadkomma nya, skarpt åtskilda färgkombinationer för att dermed å kartorna utmärka olika föremål.' För hvarje karta prepareras således högst 3 färgstenar, på det sätt att de, sedan de fotografiska kopiorna blifvit öfverförda, omsorgsfullt poleras och förses med en tunn, jemn etsgrund af en särskildt tillredd fernissa. I denna etsgrund anbringas nu medelst maskin tvenne hvarandra under rät vinkel korsande systemer mycket fina och täta linier, hvilken operation kallas 'grisering'. I de af maskinens diamantspets åstadkomna linierna är stenens yta blottad från fernissan, under det att de af dessa streck begränsade små fyrkanterna fortfarande äro betäckta deraf och således skyddade för inverkan af syran vid den nu följande etsningen. Genom att låta syran inverka på de ur etsgrunden utgräfda linierna längre eller kortare tid blir dessa liniers djup och bredd i sjelfva stenen efter behof större eller mindre, hvarigenom de kunna emottaga mera eller mindre färg. Efter vederbörlig rengöring äro nu stenarne färdiga till tryckning.
Metodens förträfflighet kan bedömmas af en sektion af den förut omtalade kartan, hvilken bifogats här ifrågavarande arbete. På samma plansch finnes äfven ett färgschema, utvisande den mängd färgkombinationer, som kunna erhållas medelst denna färgtrycksmetod. Kombinationerna äro ej mindre än 215, af hvilka flertalet visserligen ej kunna på en gång användas, då meningen är att de skola kunna tydligt skiljas från hvarandra; 'men om äfven de på minsta sätt tvetydiga borttagas, återstå dock alltid tillräckligt många fullkomligt brukbara färger'.
Det förtjenstfull och särdeles intressanta arbetet afslutas med en redogörelse för åtskilliga försök med fotolitografi, anstälda å topografiska byråns i Haag fotografiska atelier, samt för ett egendomligt sätt att åstadkomma förminskade eller förstorade kopior af kartor och andra litografiska alster, användt vid 'Depôt de la guerre' i Bryssel. W. H.
Tryckarens provtryck.
'Graverad av'
Commonly found in early twentieth-century illustrated books where each plate is preceded by a thin sheet of tissue with a printed caption relating to the illustration. The tissue prevents any offsetting from the illustration onto the adjacent text page. Neither the plate nor its tissue guard is counted in the pagination.
Betyder rent allmänt 'sjökarta' men avser bl.a. Olaus Magnus karta över Norden från 1539.
Himmelskartor, kartor över planeter, stjärnor o. dyl.
Charta sigill'ata var de officiella stämplarna vilka staten föreskrev skulle användas för vissa transaktioner och officiella skrivelser. Inkomsterna gick till statsverket. Denna form av skatt infördes i vårt land 1660 och kom senare att kallas stämpelmedel. 'Daler och Öre' försvinner och ersätts genom myntreformen 1776-1777 av Riksdaler och Skillingar (48 på en Riksdaler). Vitstämpling genom prägling av Tre Kronor på en krönt glob, runt därom SVERIGES RIKES CHARTA SIGILLATA. Valören samt komissariens namn i svartstämpel - under de första åren Gustaf Ekman.
Två huvudtyper av sköldstampen, typ 1 har fem änglahuvuden i kedjan och ett malteserkors, medan typ 2 har sju huvuden med kors mellan dem. Under denna tid byttes sköldstamparna flera gånger, varför varianter kan särskiljas.
Från 1810 var det tillåtet att klippa ut Charta-stämpeln och anbringa den på dokumentet - detta för att göra hanteringen smidigare. Man skiljer lätt på sådana separata Charta genom att sekreteraren-ombudsmannens namn på dessa är vågrätt placerade (se även vattenmärkets placering).
Se vidare 'Svenska Charta Sigillata' av Gunnar Joos, Stockholm 1997.
Från/på/hos/av huset', i betydelsen tryckt eller utgivet av NN.
Tecknat av', hänvisar till den teckning som gravören och/eller tryckaren arbetat ifrån.
Kritmanér, sammanfattande benämning på alla mångfaldigande grafiska metoder, som avse att efterbilda tonigheten och valörrikedomen i en kritteckning. Uttrycket begränsas vanligen till gravyr och etsning, ehuru man även inom litografien kan skilja mellan crayon- och streckmetod. I crayonmetod upplösas alla fasta och klara linjer i små punkter, ungefär som i en kritteckning. Hit räknas i första hand alla arter av punkt- och roulettmanér, arbetade direkt på kopparplåten (crayongravyr) eller på grunderad plåt (crayonetsning), vidare polyp- eller sandmetoden samt den moderna mjukgrundsetsningen.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
1914 års Cromlitografier 'Bataljer och sjöslag'.
Framställningen.
Planscherna är tryckta i s.k. cromlitografi med 10-12 färger. Tekniken kallas också stentryck. Originaltavlorna, vilka finns på Karlbergs och Drottningsholms slott, är alla mycket stora oljemålningar. Dessa fick ej flyttas från sina ursprungliga platser. Arbetet fick således ske på platsen där varje oljemålning fanns uppsatt. Arbetet gick till på följande sätt. Originaltavlan fotograferades. Eftersom flera oljemålningar hade skador retuscherades fotografierna i svart/vitt för att få detaljerna tydliggare. Det retuscherade fotografiet fotograferades och detta nya fotografi överfördes på erforderligt antal (10-12) litografiska stenar. Antalet stenar berodde på att endast en färg kunde appliceras på en sten. Varje sten måste i och för litografi och provtryck transporteras av 4 man (vanligtvis två gånger) mellan tryckeriet och Karlberg alt. Drottningholm. Sedan litografien var färdig, trycktes de 10-12 färgerna, en färg varje gång, tills bilden slutligen var färdig. Det betyder att varje tryckt plansch varit utsatt för 10-12 tryck med olika färgade stenar varje gång! Allt arbete skedde för hand.
Det är därför ej svårt att föreställa sig kostnaden idag för ett sådana arbete. Av bl.a.den anledningen har tekniken med cromlitografi övergetts eftersom priset för bildmaterialet skulle ställa sig alldeles för dyrt. Detta i sin tur medför att cromlitografiska tryck kommer att värderas högre för varje år som går.
(R.de T.)
Anger vem som har gett utgivaren privilegium att publisera objektet.
Latin av delere, utplåna. 'Det må utgå'' Vid korrektur av tryck anvisning om att något skall borttagas.
Delineavit, delin., delt., del. Descripsit Designavit, desig. Dessiné
“Tecknat av”
“Kopierad av (från)”
Anger vem som har varit ledare för arbetet alternativt chef för verkstaden.
“Utgiven av”
“Tecknad av”
Kartering 1859-1934. Ej rikstäckande. Skala 1:20 000 - 1:100 000. Textbeskrivning med statistisk information.
Första omgången ekonomiska kartor 1935-1978. Skala 1:10 000, Norrlands inland och fjälltrakter 1:20 000. Visar markanvändning och registerbeteckningar.
“Graverad av”
1803-1827. Huvudsakligen från Malmöhus, Kristianstads och Skaraborgs län.
Konstnärens provtryck.
På äldre kartor - särskilt uppf. på väv och vikta - kan man ibland se etikett påsatt bakom kartan med namn på karthandlare som sålt kartan.
Två exempel visas nedan. Den ena etiketten från 'Geographisk Charta öfwer West:Norrlands Lähn...', den andra från 'Carte Réduite du Grand Belt...'.
Gemensam benämning på alla de grafiska maner, där de fördjupningar i plåten, som skola mottaga och avge färgen, icke åstadkommas på mekanisk väg (medelst gravstickel, puns, nål o.d.) utan på kemisk väg med tillhjälp av en frätande syra, etsningsvätskan. För att syran endast skall 'bita' de linjer, punkter och ytor (vid akvatinta), som skola mottaga färgen, måste hela plåten, även baksidan, beläggas med en för vätskan okänslig hinna, 'grunden'. Konstnärens manuella arbete, 'raderingen', består i att med mer el. mindre spetsiga nålar el. andra instrument (rouletter) genomtränga grunden för att på dessa ställen blotta metallplåten, varefter fördjupningarna i denna åstadkommas med tillhjälp av syran. Sedan den färdigbitna plåten befriats från grunden och retuscherats, kan tryckningen äga rum. Även avdraget på papper efter en så behandlad plåt kallas etsning.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
“Från original”.
“Från NN's samling”
“Från verkstaden” alternativt “från huset”, följt av kartografen/tryckeriet/förlagets namn.
“Från tryckeriet”
“Tryckt av”, alternativt “utgiven av”.
“Gjord av”
“Gjord av” eller “tecknad och graverad av”.
Ofta förekommande i ramen på äldre kartor. Longituden bestämdes till en punkt öster om ön Ferro som är den ö av Kanarieöarna som är mest sydvästlig. De främsta astronomerna fastlade 1634 att nollmeridianen skulle dras genom ön Ferro eftersom man redan under antiken använt 'de lycksaligas öar' som utgångspunkt, och man hade antagit att de syftade på Kanarieöarna.
Används oftast för att ange att verket tillkommit efter en originalmålning.
“Vid NN's tryckeri/tryckpress”
An image produced from a photographic negative transferred to a metal plate and etched in, a process invented in France in the 1860s.
Se Geodet.
Generalstabens topografiska kartor
Från 1800-talets början till 1950-talet. Återger topografi, vägnät och bebyggelse. Rikstäckande. Skala 1:100 000 södra delen. Skala 1:200 000 norra delen. Delar av landet även utgivna i konceptkartor skala 1:50 000.
Egentligen 'jorddelning'. Övergick tidigt till att bli beteckningen på vetenskapen om jordens uppmätning och avbildning. Geodesi omfattar den noggranna lägesbestämningen av punkter på jordytan, vilka bilda den nödvändiga stommen vid upprättandet av tillförlitliga kartor.
Person som ägnar sig åt Geodesi. Även kallade Fältmätare. Jfr. Statsgeodet.
Geografiska kartor över socknar, härader, landskap och län från 1600-talet och framåt., stadskartor, konceptkartor till det äldre ekonomiska kartverket. För de handritade kartorna se Lantmäteriverket.
Från 1630- till 1690-talet. Sveriges äldsta storskaliga kartor över byar och gårdar. Dessa kartor visar bebyggelse, inägomark, kvarnplatser, fisken och andra ekonomiska nyttigheter. Skala 1:5 000 eller 1:4 000. Tillhör vårt lands handritade kartor.
1700 - 1750-tal. Tegkartor, delningar, ägomätningar och arealavmätningar. Kartorna ger värdefull information om odlingssystem, bebyggelsehistoria m.m. Tillhör vårt lands handritade kartor.
Kartor som beskriver ett områdes terrängformer med avseende på utseende, ålder och bildningssätt. Reliefen i terrängen återges samt jordartsfördelningen.
Tyskt ord som skall utläsas 'Ritad (av)'. Egentligen undertecknad, underskriven av.
Bukt på italienska/spanska, ex Golfo di Napoli.
“Graverad av”
Redskap för gravering i metall, trä el. ben. G. består av en c:a 15 cm lång, fyrkantig stålnål med sned (diagonal) avslipning i spetsen. Det breda handtaget av trä vilar under arbetet mot gravörens handflata, och g. föres i riktning från gravören.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
På 1600-talet ville man kunna använda det geometriska och det geografiska kartmaterialet till att göra en generalkarta över hela Sverige. Tanken realiserades på 1680-talet av dåvarande direktören för lantmäteriet, Carl Gripenhielm. En milstolpe i den svenska kartografins utveckling. Skala 1:3.000.000.
Avdelningen hette egentligen Kommerskollegii gruvkartekontor och bildades efter att Bergskollegium lades ned 1857. Det upphörde någon gång på 1960-talet och alla kartor flyttades över till Riksarkivet, där det ingår i Kommerskollegiums arkiv.
De äldre kartorna som finns bevarade i lantmäteriets arkiv dokumenterar den statliga lantmäteriorganisationens verksamhet med att mäta, kartlägga och dela marken från starten 1628 till nutid. I Lantmäteriverkets forskningsarkiv finns 200 000 handritade och 50 000 tryckta kartor. Denna kartskatt ger forskare unika möjligheter att följa hur det svenska samhället har förändrats genom tre sekler.
Skräck för vita ytor/tomrum! Man försökte undvika att ha tomma ytor på kartorna då detta inte ansågs vackert/tilltalande. Man tog fantasin till hjälp för att fylla ut tomma utrymmen (ex. havsytor eller okända områden som polartrakterna) med fantasidjur, fantasiöar och liknande.
“Inte till salu”
Se Geografiska kartor...
Se Ekonomiska kartor.
Kartor där stor del av fältarbetet utförts till häst, p.g.a. tidsbrist eller svårforcerad terräng.
Veckoskrift, som utgafs i Stockholm jan. 1855-dec. 1867. Hvarje nummer utgjordes af 4-8 trespaltiga sidor i folio, illustrerade med afbildningar i stentryck och träsnitt. Tidningen hade till redaktör O. V. Ålund (1855-56), A. Blanche (1857-63), J. G. Carlén (1864-66) och K. H. Rydberg (1867). Dess innehåll utgjordes af litterära uppsatser, politiska revyer, modeöfversikter, musik m. m. Sin glansperiod hade den under A. Blanches redaktörstid, och åtskilliga af dennes Stockholmsskisser lästes först i denna tidning. Bland medarbetarna i ord och bild märkas Edvard Bergh, Edvard Bäckström, Emilie Flygare-Carlén, Höckert, Markus Larsson, Sehlstedt, 'Lea' och 'Talis Qualis'. Den öfverflyglades af den yngre medtäflaren Ny illustrerad tidning (1865 ff.).
(Nordisk Familjebok, Uggleupplagan )
“Tryckt av”
Incidit, incidebat, incid., inc.
“Graverad av”
Inventor, invenit, invt., inv., in.
“Har uppfunnit” Står på gravyrer efter namnet på den konstnär efter vilkens verk gravyren är gjord.
Från latin: blad / papper / skrift. Från grekiska: chartres - 'papyrusrulle' / skrift.
Karta (af lat. charta,
pappersblad). Hvarje på mätning grundad bild af större eller mindre del af jordytan. (Om astronomiska kartor se Mars, Månen, Planetsystem och Stjärnkarta.) Reliefkartan lämnar en i alla tre dimensionerna utsträckt plastisk bild, profilkartan ger afskärningen af ett vertikalplan med jordytan. Med undantag af dessa äro kartorna plana och afse främst föremålens planläge, i det att först alla punkter blifvit lodrätt nedfällda på samma nivåyta, vanligen hafsytan med dess tänkta fortsättning under land (horisontalprojektion), och därefter denna nivåyta projicierats i planet (geografisk projektion). Kartprojektionen (se d. o.) är för mindre områden (några kvadratmil) oftast obehöflig, men ju större del af jorden, som skall återges, desto viktigare är till följd af de oundvikliga projektionsändringarna i afstånds-, yt- och vinkelmått aktgifvandet på eller valet af projektion. Detta utgör den plana kartans skillnad från globen (se d. o.), jordklotets trogna bild, som därför icke helt kan ersättas af kartan. Skalan, förhållandet mellan en längd på kartan och motsvarande afstånd på jorden, afpassas efter kartans ändamål. Vanligen är skalan ett bråk med täljaren 1 och ett rundt tal som nämnare, såsom skalorna 1 : 2000, 1 : 1 000 000; ett prof på annat skalsystem är det engelska, t. ex. '1 mile to 1 inch' (1 : 63 360).
Innehåll, ändamål, skala, framställningssätt m. m. utgöra vanligen indelningsgrunder för de mångfaldiga olika slagen af kartor. Bland de viktigaste äro följande: världskarta, planiglob (se d. o.); landkarta, sjökort; geometrisk, topografisk; politisk och geografisk (ofta samtidigt för bägge ändamålen); ekonomisk, statistisk, handels- och kommunikations- (järnvägs-, post- och telegraf-)karta; geografisk i vidsträckt bemärkelse äro äfven fysisk, meteorologisk, magnetisk, hydrografisk, oceanografisk, geologisk (se Geologisk karta), etnografisk växtkarta och djurgeografisk karta, landtmäterikarta, teknisk (se t. ex. Grufkarta), historisk karta, skolkartor. Mellan flera af dessa slag förefinnes ingen skarp skillnad. Kartor sammanföras ofta efter någon enhetlig grund till en atlas. På plan-kartan kommer enbart planbilden, ibland med höjdsiffror utsatta för enstaka punkter, till utförande; på höjd-kartan återges terrängens höjdförhållanden medelst höjdkurvor (isohypser), lutningsstreck, färgtoner, lavering m. fl. inom topografien brukliga metoder; djupsiffror och djupkurvor (isobater) göra samma tjänst vid hydrografiska kartor.
Af landkartorna ha de geometriska, topografiska och geografiska särskildt vidsträckt användning. Geometriska kunna sådana kartor benämnas, som i stor skala, minst ungefär 1 : 10 000, återge en direkt uppmätning af ett mindre område. Vare sig härvidlag den grafiska ('mätbords-') eller siffermetoden (äfven numeriska eller triangel- och polygonmätningsmetoden) användes, kan man vid kartans uppritning och bruk bortse från jordens buktighet och taga alla mått på kartan, som om den vore en direkt förminskad bild på den som plan betraktade mätningshorisonten. Till geometriska kartor räknas landtmäteri- och katasterkartor samt kartor för vissa kommunala, tekniska och militära behof (stadsplaner, järnvägs- och kanalbyggnadsprojekt, befästningskartor m. fl.). På dessa kartor finnes gifvetvis den största rikedom af detaljer, såsom gränser, jordens brukningssätt, kommunikationer, byggnader, anläggningar af olika slag, namn o. s. v. Höjdförhållandena återges bäst genom nivåkurvor och höjdsiffror för afvägda punkter, men äro ofta icke alls angifna. – Topografiska kartor återge nödvändigtvis terrängen. Skalorna växla mellan 1 : 10 000 och 1 : 500 000; för Sveriges offentliga kartor äro de 1 : 50 000, 1 : 100 000 och 1 : 200 000. Med den aftagande skalan minskas mängden af detaljer ungefär som kvadraten på skalan. En del af kartans innehåll måste dessutom återges i öfverdrifven storlek medelst signaturer, s. k. kartbeteckningar (se d. o.). Som öfversikt tjäna generalkartor i skalorna 1 : 300 000–1 : 1 000 000. Ursprungligen framkomna för militära behof afse numera de öfver hela länder enhetligt utförda topografiska kartverken alltmer äfven andra statsändamål och ega en vidsträckt kulturell betydelse. – För de geografiska kartorna växla skalorna mellan de vidaste gränser alltefter det afsedda ändamålet m. fl. omständigheter. De geografiska kartorna äro, där så kan ske, sammandragna från topografiska kartor, men för den ojämförligt större delen af jordens landområde finnas endast mera flyktiga kartarbeten att tillgå, merendels olika slag af på astronomiska
ortbestämningar stödda vägmätningar. För de topografiska kartorna erfordras triangulering, höjdmätning samt en samarbetning af geometriska kartor. Det sistnämnda förfarandet sker i Sverige på ett egenartadt sätt, i det att en stomkarta sammansättes af de osammanhängande landtmäterikartorna förmedelst efteråt inlagda triangelpunkter. Sveriges ekonomiska kartor åstadkommas på samma sätt. Småningom ha emellertid allt flera länder infört katastermätning med på en enhetlig triangulering från början grundad karta, hvarigenom det säkraste underlaget för alla slags kartor erhålles (se Katasterkarta). Om kartans mångfaldigande se Kartreproduktion.
Kartans utvecklingshistoria är i stort sedt sammanfallande med geografiens (se Geografi, sp. 964-970). Numera ega alla civiliserade länder kartverk, ständigt sysselsatta med nymätning samt revidering, ett icke mindre kräfvande arbete. I Petermanns 'Mitteilungen' finnas meddelanden om nya kartor i alla länder. För Sverige lämnar Sven Lönborg, 'Sveriges karta, tiden till omkring 1850' (1903) en historik; vidare märkas Krigsvet. akad:s årsberättelser i topografi, de olika kartkommittéernas betänkanden, H. Byström, 'Våra kartor, en rådgifvare vid köp af kartor öfver Sverige eller delar däraf' (1902), uppsatser i 'Ymer' (t. ex. af A. E. Nordenskiöld, 1889, C. Lowisin, 1891, och Ch. D. Tottie, 1899) samt flera läroböcker i topografi och fältmätning.
Slutligen må nämnas, att prof på olika slags kartor finnas i hvarje del af Nordisk familjebok, t. ex. Europa, Sverige, där samma område afbildas i olika syften och på skilda sätt. Beträffande de officiella svenska kartorna se Generalstabens kartverk, Geologisk karta, Landtmäterikarta, Rikets allmänna kartverk, Sjökarteverket, Sveriges geologiska undersökning.
3. K. Rn.
(Nordisk Familjebok, andra upplagan. )
Från grekiska ordet chartres (karta) och graphic (att skriva). Konstart, hantverk och vetenskap med kartan som uttrycksmedel.
Från grekiska ordet chartres (karta) och gramma (något skrivet eller ritat). Grafisk bild till vilken statistiska data representeras på ett kartunderlag med hjälp av diagram.
Från grekiska ordet chartres (karta) och metria (mått, verktyg att mäta med). Möjligheten att göra mätning i kartor, exempelvis avstånd.
Från franska: utsmyckad. Från italienska: cartaccio av ordet carta - papper. Dekorativt ramverk, utgörs oftast av titel eller inskriftsinfattning i form av ett pappersark med upprullade kanter. Använts som ram kring monogram, vapen m.m. Återfinns som titelinfattning på böcker, kartor mm. Ofta rikligt utsmyckade, i de flesta fall ej färglagda.
Kompositatlas / composit atlas.
En atlas sammansatt av kartor från flera olika kartografer, utgivare, utgåvor eller liknande.
Vid lantmäteriförrättning eller annan motsvarande åtgärd upprättad originalkarta. Dessa kartor trycktes ibland i mindre upplagor för planeringsarbeten i kommunerna och för militären.
Chorography (from ????? kh?ros; 'place' + ??????? graphein, 'writing') is a term deriving from the writings of the ancient geographer Pomponius Mela and Ptolemy, meaning the geographical description of regions. However, its resonances have varied at different times. Richard Helgerson states that 'chorography defines itself by opposition to chronicle. It is the genre devoted to place, and chronicle is the genre devoted to time'. Darrell Rohl prefers a broad definition of 'the representation of space or place'.
Ptolemy's definition
In his text of the Geographia (2nd century CE), Ptolemy defined geography as the study of the entire world, but chorography as the study of its smaller parts—provinces, regions, cities, or ports. Its goal was 'an impression of a part, as when one makes an image of just an ear or an eye'; and it dealt with 'the qualities rather than the quantities of the things that it sets down'. Ptolemy implied that it was a graphic technique, comprising the making of views (not simply maps), since he claimed that it required the skills of a draftsman or landscape artist, rather than the more technical skills of recording 'proportional placements'. Ptolemy's most recent English translators, however, render the term as 'regional cartography'.
Renaissance revival
Ptolemy's text was rediscovered in the west at the beginning of the fifteenth century, and the term 'chorography' was revived by humanist scholars. An early instance is a small-scale map ofBritain in an early fifteenth-century manuscript, which is labelled a tabula chorographica. John Dee in 1570 regarded the practice as 'an underling, and a twig of Geographie', by which the 'plat' [plan or drawing] of a particular place would be exhibited to the eye.
The term also came to be used, however, for written descriptions of regions. These regions were extensively visited by the writer, who then combined local topographical description, summaries of the historical sources, and local knowledge and stories, into a text. The most influential example (at least in Britain) was probably William Camden's Britannia (first edition 1586), which described itself on its title page as a Chorographica descriptio. William Harrison in 1587 similarly described his own 'Description of Britaine' as an exercise in chorography, distinguishing it from the historical/chronological text of Holinshed's Chronicles (to which the 'Description' formed an introductory section). Peter Heylyn in 1652 defined chorography as 'the exact description of some Kingdom, Countrey, or particular Province of the same', and gave as examples Pausanias's Description of Greece (2nd century AD); Camden's Britannia (1586); Lodovico Guicciardini's Descrittione di tutti i Paesi Bassi (1567) (on the Low Countries); and Leandro Alberti'sDescrizione d'Italia (1550).
Camden's Britannia was predominantly concerned with the history and antiquities of Britain, and, probably as a result, the term chorography in English came to be particularly associated with antiquarian texts. William Lambarde, John Stow, John Hooker, Michael Drayton, Tristram Risdon, John Aubreyand many others used it in this way, arising from a gentlemanly topophilia and a sense of service to one's county or city, until it was eventually often applied to the genre of county history. A late example was William Grey's Chorographia (1649), a survey of the antiquities of the city of Newcastle upon Tyne. Even before Camden's work appeared, Andrew Melville in 1574 had referred to chorography and chronology as the 'twa lights' [two lights] ofhistory.
However, the term also continued to be used for maps and map-making, particularly of sub-national orcounty areas. William Camden praised the county mapmakers Christopher Saxton and John Norden as 'most skilfull Chorographers'; and Robert Plot in 1677 and Christopher Packe in 1743 both referred to their county maps as chorographies.
By the beginning of the eighteenth century the term had largely fallen out of use in all these contexts, being superseded for most purposes by either 'topography' or 'cartography'. Samuel Johnson in his Dictionary (1755) made a distinction between geography, chorography and topography, arguing that geography dealt with large areas, topography with small areas, but chorography with medium-sized areas, being 'less in its object than geography, and greater than topography'. In practice, however, the term is only rarely found in English by this date.
Modern usages
In more technical geographical literature, the term had been abandoned as city views and city maps became more and more sophisticated and demanded a set of skills that required not only skilled draftsmanship but also some knowledge of scientific surveying. However, its use was revived for a second time in the late nineteenth century by the geographer Ferdinand von Richthofen. He regarded chorography as a specialization within geography, comprising the description through field observation of the particular traits of a given area.
The term is also now widely used by historians and literary scholars to refer to the early modern genre of topographical and antiquarian literature.
Äldre benämningar på kartskriftens typsnitt. Kyrkstil är rak stil, Bystil är kursiv. Man använde även bakåtlutande stil för att öka variationsmöjligheterna. Det skulle vara lätt att från typsnittet förstå vilket geografiskt objekt namnet hörde till.
Sjö, ex. Wener Lacus.
Se Geografiska kartor...
Landtmäterikarta, vid landtmäteriförrättning tillkommet kartmaterial. För upprättande af landtmäterikartor för legala jorddelningsändamål gäller f. n. (1924) k. förordn. ang. sättet för utförande af vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordning) af 17 dec. 1920 samt Landtmäteristyrelsens på K. M:ts uppdrag utfärdade verkställighetsföreskrifter till förordningen. Genom dennas ikraftträdande l jan. 1921 ha de föråldrade bestämmelser 'om geometriska mätningar och kartors författande samt deras uträkning och beskrifning m. m.', som upptogos i artikel V af 1864 års landtmäteriinstruktion, upphört att gälla. Genom den nya mätningsförordningen ha bl. a. aflägsnats de brister, som hänförde sig till saknaden af föreskrifter rörande nyare mätningsmetoder, felgränser, numeriska bestämningar bl. a. af gränspunkter vid i öfrigt grafisk mätning, tillförlitlig stommätning och fixpunkters utsättande. En fullständig karta skall enligt förordningen som mätningsföremål uppta hvad som med hänsyn till mätningens ändamål anses erforderligt, såsom i regel egogränser, gator, vägar, varaktiga hägnader, fasta fornlämningar, elektriska högspänningsledningar, vattenledningar, diken, vattendrag samt byggnader och gränser mellan olika egoslag. Då dessutom vid egogradering uppdelning af vid mätningen tillkomna egofigurer ofta måste göras och jämväl noggrann arealberäkning af hvarje å kartan redovisad figur bör kunna ske, måste till följd däraf kartorna i regel upprättas i jämförelsevis stora skalor. Vanligast förekommande äro skalorna l : 2000, l : 4000 och l : 8000. En följd af de stora skalorna är, att behofvet af s. k. konventionella tecken å kartorna blifvit betydligt inskränkt. De på kartorna använda beteckningarna äro sålunda jämförelsevis få och ha hufvudsakligen till uppgift att på ett i ögonen fallande sätt särskilja olika egoslag från hvarandra. På grund däraf ha färgbeteckningar nästan uteslutande kommit till användning. Vanliga landtmäterikartor få upprättas med eller utan bladindelning. Normalbladytan är 60 x 80 cm. Vid landtmäteriförrättning upprättad karta erhåller rättsligt vitsord därigenom, att förrättningen varder fastställd eller vinner laga kraft. H. Rhn.
(Nordisk Familjebok, andra upplagan. )
Lavera (tvätta) överdraga en teckning - arkitekturritning eller dylikt med en mycket förtunnad färglösning.
Vanligt använd är:
Tusch - som ger en ljusgrå ton.
Sepia
Kaffe
Konschonell
m.fl.
En på detta sätt - med pensel eller utan hjälp av denna - utförd teckning säges vara utförd 'au lavis' och kallas 'lavis' eller lavering.
'Lavera' brukas även i betydelsen späda ut - förtunna - liksom 'tvätta ur' en redan anbragt färg.
En beteckning för kartkonsten fram till 1500-talet. Beteckningen syftade på det sätt att framställa kartor där man tog hjälp av olika resenärers och sjöfarares beskrivningar. Kartorna baserades inte på några direkta mätningar. Till grund låg istället beskrivningarna, kartritarnas fantasi och antaganden vid framställandet av kartorna.
Leo Belgicus', latin för Belgiskt lejon alt. Holländskt lejon (se nedan) är en karta över nuvarande Benelux-länderna, kända i historisk tid som 'Belgica', 'Belgien', 'Belgium Foederatum'. Detta namnbruk kommer från tiden innan 1500-talet då hela nuvarande Benelux-länderna utgjorde en sammanhängande enhet, namnet i sig är från romersk tid. Den tidigaste 'Leo Belgicus' gjordes av den Österrikiske kartografen Michael Aitzinger, 1583, när regionen slogs för självständighet i det spansk-nederländska kriget. Ett krig som kom att ta 80 år och inte slutade förrän Westfaliska freden slöts 1648. Inspirationen till användandet av ett lejon kom från det faktum att flera av de holländska provinserna hade lejon i sina vapensköldar, samt även i Vilhelm I av Oraniens vapen. Det kom att göras 'Leo Belgicus'-kartor i tre olika modeller. Den vanligaste har lejonets huvud i den nordöstra delen av landet och med svansen nere i sydväst. Den mest kända kartan av denna modell är Claes Janszoon Visschers vilken gavs ut 1609 med anledning av tolvårsfreden (eg. ett vapenstillestånd). En mindre vanlig modell är en liggande karta med nord åt höger där lejonets huvud är i sydväst och dess svans i nordost. Exempel på detta är Jocodus Hondius karta från 1611. I slutet av kriget, när det mer och mer såg ut som om att de holländska provinserna skulle bli självständiga medan dagens Belgien skulle kvarvara under Spansk överhöghet, och även efter Westfaliska freden, gjordes 'Leo Belgicus'-kartor vilka enbart visade dagens Nederländerna. Dessa kallades egentligen 'Leo Hollandicus', latin för Holländskt lejon. En av de tidigaste av dessa publicerades redan 1625 av Visscher.
Accordion-folding, sometimes called leporello after the servant in Mozart's opera Don Giovanni, who keeps an accordion-folded list of his master's conquests.
An illustration produced by the technique of lithography, invented in 1796 by Alois Senefelder of Munich (1771–1833), essentially involving the drawing, design, or writing being done on a special kind of stone, so that impressions in ink can be taken from it. This was developed into a planographic printing process using metal or plastic plates with a sensitized coating on which the matter to be printed is fixed chemically, before the non-printing areas of the plates are damped and the remainder printed with greasy inks on flat-bed or cylinder presses.
Kroklinje på jordytan, som skär meridianerna under en och samma vinkel. Skall ett fartyg för att förflytta sig från en punkt till en annan på jordklotet styra en bestämd kurs, blir kurslinjen eller vägen på klotet lika med loxodromen mellan de båda punkterna. Är kursen mellan punkterna öst eller väst sammanfaller loxodromen med latitudparalellen genom platserna. Är kursen nord eller syd eller ost eller väst på ekvatorn sammanfaller loxodromen med storcirkeln genom punkterna, men i andra fall är skillnaden mellan loxodromsegling och storcirkelsegling betydande. I cylindriska kartprojektioner (Mercator t.ex.) blir loxodromen en rät linje. (Svensk uppslagsbok. Band 18, spalt 674.)
Se Geografiska kartor...
Världskartor.
'Jordens hav'.
Damage caused by the fabled bookworm, a coverall term for any insect that bores through text leaves or other book parts. Worm-damage to the text generally involves small holes through the leaves, with or without affecting the printed area of the page. Worm-damage to leather bindings may involve similar holes, or more wide-spread superficial damage to the surface of the leather. Silverfish are a distinct cause of damage to more modern books, as they consume matter that contains polysaccharides, such as starches and dextrin in adhesives used in cloth and paper bindings.
[mädzåtint'å, sv. metså-] (ital. mezzo tinto, 'mellanfärg', halvton), mezzotintogravyr, svartkonst (fra. manière noire), grafisk djuptrycksteknik, närmast besläktad med kopparsticket. M. verkar genom mjuka tonövergångar från djupaste svart till de högsta ljusdagrar och lämpar sig särsk. för sådana motiv, där valör och ljusdunkel eftersträvas. I m. framkallas ljuspartierna ur den svarta skuggan. På manuell väg ruggas hela plåtytan upp medelst granuleringsstålet (rockern, vaggan), ett verktyg med buktig egg, försedd med tätsittande tänder. Ett avdrag från en så behandlad plåt ger en enhetlig djup sammetston. Ur den uppruggade grunden framarbetas ljuspartierna, genom att graden bortskrapas med ett skavjärn (grattoar), tills de avsedda valörerna nås. - Som m:s uppfinnare betraktas L. von Siegen, ehuru denne i sina stora mezzotintoporträtt (från 1642) synes ha använt en partiell uppruggningsmetod. Genom prisn Rupprecht av Pfalz utbreddes tekniken, särsk. i England, där m. under 1700-talet upplevde sin glansperiod med konstnärer som J. Beckett, J. MacArdell, J. Watson, W. Green och särsk. R. Earlom. Bl.a. inom tekniken verksamma grafiker märkas nederländarna W. Vaillant, Blooteling och C. Dusart, tyskarna Haid, Rugendas och Pichler samt svenskarna Elias Martin, de båda Berndes och i senare tid Carl Larsson.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
The traditional method of binding double-page maps into a book, with the map printed on a separate sheet, then folded, and the verso of its central fold pasted onto a short stub of paper in the gutter.
Äldre teknik för att symbolisera höjder och berg. Dessa ritades som schematiska toppar eller avrundade kullar, ibland i långa rader för att symbolisera en bergskedja.
Lokal beteckning för 'myren', ex Persmyran.
Se Generalstabens topografiska kartor.
Ny illustrerad tidning, veckoskrift, som utgafs i Stockholm 1865-1900. Förlaget för tidningen bestreds 1865-79 af för ändamålet bildade aktiebolag, dessemellan en tid, t. o. m. 1876, af firman P. A. Norstedt & söner, vidare 1880-88 af I. Hseggström, 1888-91 af 0. Granberg och 1891- 1900 af ett nytt aktiebolag. Tidningen redigerades under sitt första år af K. Wetterhoff, biträdd af K. J. Backman (i nov.-dec. var F. Hedberg redaktör), därefter under fjorton år (1866 -79) af H. Wieselgren. Med 1880 begynte 'ny serie', till våren 1883 redigerad af E. Beckman (1880-81 biträdd af Fr. Yult von Steijern och därefter af J. Josephson), 1883 maj-1886 sept. af D. Weber och därefter af 0. Granberg (med J. A. Runström som redaktionssekreterare 1888-90). Granberg häfdade med kraft och begåfning tidningens, framskjutna plats. Tidningen utkom hvarje lördag med ett nummer om minst 8 vanligen tre-spaltiga sidor i folio (1899 dock i kvart, tvåspal-tigt), rikt illustrerade med träsnitt, fototypi, zinkotypi, autotypi o. s. v. Jämte tidningen uppsattes en xylografisk ateljé, under ledning af den från England inkallade E. Skill. Äfven en framstående fransk xylograf, J. Regnier, arbetade i flera år på tidningens ateljé, som mottog elever till utbildning och först 1879 upplöstes. Ida Falan-der (se denna) efterträdde värdigt Skill. Tidningen lyckades fullgöra sitt från början föresätta värf att i vårt land höja träsnittets dittills försummade konstgren. Under 1890-talet utträngdes träsnittet i tidningen alltmer af den då ännu unga autotypimetoden, hvilket minskade illustrationernas konstnärliga intresse. Tidningen måste upphöra, sedan 21 nummer af årgången 1900 utkommit. - Textinnehållet i tidningen utgjordes af biografier (ett flertal härrörande från H. Wieselgren), novelletter, poem, historiska och kulturskildringar, uppsatser i populär naturkunnighet, fornkunskap och litteraturhistoria, politiska öfver-sikter, teater-, musik- och litteraturrecensioner, musikstycken o. s. v. Af bildningarna utgjordes af porträtt, bilder till dagskrönikan, fosterländska fornminnen, in- och utländska natur- och arkitekturvyer, äldre och nyare konstalster m. m. En stor mängd af landets mera framstående skriftställare och konstnärer voro medarbetare. Tidningen fyllde värdigt sin uppgift att med bild och text belysa de märkligaste samtida tilldragelserna samt lyfta sin läsarkrets till en högre estetisk ståndpunkt. Prenumerationspriset var 12 kr. för år (endast 1878-79 14 kr. och 1899 kr. 5 a 7,5o). Under hela sin tillvaro (utom okt. 1899-maj 1900) trycktes tidningen på I. Haeggströms tryckeri. 'Register till Ny illustrerad tidnings första serie, 1865 -79' utkom 1885. Jfr Illustrerad tidning.
(Nordisk Familjebok, Uggleupplagan )
På äldre kartor ofta förekommande beteckning för 'den nedgående [solen], västern', åt väster.
The accidental transfer of ink from a printed page or illustration to an adjacent page, either because the pages were placed together before the ink was dry, or because they were exposed to damp over an extended period. A similar effect may occur when an engraving is placed opposite a printed page, where the offsetting on the text page consists of a shadow caused by acidification of the text leaf from the inks used in the engraving.
På äldre kartor ofta förekommande beteckning för 'där solen går upp', åt öster.
Latin för del/område, ex. Pars Norvegia.
(grek., eg. kringsegling), i antiken och den tidigare medeltiden benämning på seglings- och farledsbeskrivningar (jfr Portolan). Flera sådana finnas bevarade, bland vilka särsk. må nämnas en över Röda havet från 1:a årh. e.Kr. med beskrivning över sjövägen till Indien och rikliga underrättelser för handelsmän och sjöfarare (utg. av Hj. Frisk, 'Le périple de la mer Erythrée' 1927; eng. övers. med anmärkningar av W. H. Schoff 1912). - Litt.: A. E. Nordenskiöld, 'P.' (1897). (Svensk uppslagsbok, andra upplagan, band 22, spalt 763)
Dalgången, ex. Pintungaby – idag Penningby.
“Målad av” när det rör sig om ett originalarbete.
An impression from a printing plate, an engraving, an illustration, a photograph or picture occupying a full page, often printed on better quality paper, and not forming part of the main page sequence.
Portola'n, portulan (till ital. porto, lat. portus, hamn), eg. benämning på italienska hamnböcker, sedermera i överförd bemärkelse på seglingskartor. De fåtaliga medeltida kartorna sökte vanl. ge uttryck för en biblisk åskådning av världsbilden. Sjöfarten krävde emellertid praktiskt användbara kartor, och ur gamla hamn- och seglingsbeskrivningar, s.k. peripler, utvecklade sig p. el. portolankartor. P. saknade gradnät och voro icke uppgjorda i någon viss projektion. I allm. hade de ett nät av raka loxodromer, utstrålande från ett flertal riktningscentra, vindrosor, och kunna i detta hänseende anses vara kompasskartor. P. upprättades i skalorna 1:13 mill. - 1:6 mill. först över Medelhavet och Svarta havet, senare även över andra av Gamla världens och slutl. även Nya världens farvatten. Kuster och kustorter voro minutiöst tecknade, namnen sattes vinkelrät emot kustlinjen. Till en början tecknades p. på pergament och voro ofta praktfullt utsirade; från slutet av medeltiden kunde de reproduceras genom koppartryck el. träsnitt. Den äldsta bevarade p. är av Petrus Vesconte 1311, men p. antagas ha förekommit långt tidigare. [Svensk Uppslagsbok. Andra upplagan.]
(av ital. punzone, av lat. pun'gere, sticka), mejselliknande handverktyg av stål, vanl. med rundad spets, för ciselering och drivning av metall; även i speciella utföranden använt inom grafiken vid crayon- och punktmaner.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
The front of a leaf. The right-hand page of an open book is the recto of that leaf, and is faced by the verso of the preceding leaf. In a conventional book, the page number of the recto is an odd number.
Se Generalstabens topografiska kartor.
[rolätt'] (fra., eg. litet hjul, av roue, hjul). Konsttekn., redskap i form av ett taggigt hjul, fastsatt i ett skaft, inom grafiken använt för att rugga upp plåten i r.-mezzotinten och de olika crayonmaneren, i de senare ofta i förening med etsning.
(Svensk uppslagsbok, 1947 )
Gräns mellan byar, skifteslag eller runt enskild fastighet.
Förkortning för den Tysk-Romerske kejsaren. Används ofta i texter om privilegier och liknande.
Scala Ulnarum eller Chartans alnemått.
Skalangivelse på äldre kartor, kartans skala angiven i aln (1 aln = 0,594 meter).
Graverad text.
Sculpsit, sculpt., sculp., sc.
“Graverad av” ('Mejslad av') Sättes efter kopparstickarens eller gravörens (eller bildhuggarens) namn vid signering av hans arbeten.
Sjökort, sjöv., karta öfver kuster, oceaner och vattendrag, till bruk för navigationen. Enär det är bekvämt för navigatören, såväl när den till-ryggalagda vägen skall i kortet utläggas som när kursen emellan två punkter skall uttagas, att kompasslinjerna 1. kurserna bli räta linjer, används vid sjökorts konstruktion numera nästan uteslutande cylindrisk projektion (efter uppfinnaren kallad Mer-cators), hvaruti meridianer och breddparalleller äro räta linjer. Som till följd af konstruktionen af-ståndet mellan parallellerna och följaktligen äfven skalan kontinuerligt ökas mot polerna, kallas en dylik karta äfven växande kort. Allt, som kan tjäna till vägledning för navigatören, bör uti ett sjökort upptagas: grund, klippor, bankar, vattnets djup och bottnens beskaffenhet, strömmars riktning och hastighet, tidvattensuppgifter, kompassens missvisning, fyrar, fyrskepp, utprickning, signal och räddningsstationer m. m. Några sjökort (t. ex. engelska amiralitetets och i någon mån de nyaste svenska) ha äfven kusternas terrängbeklädnad inlagd samt upptaga därjämte höjden af markerade bergspetsar, kullar, öar, fyrtorn o. d. Man plägar indela sjökorten i generalkort, öfverseglare 1. vägkartor, vanligen i mindre skala än 1: 1,000,000, passkartor, i omkr. 1: 500,000 skala, kustkartor, i omkr. 1: 200,000 skala samt specialkartor, i större skala än 1: 100,000. De flesta och mest använda sjökorten äro engelska, af hvilka särskildt amiralitetets å Hydrographic office utgifna äro förträffliga och omfatta alla oceaner samt nästan alla med dem sammanhängande farvatten. Äfven de franska och på senare tiden de tyska äro af utmärkt beskaffenhet och stor omfattning. De svenska sjökorten, utgifna af Sjökarteverket, omfatta endast Östersjön med dess vikar, farvattnen utanför rikets västra kust t. o. m. Kristianiafjorden samt våra största insjöar. Om beteckningar på svenska sjökort se Kartbeteckningar.
Ett sjökorts tillförlitlighet och värde beror förnämligast på noggrannheten af den sjömätning, som ligger till grund för detsamma. I allmänhet kan man utgå ifrån, att ju senare sjömätningen är utförd, desto tillförlitligare är det därpå grundade sjökortet. Tiden, då området i fråga mättes, finnes alltid utsatt på engelska amiralitetets sjökort, men däremot ej på de svenska.
(Nordisk Familjebok, andra upplagan. )
Sjömätning, kartläggning af kuster och angränsande vattenområden, hvarvid vattnets djup och bottenlagets beskaffenhet noggrant undersökas genom lödning. För utförande af sjömätning invid en kust erfordras först upprättande af ett triangelnät såsom vid kartläggning af landområden. I vissa fall måste man dock nöja sig med mindre noggrant bestämda baser. Utgående från två punkter i triangelnätet (eller från en tillfälligt uppmätt bas) verkställer man därefter den s. k. detalj-sjömätningen. Basen (de båda nya baspunkterna) för ett lämpligt område utlägges noga i bestämd skala_ (l.: 20,000 i .våra. skärgårdar) på ett med väl spändt ritpapper försedt mätbräde, hvilket uppställes på sitt stativ först på den ena, så på den andra baspunkten; och från dessa punkter 'inskäras' med tillhjälp af tub- eller diopterlinjal, syftnålar och ritpenna alla de förut anordnade 'signaler' - ställningar eller med olika figurer hvitmenade stenar e. d. - å stränderna äfvensom byggnader, bryggor o. d., som kunna iakttagas från baspunkterna, hvarefter inskärning af återstående signaler och föremål eger rum från andra, noggrant inskurna och för ändamålet väl belägna signalpunkter. Därpå utritas på mätbrädet så noga som möjligt under förflyttning från den ena signalen till den andra strändernas konturer. När man på så sätt har det område, som skall mätas, utritadt på mätbrädets papper eller kartlagdt, hvad strandkonturerna vidkommer, uppdras på detta papper eller på en särskild, från nätkartan noga afstucken lodningskarta parallella 'lodlinjer' på ett afstånd af 50 m. från hvarandra eller mera, beroende på den noggrannhet, som anses erforderlig. Genom att så noga som möjligt följa linje efter linje med roddbåt, ång- eller motorslup och därunder utföra täta lodningar på bestämda mellanrum utrönes bottendjupet och bottnens beskaffenhet, hvarvid alla 'lodskott' (se Lodning) antecknas i ett lodningsprotokoll, där äfven de vinklar införas, som alltsomoftast mätas med lodningskvintant (se Lodning) mellan två på kartan noga bestämda signaler eller andra föremål och hvilka man jämväl oförtöfvadt afsätter på kartan medelst stationpointer (se d. o.) för att närmare bestämma läget af motsvarande lodskott äfvensom för att, om behöfligt är, rätta lodbåtens kurs. Samtliga, hvartannat eller hvart tredje etc., lodskott och särskildt sådana, som afsevärdt skilja sig från närliggande, utsättas därefter på sina rätta platser på lodningskartan. Därefter undersökes, om bottendjupen såväl längs efter hvarje lodlinje som på sidorna därom till eller aftaga någorlunda jämnt. Där så ej är fallet, förefinnes 'anledning' att närmare undersöka djupet. Ofta påträffas invid sådana 'anledningar' betydligt mindre djup, än hvad lodningarna 'på lodlinjerna' ange. Genom sådan parallell-lodning (till skillnad från förut bruklig, mera oregelbunden lodning, 'stjärnlodning') jämte undersökning af alla 'anledningar' blir bottendjupet i allmänhet med fullt nöjaktig noggrannhet utrönt Ehuru alla föremål och alla djupsiffror, som utsättas i lodningskartan (och sedermera i sjökorten), måste anses rätt belägna och bestämda, är det dock icke alldeles uteslutet, att man äfven under nyare sjö-mätningar kan förbigå enstaka, smärre grund, ifall bottendjupen äro mycket växlande. Därför plägar man ofta, i synnerhet i farleder inomskärs, medelst släplodning ytterligare förvissa sig om, att inga farliga grund förblifvit oupptäckta. - Flera lodningskartor sammansättas till större sådana, hvarför det är nödvändigt, att vissa föremål eller signaler äro gemensamma för angränsande lodningskartor, så att 'konnekteringen' kan ske riktigt. - Utan K. M:ts tillstånd får sjömätning icke ske i svenskt territorialfarvatten. Svenska sjömätningar ega rum endast i dessa samt närmast utanför liggande farvatten. Däremot bedrifves en mycket omfattande sjömätning äfven i aflägsna farvatten af engelsmän, fransmän, tyskar och amerikaner. Sjömätning af områden på större afstånd från land sker naturligtvis mycket mindre noggrant. Där djupet så medger, förankras fartyg för att tjäna som utgångspunkter och ledning för lödningarnas utförande, och dessa fartygs lägen utrönas så noga som möjligt. Å farvatten med större djup verkställes djupsjömätning å bestämda kurser från fartyg, som äro särskildt utrustade för djuplodning. Äfven härvid undersökas så vidt möjligt alla 'anledningar' närmare. - Jfr Kvintant, Lodning, Navigation, sp. 637, Pothenotska problemet, Sjökarteverket, Sjökort, Stationpointer och Triangelmätning. H. W-1.
(Nordisk Familjebok, andra upplagan. )
Ordet skate är sannolikt mycket gammalt. Det användes bla. i Småland och Östergötland för att beteckna olika former på träd. Ordet kan också synas på äldre kartor.
Exempel: en stenig landudde som skjuter ut mot havet kan benämnas skate. Heter en sådan landudde t.ex. Holmudden, kan den på äldre handritad karta benämnas Holmskaten, eller, om Holm betecknar en gård eller annan boplats, Holms skate.
Vidare kan skate innebära spetsen av en socken som inskjuter mellan andra socknar eller annat härad.
Avslutningsvis kan skate avse del av socken som genom vattendrag ligger avskild från den övriga socknen.
Se Ekonomiska kartor.
Se Laga skifteskartor.
Se Geografiska kartor...
A spill is a thin slip of wood, or a folded or twisted piece of paper, used for lighting a candle, pipe, etc. A spill-burn is a small brown mark or hole in paper caused by a fallen spill or by small amounts of burning material from the candle, pipe, etc.
Any change made in some copies before publication produces different “states”. Changes can occur while the entire edition is still in the publisher’s hands, or at the printer’s, at the binder’s, or even at a stage between the issue of some of the review copies and the actual date of publication. States are bibliographically interesting, but not necessarily hugely significant. A famous example of a state is Boswell’s Life of Johnson. Some copies have “gve” on vol. I, S4 recto; others have the correct word, “give”. The mistake was noticed during the print run and corrected by the printer. Sheets with the mistake “gve” are self-evidently in the first state. This does not however constitute an issue point; copies with this sheet in both uncorrected and corrected state were bound up at the same time and both were available to the first purchasers on publication day, 16 May 1791.
Tjänsteman vid Rikets allmänna kartverks geodetiska byrå.
Se även Geodet, Geodesi.
1750 - 1820-tal. Täcker större delen av de på 1700-talet bebodda delarna av landet. Upprättades i samband med den första stora jordreformen. Tomtkartor i skala 1:2 000, odlingsjorden vanligen i skala 1:4 000. Det förekommer också utmarkskartor i skala 1:8 000.
Se även Tegkartor, Enskifteskartor, Laga skifteskartor.
“På bekostnad av”
Svenska Topografiska kartan / Generalstabskartan
Kartan skulle utgöras av en konceptkarta i skalan 1:20 000. Från denna skulle en specialkarta framställas i skala 1:100 000, vilket gjordes genom förminskning. Denna i sin tur förminskades till en generalkarta i skala 1:500 000 samt en vägkarta i skala 1:1 miljon.
Skalan 1:4 000 innebar att man kunde få med hela byperspektivet på en karta.
Karta i 'modellform' som kan beröras, kan därför även användas av blinda.
Se Geometriska kartor.
Karta som visar jordskorpans byggnad. Formgivningslära med sikte på materialens egenskaper.
Okänt land.
En atlas skapad av Abraham Ortelius. Läs mer om Ortelius.
Se Ekonomiska kartor.
Lightly attached by gum or paste, usually at the inner edge. Tipped-in items may include integral material, such as the colour plates in deluxe illustrated books, or extraneous matter such as letters or signed slips of paper added later by the owner.
Each plate is preceded by a thin sheet of tissue, intended to prevent any offsetting from the illustration onto the adjacent text page. Tissue guards may be tipped in or loosely inserted. It is not normally possible to state whether or not they were issued by the publisher, and so their presence or absence is rarely considered crucial.
Se Generalstabens topografiska kartor.
Se Generalstabens topografiska kartor.
Transkriptio'n /lat. transcrip'tio/, omskrivning. Verb: transkribera.
Språkvetenskap, överflyttning av en text (ord) från ett alfabet till ett annat.
Sker denna överflyttning bokstav /tecken/ för bokstav, talar man om translitteration (translitterering), under det att transkription i regel får betyda en åtminstone tillnärmelsevis fonetisk omskrivning.
Translitteratio'n, språkv., omskrivning bokstav för bokstav (se Transkription), Verb: translittere'ra.
Se Storskifteskartor.
The back of a leaf; the side presented to the eye when the leaf has been turned over. The left-hand page of an open book is the verso of that leaf, and faces the recto of the next leaf. In a conventional book, the page number of the verso is an even number.
Dekorativa symboliska figurer för att visa de fyra väderstrecken. Istället för en norrpil där de fyra väderstrecken visas ritade man dessa fyra figurer i vart och ett av kartans fyra hörn. Figurerna blåser luft från var sitt håll inåt mot kartan.
Två fyrar i Furusundsleden, väster om Yxlans södra del.
Gärde.
'-inge' = folk som bor på en plats
'-lev' = något som man ärvt
'-vin' = äng eller betesmark
