1706-84.
Engelsk kartograf. Han utarbetade en 'Universal Atlas' som kom i flera utgåvor, även efter hans död. (4:e ed., 1790).
Bland arbeten.
Universal Atlas.
Phillips.
Doctor Medicine & Mathematics, cartographer,
Bland arbeten.
Bentheim Blaeu 1635, 1649 & 1662;
Bentheim, Hondius 1633.
Tooley.
Ca. 1632-1712. Född i Franche Comte, död i Paris.
Fransk kartograf. Han var från början bildhuggare, men efter att ha gift sig med dottern till en känd kartograf, Nicolas Berey, gick han över till sin svärfars yrke, och ägnade sig åt geografiska studier. Han kom i kontakt med familjen Sanson (se dessa) och övertog till slut merparten av deras kartor. Flera av dessa lät han utföra i större skala. Hans kartor utmärker sig som sällsynt vackra. Hans första kartverk, 'Atlas Nouveau', utkom 1681 med 45 kartor. Det följdes av en rad utgåvor, från 1695 med titeln ändrad till 'Atlas Francois'. 1693 utgav han även ett sjökartverk. 'Le Neptune Francais ou Atlas Nouveau des Cartes Marines'. Efter Jaillots död fortsatte vissa medlemmar av hans familj verksamheten fram till 1780.
Jaillot's kartor utmärker sig för storlek och skönhet. Vad som är typiskt för Jaillot är att han ökade kartorna på bredden vilket var en lyckad idé parad med vackra koloreringar, ofta som gränskoloreringar, vilket även gör hans kartor tydliga och lättlästa.
Bland arbeten.
Atlas Nouveau.
Atlas Francois.
'Le Neptune Francais ou Atlas Nouveau des Cartes Marines.
Nouv. biogr. gen. - Tooley. RdeT.
Ingermanlandiae – Homanns Erben 1734
'Stockholms skärgård. Dalarö - Landsort'. - Stockholm 1933.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
