VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Året är 1721. Fjärdarna utanför Kapellskär i Stockholms norra skärgård har hela sommaren varit platsen för ett fantastiskt skådespel. Mäktiga linjeskepp med upp till 90 kanoner, med krigiska eller mytologiska galjonsfigurer, väldiga vapensköldar på aktern, gigantiska segel i den begynnande nordostliga vinden, och jättelika flaggor lojt svängande från stormast och flaggspel, trängs om utrymmet med mera lättmanövrerade fregatter, mindre skonarriggade korvetter och grundgående galärer. Förbindelserna upprätthålls med färgglada signalvimplar hissade efter invecklade koder och kurirer i roddslupar eller snabbseglande skärbåtar. Överallt hörs båtmanspipor drillande. Det råder uppbrottsstämning, nu en tidig morgon i augusti. Men trots att vi är långt inne i Stockholms skärgård är det endast ett mindre antal fartyg som för de svenska blågula färgerna i sina dukar. De flesta har faktiskt engelsk flagg. den blåa med unionsmärket i övre hörnet, och från det största linjeskeppet, "Sandwich", vajar en engelsk amirals befälstecken, nämligen Sir John Norris, med vedernamnet "Foul - Weather - Jack", ett namn som antyder att hans förhållande till vädergudarna inte varit det bästa.

Den svenska stormaktstiden står inför sitt slut. Genom Karl XII:s huvudlösa politik är landet utarmat. Det råder brist på allting utom på kraftlösa och rådvilla politiker. Ostkusten har härjats av ryska galärflottor både 1719 och 1720. Under senvåren 1721 hade tsaren för tredje året i rad sänt ut en straffexpedition mot vår östra kust - denna gång gällde det Norrland - i ett nytt försök att tvinga den svenska regeringen till fred och få slut på de ändlösa förhandlingarna på Åland och i Nystad. Och nu i augusti går det rykten om att tsaren samlar en ny flotta på 300 galärer vid Ledsund på Åland.

Bakgrunden till det brittiska eskaderbesöket var ett avtal med England om militär hjälp mot de upprepade ryska kusthärjningarna. Amiral Norris har i kraft därav angjort Söderarm och låtit sina 23 skepp och 9 fregatter jämte ett antal mindre enheter kasta ankar vid Kapellskär den 5 juni 1721. Han eskorteras av en svensk eskader omfattande 11 skepp och 9 fregatter, kompletterade med några galärer, under befäl av greve Claes Sparre ombord i 92 kanoners "Enigheeten" med 770 mans besättning.

Det var inte första gången Norris var inne i Östersjön. År 1716, när han var där för tredje gången, kryssade han omkring i södra Östersjön tillsammans med danska och ryska flottenheter med vissa planer på landstigning i Skåne. Därav blev dock intet. Två år senare återkom han för att bl.a. med en dansk eskader hålla den svenska flottan innesluten i Karlskrona, men året därpå måste han efter Sverigeavtalet byta sida. Hans uppgift blev nu som sagt att avskräcka ryssarna från fortsatta härjningar. Det gjorde han minst sagt halvhjärtat. Han var helt enkelt mästare på att hitta på undanflykter när det gällde att leverera batalj mot ryssarna. Några exempel. 1719 började ryssarna sina härjningar den 11 juli och Norris, som låg i Köpenhamn, fick order att omedelbart förflytta sig till krigsskådeplatsen. Han gjorde det med en så utstuderad långsamhet att han inte anlände till Dalarö förrän i september. Ryssarna hade då lämnat våra farvatten redan den 20 augusti. Året därpå låg han och kryssade mellan Gotland och Landsort medan en rysk galärflotta avbrände Norrlandskusten. Regeringen framförde då önskemålet att han tillsammans med en svensk flottenhet skulle genskjuta den ryska galärflottan vid Hangö, men Norris nekade att deltaga. I stället fick man honom att tillsammans med svenskarna blockera Reval. Man låg overksam där några veckor, varefter Norris avseglade till Dalarö, påstående sig behöva vatten och proviant.

Och nu 1721 upprepas låtsasleken. Han ligger i stort sett overksam vid Kapellskär medan ryssarna i relativt lugn bränner norrlandskusten för andra gången. Vad berodde då denna inaktivitet på? Knappast på feghet eller överdriven försiktighet. Det motsägs eftertryckligt av hans biografi såväl före som efter hans Östersjöbesök. Nej, förklaringen ligger i hans verkliga men hemliga uppdrag i denna oroliga del av världen. Före 1719 var hans uppgift att förmå Sverige sluta fred med Hannover och Preussen, vilket han med svävande löften om hjälp mot Ryssland även lyckades med. Därefter skulle han se till att våra självständighet gentemot Ryssland bibehölls samtidigt som han på intet sätt fick störa handeln med Ryssland. Han var förresten mycket god vän med tsar Peter, av vilken han en gång blivit erbjuden högsta befälet över Rysslands flotta.

De blåögda svensk politikerna trodde emellertid att han var här för att ge oss aktiv hjälp mot ryssarna. Inte ens när ryska underhandlare på våren 1719 sade till Horn, att de var beredda att betala tusen dukater för varje skott som den engelska flottan lossade mot den ryska, anade man att Norris spelade under täcket med Sverige. Kulmen, men samtidigt slutet på detta dubbelspel, kommer i augusti. De sega fredsförhandlingarna hade flyttats över till Nystad utanför Åbo. Envisa rykten gör gällande att en ny rysk galärflotta ligger beredd för ytterligare en invasion mot den sargade svenska kusten. I samma veva lättar alltså Norris ankar vid Kapellskär för att segla hem. De svenska fredsunderhandlarna Lillienstedt och Strömfelt har då inte mycket annat att göra än att den 30 augusti underteckna fredsfördraget, som definitivt sätter punkt för den svenska stormaktstiden.

Men så helt overksamma hade dock inte Norris och hans manskap varit, varken 1721 eller under tidigare år i Östersjön. En sjöatlas utgavs nämligen i London några år senare, 1728. Den innehöll enligt titelbladet en komplett sats kartor över Nordsjön, Kattegatt och Östersjön med en special över Karlskronas örlogsbas och tre detaljkartor över Stockholms skärgård. Visserligen såg man på den tiden väsentligen mildare på spionverksamhet än nu - ordet hade vid den tiden nätt och jämnt vunnit burskap i svenska språket - men trots detta framstår dagens spionaffärer som rena småpotatisen jämfört med Norris prestation på området. Specialen över Karlskrona örlogsbas är ytterst noggrant gjord. Den tillkom 1718, då han tillsammans med danskarna blockerade Karlskrona. Den är försedd med en detaljerad text, som redogör för antalet örlogsfartyg i hamnen, var batterierna är placerade och hur omfattande de är på t.ex. Kungsholmen, Tjurkö, Drottningskär, Hästholmen och Lindholmen. Kruttornens lägen är noga angivna och knappast några detaljer av vikt utlämnade. Förmodligen hade han fått viss hjälp med kartan av vår dåvarande ärkefiende Danmark, men Norris karta från 1718 visar en sådan aktualitet att han själv måste ha låtit bedriva en aktiv underrättelseverksamhet inne i själva fästningsområdet, hur detta nu har gått till.

Men det är en principiell skillnad mellan Karlskronakartan och de tre specialerna över Stockholms skärgård. Den förra är gjord under krigstillstånd och kan därför betraktas som "legal" spionkarta. De senare däremot upprättades under en tid då England påstod sig stå på vänskaplig fot med Sverige. Och inte nog med detta. När Norris publicerade kartorna 1728 så kom de ironiskt nog att utgöra de allmänt använda sjökorten över Stockholms skärgård, ja, i praktiken de enda brukbara. Man får hålla i minnet att svenska kartor över Sverige och dess farvatten var sekretessbelagda vid denna tid.

De dittills bästa svenskritade sjökartorna hade Petter Gedda och Werner von Rosenfeldt som upphovsmän. De färdigställde "General - Hydrographisk - Chart - Book öfwer Östersiön och Katte-Gatt". Kartografiskt utgjorde denna "Chart-Book" - däribland en special över Stockholms skärgård - ett för sin tid epokgörande verk men det var helt omöjligt att navigera efter inomskärs, eftersom det saknades alla upplysningar om farleder, grund, vattendjup etc.

Den engelska utgåvan hälsades med tillfredställelse av utländska sjöfarare - och även av svenska handelsflottan - som ansåg det dittills tillgängliga kartmaterialet otillfredsställande varför man bara kunnat besegla svenska inre farvatten med hjälp av styrmän, föregångare till dagens lotsar. Den uppfattningen delades alltså av Amiral Norris, som under de tre somrar han var stationerad i eller kring Stockholms skärgård lät sina officerare utföra mycket omfattande mätningar. Det är förunderligt att svenska myndigheter på intet sätt reagerade när Stockholms skärgård vimlade av lodande slupar med utländsk hemort. Hans rekognosceringskort från Landsort till Söderarm visar hur omsorgsfullt leden in till Stockholm och vidare upp mot Furusund är uppmätt, noga angivande djup och grund. Något liknande kunde inte ens de manuskriptkartor uppvisa, som under 1690-talet utarbetades av Carl Gripenhielm. Svenska flottan hade förmodligen tillgång till specialkartor - även om jag inte hittat någon sådan - som endast utlämnades till örlogsfartyg, och det är att förmoda att dessa hade samma grad av tillförlitlighet som Norris i de leder som han ägnade sitt intresse. Husaröleden t.ex., som Norris tydligen inte ansåg sig ha nytta av, finns endast antydd på hans kartor och saknar helt de för navigationen nödvändiga uppgifterna.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att de uppmätta lederna navigationsmässigt är av hög klass, medan kartorna däremot kartografiskt sett är undermåliga, vilket en enkel analys strax visar.

Lägesangivelserna är till stor del missvisande. Så t.ex. ligger ju Vaxholm i verkligheten cirka 2 distansminuter väster om Dalarö, men på Norris karta ungefär på samma longitud. Nordöstra udden på Möja ligger i verkligheten på samma meridian som Furusund, men Norris har placerat den ganska mycket östligare. Avståndsmätningen lämnar även den en hel del övrigt att önska. Han har ungefär samma avstånd mellan Landsort och Dalarö som mellan Dalarö och Möja. I verkligheten är den senare distansen cirka 20 % kortare. Öarnas form är givetvis med de primitiva mätmetoder som stod honom till buds mycket verklighetsfrämmande. Öarna Utö, Rånö, Ålö och Nåttarö har fått gemensam landkontur. Ornö har blivit ihoptryckt på längden, men den utmärkta ankarplatsen i fladen på västsidan är noggrant redovisad. Nämdö är helt bortglömd men i gengäld har Runmarö kallats Nämdö. Utanför Möja har man placerat en mycket stor ö som döpts till Mogan och som möjligen kan vara ett konglomerat av Bockö, Storö, Lökaö etc. Utskärgårdarna mellan Sandhamn och Söderarm är däremot relativt väl skisserade. Djupen är angivna i fathoms (1 fathom = 1,83 m), bränningar med ett dubbelkors och grynnor med ett enkelkors. De dåtida utprickningarna anges omsorgsfullt. Utanför Gålö t.ex. visar han 4 prickar, medan dagens sjökort upptar 3 prickar och 1 fyr. Djupen är ganska exakta. Vid Växlet noterar han 20 fathoms (36 m). Dagens sjökort visar på motsvarande ställe 32 meter, vid Mälsten anges 64 meter mot dagens 59, utanför Söderarm 40 meter mot 35 på dagens sjökort etc.

Under tre korta somrar lyckades Norris åstadkomma en navigeringsbar om och inte kartografiskt godtagbar karta, betydligt bättre ur navigationssynpunkt än vad den svenska sjökarteläggningen dittills åstadkommit. Detta är utan tvekan en bragd om man betänker att kartläggningen förmodligen gick till så att man utvalde ett antal högt liggand punkter och därifrån med hjälp av kompassen utan korrigering för missvissningen pejlade riktningen till kringliggande orter. Missvissningen var på den tiden ganska stor, enligt uppgift mer än 10 grader. All hjälp av s.k. isobarer var givetvis uteslutet.

Helt friktionsfritt förlöpte dock inte Norris skärgårdskryssningar. Drygt 1 distansminut nordost om Kapellskär ligger Fårholmsrevet. Vid insegling till ankarplatsen norr om Kapellskär grundstötte Hans Majestäts skepp "Worcester", ett fjärde klassens linjeskepp med 50 kanoner och 280 man, under befäl av Commander Mann, på en 3 meters grynna söder om Fårholmsrevs fyr. Det blev en ordentlig smäll och fartyget blev inte flott förrän efter 8 dagar sedan allt löst inklusive kanonerna lossats.

Även om Norris eskader inte var inbegripen i någon som helst batalj under sina kryssningar i Östersjön, så fick han ändå betala tribut i form av döda. Fler besättningsmän fick ju på den tiden sätta livet till genom sjukdomar än i egentlig strid. På St Fårholmen ligger två engelska sjömän begravda. Över den ene restes en gravsten med inskriptionen: "Here lyes the Body of Rob. Mobbs departed this Life 21 July 1721. Age 51". Gravstenen fanns på ön för några tiotal år sedan, men tycks nu vara försvunnen. Den andre hette Rob. Bernhard och dog den 11 augusti 1721, några dagar innan eskadern återvände till England. Enligt lokal tradition lär även han ha haft en gravsten på St. Fårholmen.

Det finns ytterligare ett minne av Norris besök i dessa trakter. På Marö, ett litet stycke från nordvästra stranden, finns på en berghäll en latinsk text inristad, som i fri översättning lyder: "En eskader omfattande 30 skepp tillhörande Sverige och Storbritannien under befäl av rådsherren och överamiralen den vördade greve Sparre och den engelske amiralen John Norris låg för ankar här tillsammans med mindre galärer år 1721". Det var inte första gången denna berghäll lockade till inristningar. Hertig Johan, sedermera Johan III, fördes 1561 denna led som sin bror Eriks fånge från Finland, men under ett uppehåll, kanske i väntan på gynnsam vind, gjordes en ristning i hällen.

Den 20 augusti 1721 avbryter alltså Norris sin vakthållning vid den svenska kusten. Man ställer sig onekligen frågan: Varför valde han att gå denna svårnavigerbara led genom Stockholms skärgård? Det var väl knappast för att han ville avnjuta skärgårdens skönhet. Knappast heller för att han ville testa sina egna kartor. Troligare är väl att han inte ville riskera ett möte med den ryska flottan, som låg i Ålands skärgård. I varje fall lättade den förenade svensk-engelska eskadern ankar tidigt på morgonen den 20 augusti. Först seglade den svenska brigantinen "Sjökatten" följd av tre engelska fregatter. Därefter kom greve Sparres "Enigheeten" med en galär på var sida. Amiral Norris flaggskepp "Sandwich" låg i kölvattnet i spetsen för de övriga engelska och svenska fartygen. Utomordentliga försiktighetsmått hade vidtagits. Alle man var på däck, beredda att ingripa. Vid smala passager låg slupar förankrade, om styrbord med flaggor i masterna, om babord med kala masttoppar, representerande rusk- respektive slätprickar. Men allt gick programenligt. I Grönbergsleden, dvs. Furusundsleden, ned till Trälhavet, över "Harro Fuer", alltså Kanholmen, förbi "Dollars Castle" gick färden och vid Landsort kom man ut i öppen sjö den 21 augusti, alltså redan efter två dagar.

Någon har framkastat tanken att Norris karta över Stockholms inre skärgård skulle ha tillkommit under denna resa. Men det låter otroligt att man under endast två dagar lyckats tillverka den dittills enda i allmänt bruk användbara sjökartan över dessa farvatten, även om greve Sparre som ett led i sin gästfrihet inte bara visat vägen utan även stått till tjänst med en del detaljupplysningar. Det ligger helt säkert tre somrars intensivt arbete bakom verket.

Sir John Norris återvänder alltså hem till England. där han fortsätter sin karriär och så småningom blev högste befälhavare över engelska flottan. 1744 avgick han ur aktiv tjänst.

Ur "Kring ortnamn i Stockholms skärgård
från Arholma till Landsort" av Åke Gehlin.
Bokförlaget Prisma, 1982.

FULVÄDERJACKS SPIONKARTOR.