VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Föredrag hållet i Blå hallen i Stadshuset den 4 december 1933 vid festen till 450-årsminnet av boktryckarkonstens införande i Sverige av Riksbibliotekarien Isak Collijn.

”Bochatryckiaren medh krochotta nesan zacer till iij marck fore kniffdragit och feste lagh sielff iij:e ath han ey slogh quinnan. Dabit 3 mark fore bade”. Denna för boktryckarskrået mindre smickrande notis i Stockholm stads tänkebok för den 21 mars 1495 är en av de få svenska urkundsuppgifter, som bevarats till våra dagar, om de män som tidigast utövat Gutenbergs konst i vårt land. Tyvärr nämnes icke boktryckarens namn i dessa rader.

I en annan källa, några notariatsinstrument, av vilka avskrifter finnas i en kopiebok i Riksarkivet, förekommer som vittne i Stockholm och på den ärkebiskopliga gården Almarestäket ”Bartholomaeus Gothan: impressor librorum”, boktryckare, varigenom dennes vistelse i Stockholm kan bestämmas till år 1486 och 1487. I Vadstenamunkarnas dagbok, det s.k. Diarium Vadstenense, omtalas, att en eldsvåda den 15 okt. 1495 förstörde klostrets sjukstuga, varvid också en liten press med typer, som varit i verksamhet ett halvt år, ödelades. Samtidigt blev ett här förvarat lager av den i Lübeck år 1492 tryckta upplagan av Birgitta uppenbarelser, som tillhörde en borgare i Lübeck, lågornas rov. En synnerligen viktig urkund från år 1508 finnes i Riksarkivet. Det är ett kontrakt mellan domkapitlet i Uppsala och köpmannen Peter Hasse i Lübeck om tryckningen av en ny upplaga av den stora mässboken för ärkestiftet, Missale Upsalense, som första gången trycktes i Stockholm år 1484 av Johann Snell. Detta kontrakt och Hasses förbindelse att fullgöra tryckningen innehåller en mängd ur boktryckeriteknisk synpunkt viktiga detaljer och bestämmelser om tryckets utförande, exemplarens illuminering, bindning, upplagans storlek m. m.

Sedan flyter de arkivaliska källorna rikligare, men den viktigaste källan i och för studiet av vår äldsta boktryckerihistoria utgör otvivelaktigt de tryckta böckerna själva. Mången gång talar boktryckaren här direkt till läsaren ur bokens slutskrift eller tar utgivaren eller korrektorn till orda i företalet, - de äldsta tryckta böckerna saknar i regel titelblad. Lika ofta innehåller boken dock ingen som helst uppgift om vare sig boktryckare, tryckort eller tryckår. Det är då som man måste tillgripa den typjämförande metoden för att kunna tillskriva ett osignerat tryck en bestämd press och ett visst år. Denna forskningsmetod består i en minutiös granskning och jämförelse av det typografiska materialet, stilar, anfanger, illustrationer, rubriktecken och andra typografiska ornament, varvid utgångspunkten tages från daterade och firmerade tryck. Man måste även undersöka sättarens praxis, t. ex. hans sätt att placera arksignaturer, begagna paginering och kustoder, komplettera stilarna genom nygjutning eller användande av främmande typmaterial m. m.

Under 1400-talet hava i Sverige endast 15 skrifter blivit tryckta, därav 113 i Stockholm, vardera en i Vadstena och Mariefred. Av dessa äro några blott bevarade i obetydliga fragment, två äro dessutom s. k. ettbladstryck, d. v. s. ensidigt tryckta blad. De flesta av våra äldsta tryck utgöras av liturgiska böcker avsedda för kyrkligt bruk, missalen, breviarier, psaltare, bönböcker.

Till Sverige har boktryckarkonsten kommit från Lübeck. Med denna mäktiga hansastad hade vårt land redan tidigt starka handelsförbindelser. Lübeckska tullräkenskaper visa också, att en livlig bokhandel ägt rum från Lübeck på svenska hamnar, särskilt Stockholm, Kalmar och Söderköping. Lübeck är den nordtyska stad, där boktryckarkonsten tidigast utövades – redan i början av 1470-talet trycktes böcker här – och där den under de följande årtiondena tog ett livligt uppsving. Vad var naturligare än att konsten härifrån skulle sprida sig till de nordiska grannländerna, med vilka Lübeck stod i så livlig förbindelse

Det är samma boktryckare, Johann Snell från Lübeck, som tryckte den första boken i Danmark – i Odense år 1482 – och den första boken i Stockholm följande år. I Stockholm torde han hava varit verksam åren 1483-1484. Sedan finns vi åren 1486-1487 en annan lübecksk boktryckare verksam i Stockholm, den nyssnämnde Bartholomaeus Ghotan. År 1495 – kanske redan från 1487 är en Johann Fabri, Smit eller Smedh verksam här, som troligen var Ghotans svåger. Han dog år 1496 i Stockholm, men hans verksamhet fortsattes av hans hustru Anna. Möjligen är han på grund av verksamhetsåret identisk med den i Tänkeboken omnämnde boktryckaren med krokig näsa. På hans press ha breviarier för Uppsala och Strängnäs stift blivit tryckta samt den första lilla boken på svenska språket. En boktryckare, som spelat en mycket stor roll i 1500-talets svenska boktryckerihistoria är Georg eller Jürgen Richolff d. y., som likaledes var från Lübeck. Han är mest bekant som tryckaren av Nyia Testamentit 1526 och Gustav Vasas bibel 1540-1541. Richolff lämnade Stockholm efter testamentets fullbordande, varefter konung Gösta ansåg sig hava nog av utländska boktryckare och i stället besatte Kungl. Tryckeriet med ”goda swenska karla”. Men när den stora bibelupplagan skulle tryckas blev det nödvändigt att åter kalla Richolff. Under 1400-talet voro också två små klostertryckerier i verksamhet i Sverige: det ena, som nyss nämnts, i Vadstena år 1495, det andra i Mariefreds kloster vid Gripsholm 1498.

De två första verksamma boktryckarna äro således Johann Snell och Bartholomaeus Ghotan. Då vi i dag fira 450-årsminnet av boktryckarkonstens införande i vårt land, må det vara tillåtet att något dröja vid dessa båda män, deras liv och verk. Den bild som kan givas av dem är hopfogad av små detaljer, samlade från skilda källor, oftast svårtillgängliga, dock mest från deras tyckta verk. Då den tid som står till mitt förfogande är knapp, måste jag inskränka mig till en skildring efter stora linjer – bevisen för dessas riktighet har jag nedlagt i flera tryckta studier om vår äldsta boktryckerihistoria.

År 1481 är en Johann Snell från Einbeck i Hannover inskriven vid Rostocks universitet. Man antager numera allmänt, att denna Snell är identisk med vår boktryckare och att han redan före denna tid varit verksam i Michaelisbrödernas tryckeri i denna stad. Sin verksamhet har han emellertid delat mellan Rostock och Lübeck, ty år 1480 har en bok utkommit i Lübeck, som är tryckt med typer, vilka kunna visas tillhöra Snells pressar. I Lübecks skottregister finnes åren 1480 till 1519 en mester Johan upptagen, som än kallas bokedrucker, än bokebynder. Han innehade en boda, verkstad, i hörnet av Breite- och Mengstrasse snett emot det hus, som år 1492 ägdes av den andre i Stockholm verksamme boktryckaren Bartholomaeus Ghotan. Någon annan boktryckare med förnamnet Johann är icke känd denna tid i Lübeck, varför man med stor sannolikhet kan antaga, att mäster Johann och boktryckaren Johann Snell är en och samma person. År 1482 utkom i Odense i Danmark ett litet tryck handlande om ön Rhodos belägring av turkarna och johanniterriddarnas tappra försvar av denna ö, i vars slutskrift Johann Snells namn för första gången förekommer. Han kallar sig här ”artis impressorie magister”, magister i boktryckarkonsten. Till Odense hade han säkerligen kallats för att trycka ett breviarium för Fyens stift, varav ett defekt exemplar blivit bevarat till vår tid jämte några fragment. Från Odense har Snell åter begivit sig till Lübeck, där en rad smärre tryck från denna tid, bl. a. bullor och avlatsbrev kunna uppvisas, vilka utgått från hans tämligen obetydliga officin. På sommaren år 1483 torde Snell hava begivit sig sjövägen till Stockholm, säkerligen på kallelse av ärkebiskop Jakob Ulfsson för att trycka ett missale för Uppsala ärkestift. Av detta missale finns nu intet fullständigt exemplar bevarat, - överbibliotekarien Klemming, som inlagt så stora förtjänster om vår äldsta boktryckarhistoria, har av pergamentsomslag kring arkivhandlingar särskilt i Kammararkivet för Kungl. Biblioteket sammansatt ett exemplar, i vilket endast nio blad av de 224, som ett fullständigt exemplar torde hava innehållit, saknas. Särskilt karakteristiskt är den grova, kraftiga missaltypen, som icke anträffats i något tryck utanför Sverige. Bland de blad, som saknas i Kungl. Bibliotekets exemplar, befinner sig också tyvärr det sista, som kan hava innehållit den viktiga slutskriften. Under forskning, som jag anställt i Kammararkivet och där jag genomgått samtliga på så sätt bundna arkivbuntar, har jag endast påträffat ett nytt blad av detta missale, som är intressant ur teknisk synpunkt. Det är nämligen ett kartongblad, på vilket ett i texten överhoppat officium blivit tryckt. Bladet upptager blott en och en halv spalt, baksidan är tom. Av två andra felande blad har jag funnit fragment i en handskrift i Uppsala (C 627), som är bunden i franciskanerklostret i Stockholm.

Jag vill här inskjuta en parentes. Jag nämnde arkivalieomslagen i Kammararkivet. Under reformationens räfst med den papistiska, d. v. s. den katolska litteraturen i vårt land, förstördes utan hänsyn till det kulturella värdet talrika handskrifter och tryckta böcker, representerande det svenska medeltida bokbeståndet i kloster och kyrkor. Den omständigheten, att de till större delen voro skrivna eller tryckta på pergament, har emellertid till vår tid räddat tusental blad, i det att Gustav Vasas fogdar funno dem lämpliga att användas som omslag kring de räkenskaper, som de hade att inlämna till den kungliga räknekammaren. Det är särskilt i Kammararkivet, som sådana omslag finnas bevarade till ett antal av 30- till 40,000. Jag har här antecknat blad av handskrifter från 900- och 1000-talet. Av tryckta böcker, som fått släppa till blad till arkivalieomslag, vill jag endast nämna Gutenbergs bibel, av vilken Vadstena kloster synes hava ägt ett exemplar. Också de äldsta tryckta svenska böckerna, särskilt de på pergament tryckta upplagorna, hemföllo åt denna vandalism, och det har lyckats att av sådana fragment från omslag i arkiven rekonstruera flera böcker, som eljest nu skulle vara okända för forskningen, exempelvis det nyss nämnda Uppsalamissalet av år 1484. Tryckningen av detta missale torde hava börjat mot slutet av år 1483 och avslutats det följande året. Samtidigt har Snell tryckt några andra skrifter, däribland en liten för uppbyggelseläsning och predikobruk avsedd fabelsamling med titeln Dialogus creaturarum eller djurens samtal. Denna bok har en fullständig slutskrift, naturligtvis på latin, som i översättning lyder: ”Föreliggande bok kallad djurens samtal full med vackra fabler är tryckt av Johannes Snell magister i boktryckarkonsten, börjad och med Guds hjälp avslutad i Stockholm i Herrens år 1483 i december månad på den hel. Thomas afton” d. v. s. den 20 dec. Det är på grund av denna datering, som vi räknar år 1483 som boktryckarkonstens födelseår i Sverige. Dialogus creaturarum är en liten kvartvolym om 157 blad, illustrerad med 120 träsnitt, vilka liksom hela boken är en kopierad på en 1480 i Gouda i Holland tryckt upplaga. Träsnitten äro likaledes omvända kopior på de holländska. Den sista sidan har ovanför slutskriften en av två lejon hållen sköld med det svenska riksvapnet tre kronor. Under hänga två sköldar över en gren; den ena torde innehålla Snells bo- eller husmärke, den andra en gren med två eller tre blad eller blommor, vars innebörd foskningen ännu ej lyckats tolka.

Snell har även tryckt två andra smärre tryck, varav det ena torde vara det äldsta i Sverige utförda trycket.

Den nyss nämnda kraftiga missaltypen, som kännetecknar Uppsalamissalet, återfinnes i två rader i ett litet avlatsbrev, som är utfärdat av den påvlige avlatskommissarien Bartholomaeus de Camerino under den resa han åren 1484-1485 gjorde i Sverige för att försälja avlat för ett planerat korståg mot turkarna. Ett enda exemplar på pergament är känt, som finns i Riksarkivet. Av exemplar på papper har jag funnit minst ett dussin i skilda bokpärmar. Texttypen är densamma som Snell använde i det i Odense år 1482 tryckta breviariet; avlatsbrevet måste alltså vara tryckt av Snell i Stockholm och senast 1484. Dateringen är 1480 med tomrum lämnat för en följande siffra avsedd att inskrivas för hand.

Jag kommer nu till fyndet av vad jag antager vara det äldsta av Snell i Stockholm utförda trycket och härmed över huvud taget den äldsta tryckta svenska boken. Jag kanske kan få med några ord berätta om detta fynd – tillika ett blad ur en bokjägares liv.

Några år efter världskrigets slut, befann jag mig i Tyskland på en resa till Spanien. Jag hade tagit vägen över Hannover och passade på tillfället att i Hildesheim uppsöka en gammal vän, en katolsk prelat, som var professor vid ett gymnasium här. Jag hade icke anmält mitt besök, men fann professorn promenerande med sitt breviarium i handen i en underbar trädgård invid den stora domen, där en tusenårig rosenbuske är en av de stora sevärdheterna. Vi hade naturligtvis mycket att språka om, men plötsligt frågade han mig, om mitt bibliotek vore hågat att köpa några av de dupletter, som funnos i hans bibliotek och härmed upphjälpa den dåliga ställning, i vilken hans skola kommit efter kriget. Jag var naturligtvis icke ohågad, särskilt som jag erinrade mig, att vi före kriget fått från samma bibliotek med alla instansers höglovliga tillstånd inköpa det vackra, fullständiga exemplaret av Snells Dialogus creaturarum, som nu utgör en prydnad för Kungl. Bibliotekets svenska samling. Dupletterna voro emellertid icke avsöndrade och jag hade att genomgå hela den stora i alfabetisk ordning uppställda samlingen av sällsynta 1400-talstryck, som funnos i detta gamla bibliotek. Men min möda kröntes med framgång, när jag i slutet av samlingen kom till bokstaven Z, Zutphania, Gerardus de Zutphania, en gammal teologisk bok med titeln Tractatus de spiritualibus ascensionibus, tryckt i Lübeck år 1490 i oktavformat, varav två exemplar funnos. När jag öppnade pärmarna till det ena av dessa exemplar, fann jag inklistrad på främre pärmens innersida det här reproducerade fragment. Det behövs ju knappast en typografs vana öga för att se, att de typer, med vilka detta fragment är tryckt, äro just de som återfinnas i Uppsalamissalet av 1484. Även bandet föreföll mig bekant och jag fann snart, att det måste vara bundet hos franciskanerna på Gråmunkeholmen. Här måste jag nämna, att flera sådana band hava bevarats till vår tid – de flesta finns nu i Uppsala Universitetsbibliotek -, som bundits på bekostnad av gardianen i detta kloster, Knut Jönsson, vilken var en god vän till ärkebiskop Jakob Ulfsson. Jag misstänker på goda grunder, att Knut Jönsson också haft att skaffa med Snells kallande till Stockholm och därmed också varit en bidragande orsak till boktryckarkonstens införande i Sverige. I pärmarna till flera av dessa band sitta märkliga tryckfragment, jag har sålunda här funnit variantblad av Uppsalamissalet, fragment av det av Snell i Odense tryckta breviariet, korrekturlästa blad av Ghotantrycket Vita Katherine, vartill jag senare återkommer m. m. Allt detta bevisar, att franciskanerklostret i Stockholm en bokbinderiverkstad funnits – det var ju vanligt under medeltiden att handskrifter både skrevos och bundos inom klostrens murar – och detta bokbinderi har säkerligen stått i förbindelse med vårt äldsta tryckeri. Jag har därför vågat uppställa den hypotesen, att gråbröderna i Stockholm i något av sina klosterhus på Gråmunkeholmen, d. v. s. nuvarande Riddarholmen inhyst den första i Sverige verksamma pressen.

För att återgå till fragmentet här, så lyckades jag förvärva boken, i vilken det satt dolt. Med ett pålitligt bud skickade jag den till svenska legationen i Berlin, som sedan med kurir befordrade den till Kungl. Biblioteket. Efter min hemkomst underkastade jag densamma en närmare undersökning och kunde då ur den andra pärmen utlösa ännu ett litet fragment, ett stycke av det Snellska avlatsbrevet från 1484. Det var alltså tydligt, att jag här hade att göra med ett nytt hittills okänt tryck av Snell i Stockholm.

Det erbjöd inga svårigheter att bestämma texten, den hör till en under medeltiden mycket använd latinsk grammatika, författad av en viss Remigius, en benediktinermunk från Auxerre i Frankrike, som dog i början av 900-talet. Hur obetydligt detta fragment än är, visar det dock en avfattning, som avviker från andra i Europa kända texter, men återkommer i en i Uppsala omkring år 1518 tryckt upplaga samt i två i Uppsala befintliga handskrifter, därav en från Vadstena kloster. Jag har därför icke tvekat att beteckna detta fragment som utgörande del av det äldsta tryck, som utförts i Sverige. Typernas skärpa i jämförelse med de i Uppsalamissalet berättigar i all synnerhet till detta antagande.

Andra tryck, som kunna tillskrivas Snells Stockholmspress, äro icke kända. Han har sannolikt mot slutet av år 1484 återvänt till Lübeck. En del smärre tryck äro kända från åren närmast efter hans återkomst till Lübeck. Han torde emellertid sedan hava arbetat för en annan boktryckares räkning, kanske mest i egenskap av bokbindare.

Om Bartholomaeus Ghotan, som var verksam i Stockholm 1486-1497, flyta källorna rikligare. Han har utövat en betydande verksamhet som boktryckare först i Magdeburg åren 1479-1483 och därefter i Lübeck. Ghotan var specialist på att trycka psalterier och mässböcker; vi känna missalen för Magdeburg, Lebus, Bremen, Verden, prämonstratenserorden, senare för Strängnäs och Åbo, som lämnat hans pressar. Han har dessutom i mycket stor utsträckning tryckt böcker på plattyska.

För Sveriges har Ghotans verksamhet varit av allra största vikt: under sin vistelse i Stockholm har han tryckt minst fenm böcker. Sedan han återvänt till Lübeck tryckte han här flera stora verk för svensk räkning: år 1488 ett missale för dominikanerorden med en särskild upplaga för Åbo stift, år 1492 den stora upplagan av Birgittas uppenbarelser på latin och antagligen samtidigt en levnadsbeskrivning över den helige Brynolfus.

Av de i Stockholm tryckta böckerna är det omfångsrika Strängnäsmissalet av år 1487. Av detta finns ett exemplar tryckt på papper i Strängnäs domkyrka; av omslag i Kammararkivet har Klemming hopsatt ett exemplar på pergament för Kungl. Biblioteket En levnadsbeskrivning över Birgittas dotter Katherina, Vadstena klosters första abbedissa, blev också tryckt av Ghotan i Stockholm antagligen samma år. Nederst på sista sidan finns tryckorten angiven: Impressum Holmis, tryckt i Stockholm, dock utan angivande av boktryckarens namn. Den här använda lilla texttypen är emellertid densamma, som förekommer i Ghotans tryck i Magdeburg och Lübeck. En psaltare, varav jag funnit ett dussin exemplar i Sverige, bl. a. i flera kyrkor, kan på typografiska grunder också tillskrivas Ghotans verksamhet i Stockholm, vidare en latinsk grammatika (en s. k. donat) samt den första handboken för Uppsala ärkestift. Denna senare bok, som har innehållit 96 blad i 4:0 har jag lyckats rekonstruera så när som på elva blad på grundvalen av ett fynd, som jag gjorde i ett bibliotek i dåvarande S:t Petersburg. Jag skall här med några ord beskriva detta fynd.

Vårt första tryck på svenskt språk är ett litet ettbladstryck, som innehåller en påvlig bulla om avlatens innebörd och väsen. Detta lilla plakat har säkerligen tryckts i Ghotans officin i Stockholm i samband med den jubileumsavlat, som den påvlige nuntien Antonius Masth proklamerade i Stockholms Storkyrka den 28 oktober 1489, då han bl. a. invigde den bekanta statyn av S:t Göran. Ghotan hade vid denna tid lämnat Stockholm, men hans verksamhet torde hava fortsatts av hans svåger den ovan nämnde Johann Fabri. Jag har i bokpärmar i Uppsala Universitetsbibliotek funnit två fullständiga exemplar av detta lilla tryck och under en forskningsresa i Ryssland lyckades jag finna ytterligare två, dock ej så väl bevarade exemplar av samma svenska tryck. På baksidan av ett av de i Petersburg funna exemplaren fanns nu ett korrekturavdrag av ett ark med fyra sidor av ett annat tryck, nämligen den ovan nämnda av Ghotan tryckta handboken för Uppsala ärkestift. Under samma resa hade jag i Universitetsbiblioteket i Helsingfors antecknat några blad, som jag nu fann höra till just detta tryck. Vid min hemkomst anträffade jag ytterligare blad, i K. Biblioteket, i Kammararkivet, i bibliotek i Västerås och Jönköping, kyrkoarkiv m. m.

År 1487 blev Ghotan tvungen att lämna Stockholm och återvända till Lübeck. Omständigheterna vid hans plötsliga avresa från Sverige äro höljda i ett visst dunkel, som något skingras av uppgifter i några ryska sändebudsrapporter. Av dessa framgår, att Ghotan i Lübeck åren 1490-1492 tjänstgjort som tolk åt en rysk ambassad, som storfursten Ivan III Vasiljevitsch sänt till Tyskland under ledning av en grek, Georg Trachaniotes, i och för underhandlingar med kejsar Maximilian. Ambassaden hade även till uppgift att i storfurstens tjänst värva dugliga arbetare, särskilt förfarna i bergsbruk. I en av dessa rapporter, daterad den 25 juli 1492, förekommer nu en passus, som har avseende på Ghotan och hans svenska förhållanden. Härav framgår, att Ghotan i Stockholm varit anklagad för att hava förrått en gosse – hur detta nu skall förstås är ej lätt att avgöra – och att man på grund härav beslagtagit hans hus och ägodelar – väl också tryckeriet – till ett värde av 550 Lübeckska mark, i nuvarande mynt omkring 13,000 mark. Ghotan begär nu genom det ryska sändebudet att erhålla ett lejdebrev av storfursten, försett med hans stora sigill, så att han med detta skulle kunna fria sig för de på honom vilande anklagelserna. Det synes som om Ghotans begäran blivit villfaren, ty på våren år 1493 har han åter besökt Sverige och sin beskyddare biskop Rogge i Strängnäs. Antagligen har han då kunnat reglera sina svenska affärer och återfått sin beslagtagna egendom. Ghotan befann sig nämligen nu på resa till Ryssland och hade själv gått i storfurstens tjänst bl. a. för att upprätta ett tryckeri i Moskva. För att skaffa pengar till resan hade han i Lübeck tagit ett hypotek på sitt hus på 400 mark. Han tog vägen över Åbo, där han den 8 juli överlämnade ett brev till biskop Magnus Stjernkors från hans svenska kollega Rogge i Strängnäs, och har sedan över Reval begivit sig till Moskva. Om hans verksamhet här finns endast tvenne urkunder bevarade. Den ena är en skrivelse daterad den 29 maj 1494 från en borgare i Novgorod till borgmästare och råd i Reval, i vilken man varnar för Ghotan och för hans affärer med storfursten, vilka sägas avse ett anfall på Livland. Ghotan säges hemligen hava lämnat Lübeck på grund av bedrägerier och rådet uppmanas nu att låta gripa honom. Detta synes emellertid ej hava lyckats, ty i en år 1556 nedskriven krönika omtalas, att Ghotan stått högt i gunst hos storfursten och av honom blivit begåvad med rika skänker. Här säges också uttryckligen, att hans uppdrag bestått i att trycka ryska mässböcker, men av några sådana ha inga som helst spår bevarats till våra dagar. Då Ghotan sedan ville lämna Ryssland, plundrade ryssarna honom på all hans egendom, kastade honom i vattnet och dränkte honom. Detta har ägt rum före september år 1496, ty då försåldes hans hus i Lübeck av hans testamentsexekutorer. Detta blev således en tysk boktryckarepionjärs slutliga öde i Ryssland. I den svenska boktryckerihistorien skall Ghotans namn alltid intaga ett framstående rum på grund av de många värdefulla böcker han tryckt för svensk räkning.

Jag vill som avslutning på detta föredrag endast omtala ännu ett fynd, gjort under en av mina utländska resor. Jag har i förbigående nämnt, att ett litet tryckeri var installerat i kartusianerklostret i Mariefred, vilket stiftats av Sten Sture d. ä. och hans gemål fru Ingeborg Thott. Här trycktes år 1498 en liten bok författad av dominikanermunken Alanus de Rupe med titeln De psalterio beate Marie virginis, om jungfru Maria psaltare, en bok präglad av den mystiska och osunda Mariakult, som gjorde sig gälland vid medeltidens slut. Denna bok är nog vårt vanligaste 1400-talstryck, ty munkarna i Mariefreds kloster skänkte med frikostig hand exemplar till sina brödrakonvent i andra länder; ganska många exemplar hava därför funnit vägen till offentliga bibliotek. Jag fann sålunda ett exemplar av denna bok bl. a. i Jagellonska universitetsbiblioteket i Krakau. I pärmarna sutto tvenne korrektur lästa blad. Nederst på det ena finnes en samtidig anteckning på latin, som i översättning lyder: ”Sigfrid, rätta detta korrektur och giv mig ett nytt avdrag tillsammans med det andra korrekturet, men om jag är i sängen, så lägg det i förnstret, ty då skall jag rätta det i natt”. Vi få här icke blott upplysning om boktryckarens namn Sigfrid, som troligen är identisk med en i Stockholm från år 1501 verksam Siffridh bockabindare, utan även en stämningsfull bild från den lugna munkcellen och från arbetet i ett av våra äldsta tryckerier.

För någon tid sedan firade den protestantiska världen och även vårt land 450-årsminnet av Martin Luthers födelse. Ingen person har så som Luther förstått att sätta tryckpressarna i sina idéers tjänst, ingen har heller som han så högt uppskattat betydelsen av boktryckarkonsten. Från Luther härstamma dessa ord: ”Die Buchdruckerei ist summum et postremum donum, das höchste und letzte Geschenk” – boktryckarkonsten är den högsta och sista gåvan. Vi svenskar kunna vara lyckliga över, att vi jämförelsevis tidigt kommo i åtnjutande av denna konsts välsignelse, vi kunna också vara stolta över, att det arv vi för 450 år sedan togo av de lübeckska boktryckarna förvaltats väl. Vår moderna svenska boktryckarkonst står på höjden av det bästa, den är intet annat lands underlägsen. För detta hava vi i främsta rummet våra boktryckare att tacka, såväl magistrarna i denna ädla konst som våra duktiga typografer. När vi därför i dag fira minnet av de män, som på 1480-talet införde Gutenbergs konst i vårt land, må det också vara oss tillåtet att hylla dem, som i dag ägna sig åt denna konst.

VÅRA ÄLDSTA BOKTRYCKARE.