VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Ferdinand Boberg har utfört stora ting som arkitekt. Hans magnifika utställningar, furstepalats och monumentalbyggnader av olika slag ställer honom i rang med våra främsta, skapande konstnärer. Vad han i det stycket utfört behöver här inte särskilt framhävas, det är en redan erkänd gärning, som för all framtid kommer att bevara hans namn ärat och aktat.
Och ändå kan det ifrågasättas, om inte hans största insats ligger på ett annat område: den kulturhistoriska avbildningen. Den som haft förmånen att se resultatet, kvalitativt och kvantitativt, av detta omfattande arbete, blir överväldigad av vad han under 25 år utfört. Under otaliga resor i alla svenska landskap, under ivrigt studium och med flit och målmedvetenhet utförde han jättevärv.
Ingenting var härvid likgiltigt. Alla minnen av vår gamla kultur ingingo i programmet, till en början bergshistoriska monument av olika slag, men så småningom också andra minnesmärken: kyrkor och klockstaplar, fornlämningar och milstolpar, slott och herresäten, gårdar och backstugor - ett nytt Svecia antiqua men betydligt mångsidigare och av ännu större omfång än föregångarens.
Hundratals av dessa svenska monument ha sopats bort, många i all stillhet. Men Bobergs bilder finnas kvar och berätta sin saga av den svunna verklighetens värld. I den egenskapen äro de dokument, som tillhöra vår kulturhistoriska forskning, och som sådana äro de omistliga. Men många, många av de tecknade minnesmärkena finnas kvar, och då ha bilderna även ett annat värde: att väcka och stärka känslan för svensk kultur som den speglar sig i vårt rika och mångskiftande arv. Båda dessa egenskaper ha Bobergs bilder i hög grad.
De ha redan betytt åtskilligt för kulturvärlden, de ha betytt ännu mer för fostran till hembygdsvård och hembygdskärlek, och de komma i framtiden att bli en ovärderlig skattkammare för alla svenskar, som vilja känna sitt land.
Det är en lång och intressant historia, hur detta stora bildverk kom till, en historia så fylld av egenartat samverkande orsaker och samtidigt så lik mästaren Ferdinand Boberg. Han måste själv på sitt karakteristiska sätt få berätta:
"Jag hade före och närmast efter mitt giftermål lärt mig att etsa för att förtjäna en slant då och då i väntan på något arbete som arkitekt. Och jag hade som etsare fått en avsevärd vana att komponera bilder, men proceduren var så komplicerad att jag på 1910-talet, då jag var som intensivast i gång som arkitekt, började på lediga stunder göra kolteckningar och fann den tekniken mycket tilltalande. Jag gjorde en del stockholmsbilder och ett par smedjeinteriörer med hammare samt lyckades snart behärska materialet. 1915 kom avgörandet. Jag var i färd med att avsluta mitt arbete med Nordiska Kompaniets nybyggnad och hade inga nya beställningar i sikte. Min maka var i Lofoten och jag blev av våra vänner Herman Lagercrantz och hans fru bjuden att över ett söndagsdygn gästa dem på Virsbo, vilket jag tacksamt antog. Reste dit lördags kväll och kom tillbaka måndag med huvudet fyllt av ett nytt uppslag.
Jag hade nämligen passat på att se mina gamla bekanta, smältsmedjan och hyttan i Ängelsberg, men fick vid Ramnäs en verklig chock, då jag märkte att smälthammaren var borta och ersatt med en ånghammare, under det stångjärnshammaren användes endast för reparation av spett och andra verktyg. De trasiga vattenrännorna läckte överallt och ny mekanik skymtade i verkstäderna, varjämte den nya kraftstationen var under uppförande. Jag gjorde en noggrann teckning av den briljanta stångjärnshammaren och såg nu klart min uppgift!
Jag kände ju i detalj hela den gamla bergshanteringens alla mekaniska anläggningar i alla deras variationer, jag var driven tecknare och van att komponera bilder, jag var flyhänt och snabb, jag hade just lärt mig kolteckning, och den gamla bergshanteringen sjöng på sista versen - ett härligt arbetsfält hägrade för mina häpnande blickar - tänk om jag kunde få göra ett stort teckningsverk över denna ursprungliga, svenska storindustri! Jag reste hem tidigt måndag morgon efter att ha i förbifarten gjort en teckning av hyttan i Ängelsberg och så satte jag mig att om kvällarna under en vecka utarbeta ett program för den strålande uppgiften. jag utgick givetvis från bergshanteringen som huvudsak, men såg ju samtidigt i andanom magasinet i Ramnäs, den stolta ladugården vid Seglingsbergs bruk, den härliga gamla träkyrkan med sin magnifika stapel i Sundborn och kom så in på alla områden, som voro fulla av svenska kulturminnen: kyrkor, staplar, slott, herrgårdar, bondgårdar, stolpbodar, svalbodar, fatburar, sågar, kvarnar, väderkvarnar - det bokstavligen svindlade för ögonen av utsikten till storartat och nyttigt arbete! jag skulle ha en bil till mitt förfogande under 10 år och göra 100 kolteckningar varje vinter, baserade (som jag då antog) på minst 1.500 studier i fältet under 10 somrars resor från Ystad till Korpilombolo och från Öregrund till Värmlands och Dalarnas finnbygder vid norska gränsen. jag brann av iver - men hur skulle jag få pengar till ett så vidlyftigt företag? Jag fullföljde programmet med en detaljerad finansplan. För ändamålet skulle bildas ett stort konsortium med ett femtiotal medlemmar, vilka skulle satsa ett visst belopp om året, måttligt men dock så tilltaget, att räntan på det vid arbetets avslutande återstående kapitalet skulle räcka till en rimlig pension för min maka och mig under vår livstid. Hela arbetsresultatet skulle som gåva överlämnas till Nordiska museet, vilket likaledes, efter vår död, skulle fritt disponera över det nämnda, överblivna kapitalet.
Jag skulle tillförsäkras rätten att under min livstid bearbeta studiematerialet för lämpliga ändamål.
Men med vem skulle jag kunna rådgöra om möjligheten att ordna en så oerhört komplicerad affär? Till all annan lycka befanns även denna för hela saken mest avgörande faktor vara på förhand planerad!
Jag hade nämligen ritat och övervakat uppförandet av Prins Wilhelms palä på Djurgården, under ledning av förste hovmarskalken Otto Printzsköld, vilken därunder - som jag visste - fått ett gynnsamt intryck av min arbetsförmåga och min disciplin. Nu var han dessutom ordförande i N.K:s styrelse, där jag ofta samarbetade med honom i byggnadskommitten. jag stod alltså i ett sådant förhållande till en av landets högst uppsatta och inflytelserikaste personligheter, att jag ansåg mig kunna be honom om ett råd - och det gjorde jag vid ett sammanträde i N.K. Jag frågade om jag finge besvära honom att med en bil föra honom ut till vårt hem Vintra på Djurgården för att visa några ritningar och anhålla om ett råd i en viktig angelägenhet, vartill han vänligen genast svarade ja - och vi foro dit ut.
Jag hade i förväg ordnat allt i vårt hem. I stora rummet stodo ett dussin inramade kolteckningar och på bordet lågo några studier av smedjor och gammalt Stockholm jämte hela mitt omfattande program för organisationen av mitt planerade företag, givetvis med påpekande av sakens brådskande karaktär på grund av framför allt bergshanteringens redan allvarligt påbörjade och snabbt fortsättande rasering samt omedelbart förestående fullständiga försvinnande.
Printzsköld var till sin läggning ganska reserverad och fåordig, det visste jag nogsamt av erfarenhet, och jag var därför i oerhörd spänning, medan han efter min korta muntliga inledning betraktade ritningarna och studierna och därefter satte sig att läsa igenom min vidlyftiga promemoria. När han var färdig, sade han omedelbart: 'Ja, det här måste man ju helt enkelt hjälpa arkitekten med'.
Döm om min brinnande glädje! Jag tackade honom på det hjärtligaste för hans välvilliga intresse och vänliga löfte och skjutsade honom till hans hem, varefter jag återvände, full av de festligaste förhoppningar om ett förestående arbete av enastående innebörd i olika riktningar. Dagen därpå meddelade han mig, att Konungen, Kronprinsen för Prins Gustaf Adolf, han själv och två av herrarna Wallenberg hade antecknat sig som första medlemmar i konsortiet."
Och så började de många resorna, som för denna speciella uppgift ägde rum under tio år och givetvis berörde alla svenska landskap. Det torde vara få svenskar, åtminstone stadda i kulturella ärenden, vilka berest vårt land så grundligt som Bobergs.
Han har många föregångare. Den som först kommer i tankarna är Erik Dahlbergh, vars monumentala verk Svecia antiqua et hodierna var resultatet av omfattande resor och studier. Som bekant avsåg detta arbete dock endast att avbilda svenska slott och herresäten. Under 1700- talet hade vi flera lärda resenärer, som redovisade sina resultat huvudsakligen i bild, t. ex. Hilfeling och Tham till Dagsnäs, vilka båda hade som uppgift att avteckna och beskriva antikviteter, runstenar, ättehögar, gånggrifter o. s. v. Under detta århundrade ha vi också vår son Linné, som då och då lät en teckning illustrera sina mästerliga skildringar av svenska landskap. Till kategorien av tecknare hörde också P. A. Säve, vilken som antikvitetsintendent gjorde ganska vidsträckta resor. Hans verksamhet koncentrerades dock till Gotland, vars hela allmogekultur han beskrev i bild och ord på ett överdådigt sätt. Och ändå kan man inte finna någon som ens tillnärmelsevis sett landet så i detalj, landskap för landskap, och som återgivit dess monument så allsidigt och ingående som Boberg.
Det var många samverkande orsaker till det lyckliga resultatet. I det föregående har nämnts hans inlevelse, framför allt i bergsmanskulturen, hans anlag och tidiga träning i teckning, hans omfattande resor i utlandet och naturligtvis i hög grad hans arkitektverksamhet. Men därtill kom en viktig omständighet. Boberg var intresserad av alla tekniska nyheter och prövade gärna nya hjälpmedel. Därför tog han tidigt bilen i sin tjänst, ja, han torde vara en av de första kulturhistoriska tjänare i vårt land, som på allvar prövade detta nya fortskaffningsmedel. Detta gjorde att han på relativt kort tid kunde beresa hela landet, och eliminerade en rad av de resesvårigheter, som lade hinder i vägen för äldre tiders resenärer. "Utan ett sådant reseverktyg", säger han själv, "skulle mina svenska bilder absolut icke existerat."
Han började också i sista minuten. Hade han kommit ett halvt år senare med sin plan skulle kriget i hög grad ha försvårat företaget, både av ekonomiska och tekniska skäl men också därför, att denna svåra kristid sopade undan många av de kulturskatter Boberg skulle besöka.
I oktober 1915, då Nordiska Kompaniet stod färdigt, voro de ekonomiska förutsättningarna klara och mångmilafärden kunde börja. Boberg hade för dessa resor beställt en liten Scania-Vabis, men då denna ännu ej var färdig hyrde han en bil för de första resorna. De gingo betecknande nog till Västmanlands bergslag och norra Upplands bruk. Där kom en handgriplig bekräftelse på faran av dröjsmål: i en av bergslagens största smedjor lågo de stora hammarskallarna med nyss avsågade skaft på golvet bredvid städen - alldeles som dödskallar.
Bobergs arbetsintensitet och hänsynslöshet mot sig själv, varom flera roliga vittnesmål nedan skola lämnas, hade till följd att det utstakade programmet kunde fullföljas - och mer därtill. Redan efter första sommaren ökade Boberg därför frivilligt ut planen. I stället för 1.000 kolteckningar åtog han sig att göra 1.200. Antalet studier i fältet trodde han sig kunna öka till 3.000; i själva verket blev det 3.050. Och han säger själv, att detta resultat hade blivit ännu bättre, om de haft en modern snabbgående bil till sitt förfogande.
Det var trots allt åtskilliga besvärligheter att övervinna. Den tunga Scania-Vabis, som han omsider fick, hade endast 20 hästkrafters motor. Den kunde därför göra på sin höjd 40 km i timmen, men i regel höll man endast omkring 30 km, främst på grund av de dåliga och backiga vägarna. De mötande hästarna voro ett annat bekymmer "När man såg en häst komma", berättar Boberg, "var det bara att stiga ur, gå bort och taga honom i betslet och leda honom med sitt fordon och sitt folk förbi bilen, allt under hans ideliga ryckande och knyckande, när han passerade detta hemska åbäke".
Vägväsendet var ännu ej organiserat för biltrafik och många vägar voro icke tillåtna för bil. Bensin var många gånger svårt att anskaffa o. s. v. Under senare delen av kriget uppstod en bensinbrist, som satte streck i räkningen. Man måste för en tid ställa bilen i garage. Men inga svårigheter fingo knäcka den stora planen. Boberg skriver själv om bensinbristen, att "den kan man naturligtvis icke finna sig i"! Och så berättar han själv om en av de roligaste episoderna under alla resorna, odyssen i Bohusläns skärgård och Mälaren.
"År 1917 hyrde jag för tre veckor en stor, i Göteborg liggande Bolinderskuta med fyra mans besättning och allt nödvändigt ombord. Och med den gjorde vi genom hela bohuslänska skärgården en intensiv resa, som eljest antagligen icke blivit av och vilken resulterade i en oerhört rik studieskörd, bland annat just på ytterkantemas mest avlägsna och minst trafikerade fiskelägen. Men jag ställde det ju givetvis klokt: när vi slutade på en plats om kvällen och åto vår sena middag, fick skutan omedelbart gå vidare, så att jag nästa morgon, när jag klockan 5 kom ut, befann mig på en helt ny dittills okänd plats.
Liknande var förhållandet sommaren 1918. Jag hyrde då en stor bogserbåt med allt ombord, den hämtade oss vid vår egen brygga på Vintra, vi slussade och körde så under 10 dagar genom hela Mälaren, med besök på alla dess öar och halvöar. Och då hade vi dessutom med oss våra cyklar, så att vi kunde göra önskvärda svängar i land och låta båten hämta vid nya bryggor. Flott resultat, som eljest hade blivit vida fattigare."
Denna förmåga att anpassa sig efter förhållandena, att göra det mesta möjliga av en situation, att gå på med osvikligt humör kännetecknar resorna för Svenska Bilder.
Under så gott som alla färderna runt Sverige hade Boberg sin maka i sällskap. Vi ha omtalat hennes stora insats beträffande snabbinventering av Sveriges kyrkor, en ide som föddes under dessa resor och som hon sedermera med energi fullföljde. Hon förde ganska omfattande dagboksanteckningar under resorna, och det är främst tack vare dessa, som vi ha bevarade en hel rad mera intima glimtar från arbetet. Boberg själv hade inte tid att föra några anteckningar - han bara arbetade med sina studier.
De små ögonblicksbilderna, som Anna Boberg tecknade ner, äro förtjänta att räddas ur glömskan.
Man går med verklig fröjd till verket: "Det är en känsla av oändligt välbehag, som man dag efter dag erfar, då man på morgonen installerar sig i bilen. Vore man katt skulle man spinna högljutt..."
Och en morgon i Uppsala sjunger hon följande lovsång till sin outtröttlige reskamrat: "Bob är oförbrännelig, fastän ständigt brinnande av verksamhetsbegär. Hans takt är ett enda accelerando och ändå är han aldrig jäktad. Vet inte vad ålder är, har aldrig känt trötthet. Kl. 4 vaknade mitt halva ena öga, konstaterade att grannsängen var tom, och när jag sedan verkligen vaknade, kom maken tillbaka efter 1/2 arbetsdag, väl använd..." Detta tema återkommer gång på gång. Det finns ingen gräns för hans vilja att alla svårigheter måste övervinnas - det är hans motto.
Han berättar själv att under alla de tio åren han icke mer än på en plats var hindrad av regn, icke en enda dag av sjukdom eller opasslighet att utföra sitt arbete. T. o. m. regnet kunde övervinnas.
Då och då kunde Boberg prestera verkliga rekord. Han skulle en gång rita ett par kyrkointeriörer från Habo kyrka i Västergötland och efteråt tillsammans med sin maka äta middag hos Prins Eugen på Örgården. Starten skedde den gången i Hälsingborg kl. 9.20 på kvällen. Till Nässjö anlände nattåget kl. 3 f. m., varifrån han tog bil till kyrkan, där han beställt kyrknyckeln kl. 4.30 f. m. Sedan arbetade han i ett sträck i elva timmar utan annat uppehåll än 2 smörgåsar på 10 minuter vardera. Sedan tog han bil till Örgården, dit han anlände pigg och glad med två stora interiörer i färgkritor. "Hans arbetskapacitet tycks ökas med åren i stället för tvärtom. Hans behov av sömn och mat minskas, han är underbar!" Så lyder makans slutomdöme, och vi alla som kände Boberg instämma.
I de värmländska skogarna händer ett missöde med bilen. Den får motorstopp och måste repareras. Men även den saken tager han lugnt och hyr utan vidare en liten Fordbil, tills deras egen, som fått smeknamnet "Tussirullan", blir reparerad:
"Den välsignade Bob som inget humör har, d. v. s. inga nerver! Han tager saken filosofiskt, svär ett tag förstås, men är lika glad för det! Det är en obeskrivlig lycka att leva med en människa som aldrig är sur: han är ledsen och ond orimligt sällan och aldrig på mig, men heller aldrig vid dåligt lynne, ser alltid medaljens framsida i vad som sker. Nu sitter han i den hyrda lilla fordbilen och prisar ödet, som lät oss upptäcka skavanken här och inte i Sveriges brantaste backe i en sjumilaskog! Och han har rätt! Alltså fröjdas vi åt den härliga morgonen!"
Mycket av det man ser under färden manar till reflexion och eftertanke. Boberg söker upp och ritar av allt gammalt, som är pittoreskt och tilltalar ett estetiskt öga. Ofta nog ser man med sorg i hjärtat hur det gamla försvinner och lämnar rum för nymodigheter av simpelt slag. Men ibland kan det hända att man ser förmildrande omständigheter, t. ex. när man i Arboga ser den gamla trästaden så småningom vika för nyheter:
" Jag har äntligen klarat upp en sak: min, vår indignation över folk som fördärvar gammalt med modernisering är orättvis. Vi vill att andra skall leva i obekväma, ofta osunda förhållanden för att vi kultursnobbar skola få tillfredsställa vår estetiskt-kulturhistoriska njutningslusta under några korta stunder. Men om vi själva ställdes inför valet, vi som ändå förstå vad det gäller? Skulle vi verkligen offra komfort och hälsa på estetikens altare? Tillåt mig betvivla! Det bleve nog både glasveranda och w.c. och stora fönster! Och bort med hela skrovet och låt oss få ett splitternytt hus som man kan bo bekvämt i - jojomensan! Så inte är det värt att sätta sig på sina höga hästar och till doms - ånej! 'Dömen icke' etc. - Nej, aldrig döma, - om man bara kunde låta bli..."
Den som rest med Boberg vet vilket minne han hade för namn och vad han en gång sett (han brukade t. o. m. uttala namnen på bygdens eget språk; inte ens det gotländska var honom främmande!). Därför hände det aldrig att han av misstag ritade om en sak:
"Björsäter, se där på kullen en intressant gård! Men vad nu? Den är redan ritad! Vad 17 vill det säga? Bob konstaterar på kartan med våra inritade färder att han mycket riktigt passerat här. Ett sådant minne! Att bland l00-tals ritade gårdar ögonblickligen känna igen en som han skisserat för flera år sedan, när han i stället tror sig vara på terra incognita..."
Det nämndes att många av de monument, som Boberg ritade av, sedan försvunnit. Dit hör bl.a. den ur kulturhistorisk och även estetisk synpunkt så värdefulla kyrkstaden i Burträsk, Lappland. Den besökte Boberg sommaren 1924 och gjorde en hel rad förträffliga teckningar, vilka nu äro oskattbara dokument. Från den resan, som gynnades av sällsynt vackert väder, berättar hans maka: "Bob ser jag än här, än där, fyllande blad efter blad. Hans entusiasm över denna trouvaille - om vilken vi ha hört talas utan att kunna få en föreställning om dess utomordentliga betydelse och omfång är gränslös, nästan rörande. Underbart är att han efter snart 10 års omänskligt nötande på begåvning, entusiasm och vilja har bibehållit dem fungerande, snarare crescendo än diminuendo. Därtill fysiken som står bi, nerver, ögon, hjärna! Så som alltihop för vanliga begrepp överanstränges! Men en överansträngning som varat i 10 år utan att märkas, den finns det ju ingen anledning att taga hänsyn till. Hans ytterst spartanska levnadssätt, som vad födan beträffar gränsar till svältkur lyckades honom - och jag måste ge mig för resultatet..."
Då och då skymtar en underbar naturskildring, så infogad i resedagboken, att man tycker sig sitta med i bilen på väg mot fjärran mål i nordanskogen: "Obetalbar den känsla av välbehag, som fyller varje vindling av hjärnan, varje por i kroppen, då man sätter sig upp i TussirulIan med en sådan Gudadag framför sig! 15 mil till Arvidsjaur. Gles bygd, några byar, mest skog. Så den doften! Kåda och barr och i myrarna dvärgbjörk. Stark kryddoft, snöfjäll. Och ibland komma vi in i en zon av linneadoft - slut ögonen och andas djupt!
Som om Vår Herre tyckte vi kunde behöva litet omväxling släpper han lös sin fårahjord på bete i det blå. Ulliga, bulliga, silvervita sprida de sig över hela himlavalvet, stora tackor och små, små lamm, men ingen illasinnad gumse. Lätta sommarskyar, skinande mot en eter av djupaste, renaste turkos, långsamt seglande fram i den vindstilla luften, upplösande sig, förenande sig till evigt nya former..."
Under sista årets resa i södra Sverige, när arbetet praktiskt taget är klart, gör hon följande anteckning, som talar för sig själv: "Bob avlämnar 1.200 kolteckningar och över 3.000 studier. Ingen kommer någonsin att förstå vilket jättearbete han har presterat, och jag trotsar någon att göra det efter på så kort tid."
Jag tror, att vi som stodo Boberg nära, som sågo och uppskattade hans insats, förstå vilket jättearbete han presterat. Men vi tro inte att någon kan göra det efter - ens på längre tid!

SVENSKA BILDER, UR BOBERGIANA, ANTECKNINGAR AV OCH OM ANNA OCH FERDINAND BOBERG.