SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

BAGROW, LEO (Lev Semenovich[tj] Bagrov).

1881-1957.
Mångsidig och kunnig karthistoriker. Grundade bl.a. tidsskriften 'Imago Mundi' vars första nummer utkom i Berlin 1935. Författare till viktiga arbeten inom kartografi. Bodde i Ryssland till 1918, i Berlin 1918-1945 och i Stockholm 1945-1957.
Läs bl.a. Vingboons' maps in Sweden samt Maps of the Neva river and adjacent areas in swedish archives .
Biografi under utarbetande. Kommer att läggas ut här.

SPOLE, ANDERS.

1630-99. Född i Banarps socken, död i Uppsala.
Svensk astronom. Studerade under åren 1652-63 i Greifswald och Uppsala och 1664-67 gjorde han en studieresa till en rad av Europas universitetsstäder. 1667 blev han professor i astronomi vid universitetet i Lund och inrättade där det första svenska observatoriet, som kom att ödeläggas under kriget med Danmark 1676-77. 1679 blev han professor i astronomi i Uppsala och inrättade där ett nytt observatorium. Han utgav flera läroböcker i astronomi och under flera år även almanackor. Som astronom var han Erik Dahlbergs (se denne) rådgivare vid framställningen av dennes nya karta över Norden.

Lönborg. - Nordenmark.

DAHLBERG, ERIK JÖNSSON.

1625-1703. Född och död i Stockholm.
Svensk officer. Efter handelsutbildning i Hamburg blev han anställd av den svenske generalkvartermästaren och kom därmed in på den militära banan. Under Sveriges krig med Polen 1655 och Danmark-Norge 1658-60 utmärkte han sig som en skicklig fortifikationsofficer. Han blev senare utnämnd till generalkvartermästare och anlade och förbättrade en rad fästningar. 1687 blev han generalmajor, 1693 greve och fältmarskalk och 1696 generalguvernör i Livland. Dahlberg var en mycket duktig tecknare och blev ofta anlitad som arkitekt. Mest berömd är han emellertid för sina illustrationer till Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav, samt det praktfulla planschverket 'Svecia antiqua et hodierna' som består av över trehundra bilder av städer, slott och andra historiska minnesmärken i Sverige.

Dahlberg (Dahlbergh), Erik Jönsson, grefve, krigare, fält- och fästningsingeniör samt arkitekt, föddes i Stockholm d. 10 Okt. 1625 (enl. Låstboms anteckningar, förvarade i Riksarkivet, är födelsedagen d. 12 Dec. s. å.). V...
Bland arbeten.
Svecia antiqua et hodierna.
Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav.

Lönborg, s. 117-28. - Nordenmark. - Sv. män och kv.(Ur Nordisk familjebok 1:a upplagan)(Ur Svenskt biografiskt handlexikon)

Amiral Häggs flaggkarta. - Stockholm 1888.

Heraldischer Atlas, Tavla 56 - H. G. Ströhl 1899.

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.