SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

JAILLOT, CHARLES-HUBERT.

Ca. 1632-1712. Född i Franche Comte, död i Paris.
Fransk kartograf. Han var från början bildhuggare, men efter att ha gift sig med dottern till en känd kartograf, Nicolas Berey, gick han över till sin svärfars yrke, och ägnade sig åt geografiska studier. Han kom i kontakt med familjen Sanson (se dessa) och övertog till slut merparten av deras kartor. Flera av dessa lät han utföra i större skala. Hans kartor utmärker sig som sällsynt vackra. Hans första kartverk, 'Atlas Nouveau', utkom 1681 med 45 kartor. Det följdes av en rad utgåvor, från 1695 med titeln ändrad till 'Atlas Francois'. 1693 utgav han även ett sjökartverk. 'Le Neptune Francais ou Atlas Nouveau des Cartes Marines'. Efter Jaillots död fortsatte vissa medlemmar av hans familj verksamheten fram till 1780.
Jaillot's kartor utmärker sig för storlek och skönhet. Vad som är typiskt för Jaillot är att han ökade kartorna på bredden vilket var en lyckad idé parad med vackra koloreringar, ofta som gränskoloreringar, vilket även gör hans kartor tydliga och lättlästa.
Bland arbeten.
Atlas Nouveau.
Atlas Francois.
'Le Neptune Francais ou Atlas Nouveau des Cartes Marines.

Nouv. biogr. gen. - Tooley.RdeT.

SCHULTÉN, NATHANAEL GERHARD af.

1750-1825. Född i Nagu socken af Finland d. 29 okt. 1750.
Matematiker, astronom. - Föräldrar: juris professorn vid akademien i Åbo Samuel Schultén och Beata Maria Palander. - Vid två års ålder förlorade S. sin far men underhölls af släktingar vid universitetet, där han blef magister primus 1772 och året därefter kallades till docent i astronomi. Sedan han en tid tjänstgjort vid observatorierna i Stockholm och Uppsala, förordnades han 1777 att förestå fysiska professuren i Åbo samt befodrades 1779 till 'professor vid arméns flotta'. I denna egenskap verkställde han 1779-86 astronomiska observationer och triangelmätningar öfver en stor del af Sveriges, Finlands och Ålands skärgårdar samt afgick sist nämnda år till Medelhafvet för att i teoretisk och praktisk astronomi undervisa några medföljande yngre officerare. Vid öppnandet af krigsakademien på Karlberg 1792 blef S. professor därstädes, erhöll 1805 kansliråds titel, utnämndes 1808 till öfverste vid arméns flotta, chef för sjömätningskåren och öfverdirektör för lotsverket samt hugnades 1809 med adlig värdighet, hvar...
Bland arbeten.
Sammandrag af sferiska trigonometrien.
Läran om globerna.
Grunderna till mekaniken.
Logaritmiska och till sjöväsendet hörande tabeller.

Sveriges sjökartor – A. Hedin.

Dupuy de Bordes, Henri-Sébastien

Bland arbeten.
Encyclopédie ou dictionnaire universel raisonné des connaissances humaines.

Stockholm - Mentzer ca 1860.

Grevskapet Namur. - Blaeu 1643/44.

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.