VÖBAM - Din källa till den äldre bild- och kartvärlden. - Tel: 08-102121 - Epost: info@vobam.se
Biografier.

KLÜWER, LORENTZ DIDERIK.

1790-1825. Född i Verdalen, död i Trondheim.
Norsk officer. 1808 blev han officer, 1815 kapten och divisionsadjutant i Trondheim och 1823 major. Under åren 1810-14 utarbetade han en rad kartor över militära områden i Trondheims stift. Dessa kartor, som tidigare aldrig getts ut, ligger till grund för flera senare kartarbeten. Klüwer hade även starka arkeologiska intressen och lade ned ett betydande arbete vid utgrävning och registrering av fornminnen i sitt distrikt. Han var medlem av 'Det kgl. Norske Videnskapbers Selskab' i Trondheim och det svenska sällskapet Götiska förbundet.


Halvorsen. - Ovenstad.

MAGNUS, OLAUS.

1490-1557. Född i Linköping, död i Rom.
Svensk präst och författare. Under åren 1510-17 studerade han vid tyska universitet och fick en magistergrad. Han innehade senare ett antal olika teologiska ställningar i Sverige och blev även nyttjad som diplomat av Gustav Vasa. Vid Sveriges övergång till protestantismen blev han avsatt från sitt ämbete och tvingades i landsflykt. Då brodern Johannes Magnus 1545 dog fick Olaus Magnus titeln ärkebiskop över Sverige. Från 1545 var han svensk delegat vid kyrkomötet i Trient och arbetade ihärdigt för att få den katolska kyrkan upprättad i Norden. Studier av Nordens historia upptog hans tid under ett antal år. 1539 gav han ut sin stora karta 'Carta Marina' som innebar en väsentlig förbättring av kartbilden över de skandinaviska länderna och 1555 fullföljde han sitt främsta verk 'Historia de gentibus septentrionalibus'. Verket vann stor popularitet och utkom senare i en rad utgåvor på flera olika språk. Bokens rika illustrationer gör att den idag är en ovärderlig källa till 1500-talets kulturhistoria. Olaus Magnus...
Bland arbeten.
Carta Marina.


Sveriges sjökartor – A. Hedin.

NORDENCREUTZ, JAKOB MAGNUS.

Född 1763, död 1834.
Öfverstelöjtnant och fortifikationsbefälhafvare i Landskrona, voro framstående fortifikationsofficerare. Den förre var lärare i fortifikationsvetenskapen för prinsarna Gustaf, Karl och Fredrik Adolf och ledde 1776 utarbetandet af en militärkarta öfver Finland. Den senare var 1793-96 lärare i fortifikation för konung Gustaf IV Adolf och uppförde Uppsala universitets orangeribyggnad. Son till Fredrik Jakob Nordencreutz.


Karta öfver Stockholm. - 1904.


Aminoff - C. H. Tersmeden ca 1900.

Sök efter biografi:

Du sökte på: 10588

Klicka på valfri bokstav för att återgå till hela listan.  

A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z  Å  Ä  Ö

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.