SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

ANDERSSON, CARL CHRISTOFFER.

Född 1800 21/9 i Tortuna sn (Västm.), död 1863 18/7 i Stockholm (Klara).
Gravör vid Sjökarteverket, tecknare och målare. Son av kopparstickaren Samuel A. Och Charlotta Christina Lindius Elev vid Konstakademien, där han 1816 erhöll en jetton. Lärde sig samtidigt gravera för C. D. Forssell.



Bland arbeten.
W. M. CARPELAN, Handatlas, Sthlm 1827-34: 21 kolor. kartblad över Europa.

Hultmark, 1944.

HEITMAN, JOHAN HANSSON.

1664-1740. Född i Trondheim, död i Köpenhamn.
Norsk skeppare, författare och kartograf. Han tillbringade sin ungdom i Nordland i Norge där han drev jordbruk och affärer. Kom till Bergen där han lärde sig navigation. Fick snart rykte om sig som en framstående sjöman med stora kunskaper om norska kusten. Vice ståthållaren Fr. Gabel gav honom i uppdrag att kartlägga den norska kusten. I flera år sysselsatte han sig med detta. Kartverket blev aldrig utgivet. Kartan över Oslofjorden blev emellertid upptagen i van Keulens atlas, och det är också troligt att hans originalteckningar ligger till grund för andra holländska sjökort som kom ut under den tiden. Heitmann var i övrigt en allsidig man. Ett tag var han bosatt i Christiania (Oslo) som 'mathematicus'. Utgav där en andaktsbok och en psalmbok för sjömän. Efter hans död kom en meteorologisk skrift, 'Physiske Betaenkninger over Solens Varme, Luftens Skarpe Kuld og Nord-Lyset' (1741) ut och året därpå: 'Eenfoldige Betaenkninger over den Julianske og Gregorianske Calender'. Han lade här fram ett förslag till en ...
Bland arbeten.
Physiske Betaenkninger over Solens Varme, Luftens Skarpe Kuld og Nord-Lyset.
Eenfoldige Betaenkninger over den Julianske og Gregorianske Calender.

N. biogr. leks.

HOMANN, JOHANN CHRISTOPH.

1703-1730.
Son till Johann Baptist Homann. Fortsatte faderns verksamhet, men dog redan 1730. Han testamenterade företaget till två av sina vänner under förutsättning att det skulle drivas under namnet 'Homanns Erben'. Verksamheten fortsatte under detta namn till 1848.

Allg. d. Biogr.

Gulddistriktet Klondike - ca 1897.

Praktmansblod, Hypericum pulchrum - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.