VÖBAM - Din källa till den äldre bild- och kartvärlden. - Tel: 08-102121 - Epost: info@vobam.se
Biografier.

LAURIE, ROBERT.

Ca. 1755-1836.
Engelsk kopparstickare och kartförläggare. Redan som ung var han en erkänt duktig kopparstickare och fick flera gånger pris för sina arbeten. Han arbetade speciellt med mezzotintotekniken och uppfann en metod för att utföra mezzotintotryck i färg. För det fick han ett fint pris av Society of Arts 1776. 1794 ingick han kompanjonskap med James Whittle (se denne) och övertog Robert Sayers (se denne) konsthandel och kartförlag. Laurie övergav då sin verksamhet som utförande konstnär, och gick helt upp i sina nya uppgifter. 1812 drog han sig tillbaka och överlät sin plats i firman till sonen Richard Holmes Laurie. Firman gav ut en rad större atlaser.


Dict. nat. biogr.


KREPTING, OTTO CARL MARTIN.

1831-99 Född på Nes vid Fredrikstad, död i Trondheim.
Norsk officer. Han blev officer 1851 i Trondheims infanteribrigad och 1881 major och brigadintendent. 1855-56 var han mättekniker vid 'Norges Geografiske Opmaaling'. Från 1857 länsvägmästare i Söndre Trondheims län. Han var mycket intresserad av fornlämningar i Tröndelag, och lade bl.a. ned ett betydande arbete vid restaureringen av Nidarosdomen. Förutom kartorna över Tröndelags län gav han även ut en rad berättelser om sina arkeologiska undersökningar. Under flera år var han direktör för Vetenskapssällskapet i Trondheim.


Halvorsen.


WALIGORSKI, JOSEF ALEXANDER.

1794-1873. Född i Krakow, död i Paris.
Polsk officer. Redan 1813 var han ute i fält som underofficer, kastade sig sedan över militära och matematiska studier, och blev 1822 lärare vid artilleriskolan i Warszawa. 1830 var han på nytt ute i fält som kapten och tvingades därefter gå i landsflykt. Under några år vistades han i Frankrike och England och kom 1835 till Norge. Där blev han efter hand betrodd med olika offentliga ingenjörsarbeten, speciellt i 'Vassdragsvesenet', och blev 1846 anställd som kanaldirektör. Bland hans stora arbeten kan nämnas kanalen vid Moss. 1848 sade han upp sig från sitt arbete och reste till Paris för att deltaga i polackernas frihetskamp. Efter en tid återvände han till Norge och blev på nytt anställd inom kanal- och havsväsendet. 1855 kallade hans landsmän åter på honom och han lämnade då Norge för gott. Han blev senare lärare vid olika krigsakademier. Han lyckades aldrig återse sitt hemland.


Tids-Tavler, b. II, 1873.



Vägvisare för XI Olympiaden i Berlin - 1936



von Gahlen - Tyskland ca 1800.


Sök efter biografi:

Du sökte på: 10588

Klicka på valfri bokstav för att återgå till hela listan.  

A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z  Å  Ä  Ö

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.