SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

CAMPENHAUSEN, BODO von.

Född på godset Wesselhof i Lettland 1898, död den 15/7 1988 i Sverige.
Konstnär och arkitekt. Född 1898 på släktgodset Wesselhof, dåvarande ryska guvernementet Livland idag Lettland. Ätten är urgammal svensk adel. Bodo von Campenhausen utbildade sig till konstnär och verkade som professor i keramik vid konstakademin i Berlin. Han lämnade Tyskland strax innan andra världskriget såsom motståndare till nazisterna och slog sig sedermera ner i Lund. Som konstnär målade han akvareller med stor framgång men är mest känd för sina kavaljersperspektiv, liknande fågelperspektiv, över städer.

Satte hunden på kartan för kärlekens skull - ur Sydöstran 7/7 2007.

Namnet Bodo von Campenhausen är det kanske inte många som känner till. Däremot är hans hans detaljerade karta över Karlshamn välbekant. Denna gjorde han under en resa till staden 1963. På kartan finns även en kvinna med hund. Den enda person han avbildade på sina kartor.

Strax innan andra världskriget bröt ut flydde arkitekten Bodo von Campenhausen från Tyskland till Sverige. Han var en stark motståndare till nazis...
Bland arbeten.
Åhus 1949
Lund 1953
Kristianstad 1958
Ystad 1960
Laholm 1961
Karlskrona 1962
Karlshamn 1963
Sölvesborg 1965
Lund Mårtensgatan till Tvärgatan 1966
Lund Stadskärnans sydvästra del 1967
Ronneby 1968
Växjö 1969
Kalmar 1970
Vimmerby 1971
Visby 1974
Simrishamn 1975
Helsingborg 1976
Perstorp 1977
Borgholm 1978

VALLBERG, JONAS JAKOB.

Född 1726 [felaktigt, troligen 1760-tal, död 1810.
Son till Mathias Vallberg. Student i Åbo 1782. Examen 1783. E. ord. 1787. Andre lantmätare. 1802. Ägde Klosterorlunda. Gift 1808 med Kristina Elisabet Braun, f 9/8 1776, d. 12/5 1857.

Ekstrand - Svenska landtmätare.

HOMANNS ERBEN.

Namn på det företag som efter Johann Christoph Homanns död 1730 fortsatte familjen Homanns utgivning av kartor. Verksamheten fortsatte under detta namn till 1848.

Stockholm - Mentzer ca 1860.

Specialkarta, Stockholms skärgård, Blekinge, Öresund samt Rügen med Stralsund. - A. Nagaev 1757.

FAHLGREN, SAMUEL.

Biografiska uppgifter:Född 9 sept. 1758 i Hälsingland.
Svensk tjänsteman på S:t Barthélemy, högmålsbrottsling, upptogs som fader- och moderlöst barn af badarmästaren, sedermera stadskirurgen Jakob Tjäder i Stockholm, hvilken lät honom utbilda sig i kirurgi.
F. åtföljde 1783 som skeppskirurg ett handelsfartyg till Nord-Amerika, tjänstgjorde efter återkomsten några månader som underkirurg vid Sexafimerlasarettet i Stockholm och sändes 1784 som t. f. läkare till den nyförvärfvade svenska besittningen S:t Barthélemy. Där fingo hans talanger en mångsidig användning. Sålunda uppgjorde han genast efter framkomsten 1785 stadsplan för staden Gustavia, utnämndes 1786 till guvernementsmedikus, upprättade en specialkarta och jordebok öfver ön och utsågs 1799 till landtmäteridirektör därstädes. Genast vid öns öfverlämnande åt svenskarna 1785 ställdes han vid guvernörens sida som guvernements-sekreterare. Han författade äfven och offentliggjorde (bl. a. i Vet. akad:s handlingar) flera vetenskapliga uppsatser om öns flora och hälsoförhållanden samt hemsände där gjorda naturhistoriska samlingar till akademien och enskilda forskare. 1791 kallades F. till medlem af Vet. akad. och förklarades i aug. 1796 af med. fakulteten i Uppsala för med. doktor.
F. synes ha varit en orolig och intriglysten natur och invecklades 1810 i de föga kända oroligheter, som då utbröto bland öns hvita befolkning, och nödgades undan sina fienders förbittring draga sig tillbaka till den närgränsande nederländska besittningen S:t Eustache. Därifrån torde han ha inlåtit sig i stämplingar med engelske guvernören öfver Leewardsöarna, den från sin medling mellan Sverige och Danmark 1788 bekante Hugh Elliot, i syfte att S:t Barthélemy skulle förklara sig för den afsatte konung Gustaf IV Adolfs sak och därigenom under brittiskt skydd trygga sin neutralitet i det äfven i Västindien pågående kriget mellan Frankrike och England. Genom bref sökte F. för denna plan vinna öns guvernör, Ankarheim, och garnisonens befälhafvare, öfverstelöjtnant Bagge, men Ankarheim framlade inför guvernementskonseljen (mars 1811) det bref han fått och anklagade där F. för förräderi mot Sveriges krona.
Rättegången drog långt ut på tiden. Från sin fristad (än på S:t Eustache, än på Antigua) bestred F. domstolens behörighet samt förnekade i hemsända besvär författarskapet till brefven och all delaktighet i högförrädiska planer. Målet af dömdes på S:t Barthélemy först i sept. 1813, då F. för att 'hafva umgåtts med det uppsåt att tillvägabringa öns förrådande från dess rättmätiga öfverhet och till f. d. konung Gustaf Adolf' dömdes förlustig lif, ära och gods. Domen stadfästes 19 jan. 1814, hvarvid i nådeväg bestämdes, att F:s egendom finge tillfalla hans barn; själf förklarades han fridlös öfver hela riket. Han lär ha tillbragt sina återstående dagar på S:t Eustache och där aflidit 28 nov. 1834 utan vetskap om att han var inbegripen i det bekanta amnestiplakatet af 20 okt. s. å.
(Nordisk Familjebok, 2:a upplagan.Jfr H. N. (Hugo Nisbeth), "En högmålsfråga på Barthélemy" (i "Ny ill. tidn.", 1877, s. 62, 71, 78), och E. 0. E. Högström, "S. Barthélemy under svenskt välde" (1888), där emellertid redogörelsen för den Fahlbergska processen är ofullständig och missvisande.)

Tillbaka till början.