DAHLBERG, ERIK JÖNSSON.
Biografiska uppgifter:1625-1703. Född och död i Stockholm.
Svensk officer. Efter handelsutbildning i Hamburg blev han anställd av den svenske generalkvartermästaren och kom därmed in på den militära banan. Under Sveriges krig med Polen 1655 och Danmark-Norge 1658-60 utmärkte han sig som en skicklig fortifikationsofficer. Han blev senare utnämnd till generalkvartermästare och anlade och förbättrade en rad fästningar. 1687 blev han generalmajor, 1693 greve och fältmarskalk och 1696 generalguvernör i Livland. Dahlberg var en mycket duktig tecknare och blev ofta anlitad som arkitekt. Mest berömd är han emellertid för sina illustrationer till Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav, samt det praktfulla planschverket 'Svecia antiqua et hodierna' som består av över trehundra bilder av städer, slott och andra historiska minnesmärken i Sverige.
Dahlberg (Dahlbergh), Erik Jönsson, grefve, krigare, fält- och fästningsingeniör samt arkitekt, föddes i Stockholm d. 10 Okt. 1625 (enl. Låstboms anteckningar, förvarade i Riksarkivet, är födelsedagen d. 12 Dec. s. å.). Vid tretton års ålder sattes han i en skrif- och räkneskola, i Hamburg, och 1641 anställdes han som skrifvare hos dåv. generalkamreraren i Pommern och Mecklenburg, Gerdt Rehnsköld, med hvars hustru han var slägt. Rehnsköld lär i början hafva, behandlat honom strängt, men fattade snart förtroende för honom och använde honom i flere vigtiga uppdrag. Under denna tid bevistade D. 1643 års fälttåg och deltog i stormningen af Kristianspriis. 1646 blef han kammarskrifvare i Pommern och åtföljde s. å. derifrån till Sverige de handelsfartyg, som Rehnsköld förhyrt för svenska truppers transporterande till Tyskland. Sedan han återvändt till sistnämnda land, utnämndes han 1647 till konduktör vid fortifikationen. I ingeniörsvetenskapen utbildade han sig särskildt under öfverste Marderfelts ledning, och snart ådrog han sig uppmärksamhet af bl. a. pfalzgrefven Karl Gustaf. Ännu hade han likväl, efter hvad det tyckes, ej haft någon anmärkningsvärd tjenstgöring vid armén. 1648 befordrades han till ingeniör (kapten?). 1650 skickades han till Frankfurt a. M. för att åt svenska, kronan indrifva 120,000 rdr, som de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna skulle betala. Uppdragets utförande kräfde i allt tre år, hvilka D. för öfrigt använde till studier – särskildt af matematik, befästningskonst oeh perspektivlära - samt resor och ridderliga öfningar. Under denna tid gjorde han dessutom många nyttiga bekantskaper.
Kort efter sin återkomst till fäderneslandet, och sedan det varit fråga om att han skulle få ett kompani vid gardet, företog han, såsom ledare för några unga friherrar Cronstjerna, en ny resa till Frankrike och Italien. Derunder utvecklade han i synnerhet sina anlag såsom arkitektonisk tecknare. I Rom fick han tillfälle att i drottning Kristinas svit se 'många helgedomar och rariteter'. För hans planer att utsträcka resan till Konstantinopel och Egypten uppstodo flere gånger hinder, och snart kallades, han till fosterlandets tjenst. Han inträffade i svenska lägret d. 17 Juli 1656, dagen före början af slaget vid Varsjav. Af konungen utnämndes han till generalqvartermästare-löjtnant vid stora armén, men angreps kort derefter af pesten, skilde sig då från armén och irrade länge nästan medvetslös omkring. Slutligen togs han om händer af en fiskare, som han visat vänlighet, doldes af denne under tjugoett dygn i en båt bland vassen och vårdades sedan i hans stuga, tills han blef frisk, hvarefter han återsände till armén. Efter denna tid var han i ständig verksamhet. Han anlade förskansningar vid Thorn, tjenstgjorde såsom general-adjutant och utmärkte sig under förhandlingarna med den ungerske fursten Ragoczi äfvensom vid rekognosceringarna af Bugfloden samt fästningarna Brzecz Littevsky [Brest-Litovsk] och Fredriksodde, nuv. Fredericia (1657). Vid intagandet af den senare förde han rytteriet och upplänningarna i sjön, omkring pallisaderingen, in i fästningen.
Sin största, ryktbarhet som krigare vann D. Likväl under de danska krigen. Det var han, som förmådde Karl X att verkställa tåget öfver Belt (i början af 1658), och det var han, som före öfvergången undersökte isen, då konungens underbefälhafvare, Ulfeld och Wrangel, ansågo företaget alltför vådligt. Den senare lär hafva yttrat till D.: 'I bringen konungen om scepter och krono'. Derefter utförde D. åtskilliga rekognosceringar, bl. a. af Köpenhamns fästningsverk och flere landstigningsplatser. Vid andra danska krigets utbrott (Juli 1658) gaf han, på grund af sin kännedom om fästningsverken, det rådet att man omedelbart skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra detsamma, och han lofvade att, i spetsen för de stormande, med hästar och vagn köra öfver graf och vall. Under en tid ledde han belägringarna af Köpenhamn och Kronborg. Han deltog ock i den misslyckade stormningen på Köpenhamn d. 11 Febr. 1659, hvilken han dock förut sökt afstyra.
1660 blef D. öfverstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Af förmyndarestyrelsen under Karl XI:s minderårighet tyckes han hafva varit tillbakasatt. Han blef ej konungens lärare i matematik och befästningskonst, oaktadt Karl X lär hafva uttryckt en önskan derom. Emellertid arbetade han med utgifvandet af sina anteckningar om Karl X Gustafs fälttåg, hvarjämte han företog resor till Frankrike och Holland samt till England, hvars konung, Karl II, förgäfves sökte förmå honom att träda i engelsk tjenst. 1669 blef han kommendant i Malmö 'med direktionen af fortifikationerna i Skåne och Halland', utnämndes 1674 till generalqvartermästare och gjorde under det följande kriget mot Danmark Karl XI särdeles vigtiga tjenster, t. ex. då han 1676 sammankallade de skånska, halländska och blekingska ständerna, hvilka beviljade medel till krigets förande, samt under kriget 'utstack läger, byggde skansar, ledde belägringar och samlade trupper'. Han deltog i slagen vid Halmstad (d. 17 Aug. 1676) och Lund (d. 4 Dec. s. å.), ledde belägringen af Helsingborg (Dec. s. å.), företog dessutom tjensteresor till Bohus län, Stockholm och Dalarö samt åter till Skåne för Kristianstads belägring.
1676 fick D. ledningen af de svenska fästningsbyggnaderna. 1677 blef han krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona, 'med befallning att innesluta denna stad i real fortifikation'. Under denna tid bildades genom honom den svenska ingeniörkåren. 1687 blef D. landshöfding i Jönköpings län, generalmajor öfver infanteriet, med bibehållande af generaldirektionen öfver de svenska fästningarna, och friherre (han blef dock ej introducerad). 1690 var han ordförande i en kommission för reglering af Herjeådalens och Jämtlands gräns mot Norge. 1692 blef han fälttygmästare och l §93 kongl. råd, grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och Yerden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland, med Riga till residens, och till kansler för Dorpats och Pernaus akademier. Under denna sista period af sitt lif fick D. tillfälle att utöfva en vidsträckt verksamhet. Två gånger försvarade han med framgång Riga mot sachsarna. hvarjämte han lär hafva uppgjort planen till Karl XII:s Düna-öfvergång och verksamt bidragit till det lyckliga resultatet af såväl denna öfvergång som af det derpå följande slaget (d. 9 Juli 1702). Äfven vid Kockenhusens intagande var han behjelplig. Den 7 April 1702 fick han på egen begäran afsked från generalguvernörsäinbetet. Slaget vid Düna, var kronan på hans lysande hjeltelif.
För öfrigt gjorde sig D. ryktbar genom sina fästningsbyggnader. Följande fästningar ombyggdes eller nybyggdes af honom: Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumunde, Wismar, Stade och Karlsten m. fl. mindre dylika. Äfven befästningarna vid Karlskrona börjades af D. Såsom fästningsbyggare utmärkte han sig för mycken sjelfständighet i anordningarna, lämpande dem efter lokala förhållanden. Hans fästningsverk voro rymliga samt egde stor tillgång på bombsäkra rum, kasematter och gevärsgallerier. Tornformen användes af honom mycket, t. ex. vid 'Vestgöta lejon' och 'Kronan', utanför Göteborg, 'Hvalfiskeri', på en sandbank utanför Wismar, m. fl. ställen. D. har blifvit kallad 'Sveriges Vauban'. Såsom ingeniör stod han långt framom sina samtida. Sannolikt hemtade Montalembert, som flitigt studerade de svenska fästningsbyggnaderna, mycken lärdom af hans verk. D. författade En kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till d. 24: Maj; 1694 (intagen i Gjörwells 'Svenska bibliotek', 1757) och utförde teckningarna till Karl X Gustafs historia af Pufendorf. 1661 fick han uppdrag att 'geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer m. m. samt deröfver göra en kort beskrifning'. Hans teckningar stuckos sedan i koppar af holländska mästare och utgåfvos, jämte text, under titeln Suecia antiqua et hodierna. (Se Sueciae-verket.) Rik på ära och år, afled D. i Stockholm d. 16 Jan. 1703. Hans jordiska qvarlefvor hvila i ett af honom sjelf bygdt grafchor vid Turinge kyrka i Södermanland.
1786 lät Svenska akademien prägla en minnespenning öfver D.
1823 utgaf S. Lundblad 'Kongl. rådet grefve Erik 'Dahlbergs egenhändigt författade dagbok'. Se vidare Nordin, 'Lefvernesbeskrifning öfver Erik Dahlberg' (Sv. akad:s handl., d. I, 1786) och A. Fryxell, 'Äreminne öfver Erik Dahlberg' (Sv. akad:s handl., d. XXIV, 1848). G. U
Dahlberg, Erik, fältherre. Född i Stockholm d. 10 okt. eller 12 dec. 1625. Föräldrar: landssekreteraren i Västmanland Jöns Dahlberg och Dorotea Mattsdotter. D., »den största och klaraste stjärnan i det lysande orionsbälte, som bildas af D., Königsmarck och Ascheberg», uppväxte i stor fattigdom och måste redan vid unga års ålder ut i världen för att förtjäna sitt uppehälle. Hans första offentliga befattning var som förrådsskrifvare i Pommern. Härunder vann han i hög grad generalkamreraren Rehnskölds gunst och användes af honom i flera värf, som egentligen icke tillhörde hans tjänstebefattning. På grund af D:s skicklighet i ritning och matematik rekommenderade ock Rehnsköld honom hos fortifikationsdirektören öfverste Marderfelt. D. utnämndes 1647 till konduktör vid fortifikationen och blef 1648 ingeniör. Han erhöll 1650 i uppdrag att i de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna indrifva de åt Sverige beviljade ersättningsmedlen, hvilket uppdrag tog i anspråk tre år, hvilka D. dessutom använde till studier och resor. Efter återkomsten till fäderneslandet företog D. en ny resa som ledare för ett par friherrar Cronstjerna, till Frankrike och Italien. Härunder beslöt han att fortsätta till Konstantinopel och Egypten, men måste efter trenne försök, omintetgjorda af fiender och sjöröfvare, öfverge sin plan. Han kallades nu bort för att tjäna fäderneslandet och begaf sig till Polen, där han inträffade i svenska lägret d. 17 juli 1656, dagen före slaget vid Warschau. Han utnämndes nu till generalkvartermästarelöjtnant och råkade vid denna tid ut för följande öde. Under en ridt från Frauenburg till Elbing angreps han plötsligt af pesten, som då rasade i Östersjöländerna, och kom i full feberyrsel till ett litet värdshus vid Frische Haff. När värdshusvärden märkte, att den främmande var angripen af den gängse farsoten, lät han utbära och lägga honom på en halmkärfve under några pilar vid hafsstranden. Här påträffades D. af en fiskare, som lade honom i sin båt och öfvertäckte denna med segel samt gömde båten i vassen, så att fienderna icke skulle bli varse den sjuke. I detta tillstånd låg han i tjuguett dygn, lifnärande sig med öl, som fiskaren förde till honom. Omsider brast i halsen en pestböld, hvarefter tillståndet så förbättrades, att han kunde föras till fiskarens koja, där han fullkomligt återvann hälsan.
D. blef af konungen oupphörligt använd både i krigs- och underhandlingsväg och alltid med framgång och utmärkelse. Den sista framgång, Carl X Gustaf hade i Polen, bör rättvisligen fästas vid D:s namn, nämligen eröfringen af Brzecz Littevsky. Med sin vanliga djärfhet och fintlighet begaf sig D., åtföljd af några underhandlare, in i staden och beredde sig därunder tillfälle att bese fästningsverken. Några dagar därefter red han, under förevändning att parlamentera, ensam med en trumpetare upp på en höjd i närheten af stadsporten och lyckades härunder rekognoscera floden, där han fann ett vad, hvarpå han rådde konungen att med allvar uppfordra fästningen, hvilken också gaf sig följande dagen.
När konungen bröt upp och tågade mot Danmark, följde D. honom. I slutet af okt. 1657 hade man hunnit fram till det starka fästet Fredriksodde. Efter hållet krigsråd beslöts att våga en stormning, men för att denna skulle lyckas fordrades säker kännedom om försvarsverken. Att skaffa denna åtogo sig öfverstlöjtnant Zanitz och D. Flera gånger under de mörka höstnätterna kröpo dessa på knän och armbågar till fästningen, ned i grafven och uppför vallarna, utan att bli upptäckta, och förskaffade sig på detta sätt de upplysningar, som behöfdes. Nu beslöts en stormning och fästningen, som innehade sextusen mans besättning, eröfrades af en belägringshär af endast fyratusen man. Oaktadt denna framgång var Carl Gustafs ställning långt ifrån säker. Han måste, för att lyckas, vinna Fyen och Själland och, om så behöfdes, storma Köpenhamn. Då inträffade i jan. 1658 den kalla vintern, som belade Bälten med en isbrygga. Konungen beslöt att genast begagna sig af dessa gynnsamma omständigheter och tåga på Danmarks hufvudstad. De närmare detaljerna af detta äfventyrliga företag äro kända af historien. Hon har ej ett motstycke att uppvisa, och oförgängligt glänser Erik Dahlbergs namn öfver det kapitel som handlar om »Tåget öfver Bälten». Vid andra danska krigets utbrott, juli 1658, ville han, att man genast skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra staden. Han ledde en tid belägringarna af Köpenhamn och Kronborg och deltog i Köpenhamns misslyckade stormning 1659, hvarifrån han förut afrådt.
Efter Carl X:s oväntade död förmörkades åter den stjärna, som lyst öfver den trogne tjänaren. Förmyndarestyrelsen upphöjde honom väl i adligt stånd 1660 och utnämnde honom s. å. till öfverstlöjtnant vid Södermanlands regemente; men på denna plats kvarlämnades han i många år. Han arbetade på utgifvandet af sina anteckningar om Carl X Gustafs fälttåg och reste till Frankrike, Holland och England. 1669 kommendant i Malmö, utnämndes D. 1674 till generalkvartermästare och gjorde Carl XI stora tjänster under kriget mot Danmark. Han deltog i slagen vid Halmstad och Lund, ledde Helsingborgs belägring m. m., erhöll 1676 ledningen af de svenska fästningsbyggnaderna, blef 1677 krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona. Han bildade vid denna tid den svenska ingeniörkåren. 1687 utnämnd till landshöfding i Jönköpings län och generalmajor öfver infanteriet, med bibehållande af högsta ledningen öfver de svenska fästningarna, och friherre, blef D. 1692 fälttygmästare och 1693 k. råd, grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och Verden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland och till kanslär för Dorpats och Pernaus universitet. D. försvarade två gånger Riga mot sachsarna och bidrog till det lyckliga resultatet af Carl XII:s öfvergång af Düna och det följande slaget, 1701. Kort därefter erhöll han den 7 april 1702 på egen begäran afsked från generalguvernörsämbetet.
Död d. 16 jan. 1703.
D. är en af Sveriges största män och vackraste karaktärer, och det fattades honom blott att hafva blifvit ställd i spetsen för antingen krigets eller de fredliga ärendenas ledning, för att intaga en rang vid sidan af världens största statsmän eller härförare.
Samtidig med de två stora mästarna i befästningskonsten, holländaren Coehoorn och fransmannen Vauban, hvilka båda vunno en utomordentlig ryktbarhet, ägde D. kanske fullt ut lika stora förtjänster, men blef vida mindre bekant, emedan hans verksamhet inskränktes till det aflägsna Sverige, med dess begränsade tillgångar. Han efterlämnade dock arbeten, som i alla tider skola göra hans namn odödligt, liksom han var den förste, som grundade en svensk befästningsskola och, genom personliga uppmuntringar och utverkade anslag, förstod att leda landets egna söner in på denna bana.
Bland af D. om- eller nybyggda fästningar märkas Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumünde, Wismar, Stade, Karlsten, m. fl. D. skref 'En kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till den 24
aj 1694' (intagen i Gjörwells Sv. bibliotek 1757). Han har utfört teckningarna till Carl X Gustafs historia af Pufendorf, och det är D., som gjort teckningarna till det ryktbara planschverket Suecia antiqua et hodierna, i det att han 1661 erhöll detta uppdrag af förmyndareregeringen. Teckningarna stuckos i koppar af holländska mästare. Verket var ursprungligen ämnadt som present åt främmande makter och sändebud samt lärda män. Första upplagan 1716; 1856 i tre delar med text af C. F. Lindström - den ursprungliga texten blef aldrig afslutad, oaktadt den efterhand anförtroddes åt olika personer -; 1864-65 i fotolitografi och 1899-1900 i en upplaga, som, tack vare den fulländade moderna reproduktionskonsten, kommer originalet mycket nära, med text af riksantikvarien H. Hildebrand.
Sv. Akad. lät 1786 prägla en minnespenning öfver honom.
Gift 1666 med Maria Eleonora Drakenhjelm efterlämnade D. ingen manlig ättling.
Bland arbeten:
Svecia antiqua et hodierna.
Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav.
(Lönborg, s. 117-28. - Nordenmark. - Sv. män och kv. (Ur Nordisk familjebok 1:a upplagan) (Ur Svenskt biografiskt handlexikon))
Tillbaka till början.
